Fru talman! Efter detta senaste inlägg av Rune
Rydén blir jag en smula bekymrad över vart den mo-
derata högskolepolitiken är på väg. Jag trodde att vi
hade en gemensam uppfattning på en punkt, nämligen
att det är en fördel att universitet och högskolor får
större självständighet och kan styra sig själva. Mode-
raterna vill ju i vissa avseenden gå oerhört mycket
längre än vad vi vill. Ni ville ju föra bort ansvaret från
riksdag och regering genom att inrätta särskilda s.k.
fristående skolor. Det ville inte vi. Om staten lägger
ned mellan 20 och 30 miljarder på högskolan menar
vi att det är riktigt att riksdagen har ett inflytande över
hur pengarna används.
Nu säger Rune Rydén att universiteten har talat
om för utskottet att de inte har förmågan att klara av
det här. Det är en häpnadsväckande synpunkt. Hela
systemet bygger ju på att universiteten och högsko-
lorna har denna förmåga. Jag som utbildningsminister
är övertygad om att de också har den.
Sedan säger Rune Rydén att man skall analysera
och frågar varför man alltid skall ha så bråttom. Ja,
den här frågan har analyserats länge. Det har varit
olika utredningar, och det har förts många diskussio-
ner i den akademiska världen, också mellan departe-
mentet och den akademiska världen. Jag skulle nog i
Rune Rydéns ställe vara litet försiktig med att tala om
att man inte skall ha för bråttom.
Hur gick det till när den borgerliga regeringen in-
förde de nya forskningsstiftelserna? Gjordes det då
omsorgsfulla analyser av vart detta skulle leda? Fanns
det då parlamentariska utredningar som skulle komma
fram till enighet? Inte alls. Förslaget kördes igenom
med riksdagsmajoritetens hjälp, och de sista beslut
som fattades när det gäller dessa stiftelser fattades en
dag före valet 1994 av den dåvarande regeringen. Det
var så Moderaterna agerade när det gällde beredning
och hantering av viktiga frågor.