Herr talman! Universiteten och högskolorna har
haft en hård centralstyrning under en mycket lång tid.
Det började på 60-talet och räckte fram till den förra
mandatperioden. Då ändrade den förra regeringen
situationen och gav högskolor och universitet en
mycket hög grad av självständighet. Tyvärr genom-
fördes den här reformen litet för snabbt. Högskolorna
och universiteten fick inga förändringar i sina organi-
sationsformer så att de på ett smidigt sätt kunde ut-
nyttja den vunna friheten.
Jag har tidigare riktat den anmärkningen till den
förre utbildningsministern att han i sin iver att släppa
fåglarna fria ställde ut burarna med glömde att öppna
dörrarna. Nu kommer det ett förslag från den nuva-
rande regeringen om att öppna dörrarna. Det är bra
och välkommet, men det kommer litet sent. Universi-
tet och högskolor har problem som har permanentats
under väntetiden och delvis vuxit.
De allvarligaste problemen i dag är den svaga
ledningsorganisationen, en relativt klumpig organisa-
tion, liten rörlighet bland forskare och lärare, svårge-
nomskådliga och svaga rutiner för fördelning av re-
surser till fakulteter och institutioner, en låg kompe-
tens, inte minst när det gäller den pedagogiska skick-
ligheten hos stora delar av lärargrupperna, och en
bristande jämställdhet i utbildningen. Detta fördröjer
utvecklingen till en jämn fördelning av kvinnor och
män bland lärare och forskare. Det ser vi inte minst i
den sneda fördelningen när det gäller professorerna.
Propositionen innebär förbättringar av situationen
i flera avseenden. När det gäller högskolans ledning
är de föreslagna förändringarna i högskolans styrelse
och dess uppdrag ett steg mot en starkare och mer
aktionsförmögen styrelse. Rektor får en ställning som
mer liknar en verkställande direktör i ett företag. Det
bör kunna leda till ett mer aktivt ledarskap från rek-
torsämbetet.
Förslaget är alltså väl värt att pröva. Vi i Miljö-
partiet föreslår att Högskoleverket får i uppdrag att
följa upp och utvärdera den här förändringen samt
avge rapport tre år efter det att den nya organisationen
har genomförts.
Man kan ställa sig litet undrande inför vissa delar
av förslaget när det gäller ledningsorganisationen. En
detalj är t.ex. varför rektor skall utses av regeringen
och inte av styrelsen. Det är en ganska ovanlig kon-
struktion, åtminstone inom företagsvärlden. Det hade
väl varit naturligare att rektor var ansvarig inför sin
styrelse, precis som en vd är det. Den relationen har
vissa värdefulla funktioner som jag tror att man skulle
ha utnyttjat bättre om man hade låtit styrelsen tillsätta
rektor, naturligtvis efter en ordentlig demokratisk
valprocedur inom universitetet.
Ett annat problem med regeringens förslag om
högskolans ledning, som verkligen inte är någon de-
talj, är att man har förbisett frågan om studentinfly-
tande. Det här förefaller naturligtvis underligt med
tanke på att vi under det senaste decenniet har genom-
fört en så tydlig ökning av elevinflytandet i grundsko-
lan och gymnasiet. Det finns ju numera möjlighet att
ha en skolstyrelse i gymnasiet med elevmajoritet.
Det gör ett underligt intryck och det har uppmärk-
sammats av utbildningsutskottet. Miljöpartiet står
naturligtvis bakom skrivningarna där. Vi vill betona
att det är viktigt att man verkligen kompletterar för-
slaget på den här punkten snarast möjligt. Studentin-
flytandet skall naturligtvis också gälla rakt över alla
beslutande organ och de beredande organen.
Miljöpartiet har föreslagit att styrelsen skall ha en
annorlunda sammansättning. Vi tycker att de tre
grupper som finns, allmänföreträdarna, lärarna och
studenterna, skall vara representerade i samma pro-
portion. De skall alltså ha en tredjedel av platserna
var, varvid rektor skall ingå som ledamot i lärargrup-
pen.
Regeringen föreslår också en ändring i beford-
ringsgången för lärare. En lektor som uppfyller behö-
righetskraven för anställning som professor skall t.ex.
kunna få sin anställning ändrad till anställning som
professor. Behörighetsgrund och meritvärdering för
anställning skall också breddas.
Det här förslaget har naturligtvis hälsats med
glädje från fackligt håll. Jag är inte säker på att den
glädjen kommer att bestå så länge. Man kan gissa, på
goda grunder om man tittar på årets budget, att det
inte kommer att komma några tillskott till universitet
och högskolor som gör att det går att behålla den
lönenivå som finns. Kostnaden för att ändra anställ-
ningsformen från lektor till professor är avsevärd, om
inte professorernas arbetsvillkor väsentligen försäm-
ras. Man räknar med en kostnad på 1,2 miljoner per
professor. Lektorsanställningarna är betydligt billiga-
re.
Det här förslaget kan emellertid leda till en bättre
ansvarsfördelning vid högskolorna och bidra till en
kvalitetshöjning i verksamheten. Det är också natur-
ligt att man har den här formen av karriär inom hög-
skolan.
Men det innebär också, som jag tror Margitta Ed-
gren påpekade, att vi får en sämre rörlighet. Vi har
redan en dålig rörlighet. Det är ett av de största pro-
blemen inom universitet och högskola. Lärare och
forskare sitter kvar på det universitet där man en gång
började sina studier, och man sitter där ofta livet ut.
Det här är naturligtvis en fullständigt orimlig situation
just på universitet och högskola, där dynamiken måste
var mycket kraftig.
Vi har föreslagit att rörligheten ökas genom att det
införs tidsbegränsade anställningar av visstidsförord-
nande för många tjänster. Man kan ha t.ex. högst sex
år och sedan ha möjlighet till vidare anställning i
treårsperioder. Det skulle bryta låsningen och göra det
möjligt för yngre studerande att komma åt de tjänster
som finns inom universitetet.
Det skulle också göra det möjligt att snabba upp
jämställdhetsarbetet och få in kvinnor på tjänsterna.
Det behöver inte ta 156 år om vi bara får en rörlighet
så att de kvinnor som redan finns inne i systemet
också kan få de tjänster som de så väl är värda. Hög-
skolans tredje uppdrag, öppenhet och ökad samverkan
med samhället i övrigt, kräver ju att lärare och forska-
re kan flytta sig litet då och då. Det kräver att de kan
jobba på ett företag och sedan komma tillbaka till
universitetet.
Jämställdhetsfrågorna har tagits upp i propositio-
nen och regeringen fortsätter alltså det påbörjade
arbetet med att ivrigt och ihärdigt agera för att vi skall
få en ökad jämställdhet. Miljöpartiet har hela tiden
ställt sig tveksamt till de metoder man har valt. Vi var
tveksamma redan till de 30 kvinnliga professurerna.
Nu kommer det ett förslag från regeringen om att
man skall ha rekryteringsmål. Det är ett något finare
ord för renodlad kvotering av professorstjänsterna.
Dessutom har man sagt att om inte de rekryteringsmål
som varje högskola och universitet skall få uppfylls
skall man kunna dra in anslagen eller hålla dem inne
tills de uppsatta målen verkligen uppnås.
Att skramla med sanktionsvapen i sådana här
sammanhang ställer sig Miljöpartiet avvisande till.
Dessutom tycker vi att underlaget för kvoteringen inte
är bra. Det är orimligt att som underlag för beräk-
ningen av kvoterna ta andelen kvinnor respektive män
som finns inom lektorsjänsterna på universitet och
högskolor. Det handlar om urvalsförfarande i små
grupper, och det leder direkt till skevheter. Använder
man den här principen får man som ett brev på posten
ganska kraftiga kvalitetssänkningar.
Vi i Miljöpartiet anser att det här sättet att agera
innebär att man angriper symtomen, inte orsakerna,
till den sneda könsfördelningen av professorstjänster
och lektorstjänster. Jämställdhet måste handla om lika
möjligheter för kvinnor och män i lärar- och forskar-
karriären. Miljöpartiet har i andra sammanhang före-
slagit en lång rad nödvändiga förändringar av utbild-
ningen på universitet och högskolor för att åstad-
komma det. Jag skall inte gå in på dem. Men låt mig
ta ett exempel eftersom det nämns i regeringens pro-
position.
Det gäller meriteringstiden för anställningen som
forskarassistent. Det står i propositionen att regering-
en gör bedömningen att meriteringsbegränsningen
skall behållas, dvs. fem år efter det att man har dispu-
terat får man räkna meriterna för anställning av fors-
karassistent, icke längre.
Många kvinnor i forskarutbildningen väntar med
att skaffa barn tills man har disputerat. Det kan vara
en god familjeplanering. Sedan är det dags, när man
har fått sin doktorshatt, att vara hemma ett år med
barnen. Det är utan tvekan fortfarande kvinnorna som
ägnar mest tid och intresse åt barnen när de är mycket
små. Kvinnan får alltså direkt ett underläge på ett till
två år i meriteringen till forskarassistenttjänsterna.
Forskarassistenttjänsten är den enda tjänst vid våra
universitet och högskolor som finns att välja på i
karriärstegen. Det är alltså helt enkelt en tydlig och
mycket allvarlig kvinnofälla som har byggts in.
Det förvånar mig litet grand att utbildningsminis-
tern inte har uppmärksammat det här. Dessutom står
det i strid med regeringens uttalade önskan att man
skall ha större samverkan med näringslivet. Det vore
alldeles utmärkt om den nyblivne doktoranden kunde
ge sig ut på ett företag, jobba några år och sedan
komma tillbaka och fortsätta sin karriär med vunna
erfarenheter. Men då är han rätt chanslös, eftersom
meritering räknas bara under de fem sista åren.
Jag skulle också vilja säga någonting om de nya
kraven. Några har blivit upprörda över att man har
släppt kravet på disputation för lektorsanställning,
liksom över att man har breddat kraven så att även
annan yrkesskicklighet räknas som meritering.
Vi i Miljöpartiet ser det här som ett uttryck för en
vilja att bredda lärarkårens kompetens och öppna
universiteten mot omvärlden så att annan yrkesskick-
lighet som man t.ex. fått i ett företag skall kunna räk-
nas. Vi tycker att det är bra. Vi tror att det här syste-
met kan prövas och att det ligger i högskolornas eget
intresse att inte släppa in icke-kompetent personal.
När det gäller lärarrekryteringen är problemet inte
alls det här utan ett helt annat, nämligen att det saknas
kompetenta personer att anställa. Det råder en skrian-
de brist på personer att anställa, och det är den bristen
som man på olika sätt måste försöka åtgärda.
Vad till sist gäller medel till forskning och fors-
karutbildning har från regeringens sida föreslagits att
man skall lämna den gamla fakultetsindelningen i
anslagsförfarandet och i stället fördela anslagen efter
vetenskapsområden. Det innebär att man gjort en
anpassning till forskningsrådens struktur, och det är
utmärkt. Då kommer pengarna åtminstone sektorsvis
på samma sätt från statsbudgeten direkt till universitet
och högskolor respektive från forskningsråden.
Däremot permanentar man de gamla svårigheterna
vad gäller tvärvetenskaplig forskning mellan ämnen
som ligger inom olika vetenskapsområden. Därför har
Miljöpartiet föreslagit att ledningen vid ett universitet
eller en högskola skall ha rätt att innehålla medel,
t.ex. 2 % eller däromkring, för fördelning i efterhand
till tvärvetenskaplig forskning som berör två olika
vetenskapsområden. Det är såvitt jag kan se egentli-
gen inte möjligt att göra detta i dagsläget.
Mot den här bakgrunden yrkar jag bifall till reser-
vation 5 under mom. 27 och till reservation 8 under
mom. 12.