Fru talman! Jag vill nog invända emot föreställ-
ningen att det är naturligt att använda samma synsätt
vad gäller rörlighet för såväl universitet och högsko-
lor som näringsliv. Jag tror att forskningen i det fallet
intar något av en särställning.
Som jag misstänkte har Bengt Silfverstrand inte
tagit del av alla de förslag som finns. Han frågar vilka
förslag vi har. Den listan är mycket lång. Vi har före-
slagit ändrade handledningsförhållanden för kvinnor
på C-nivå, på D-nivå och i forskarutbildningen. Vi har
föreslagit andra meriteringsregler, som gör att kvin-
nors meriter räknas likvärdigt som männens. Kvin-
norna har en helt annan meriteringsprofil vad gäller
när i livet man producerar vetenskapliga artiklar - de
har sin topp i 40-årsåldern, medan toppen för männen
ligger mellan 25 och 30. Det är en sak som borde
ändras på. Vi har här i dag föreslagit att man skall
släppa kravet på en begränsad meriteringstid om fem
år för forskarassistenter, eftersom detta är en ren
kvinnofälla.
Jag skall inte dra hela listan här, men det är an-
märkningsvärt att Bengt Silfverstrand inte känner till
dessa förslag utan kommer med denna kvotering, som
inte alla - framför allt inte kvinnorna på universiteten
- vill ha. Fråga Centrum för kvinnoforskning i Stock-
holm, Göteborg och Uppsala. De vill inte ha kvote-
ring, och jag kan förstå varför. De är fullt nöjda med
att ställa upp på lika villkor, bara de får lika villkor.
Då är det här problemet löst, under förutsättning att
man får rörlighet, så att man verkligen kommer åt
tjänsterna. Men rörligheten kommer vi inte åt så länge
folk sitter på tjänsterna på livstid. Tidsbegränsade
tjänster är en bra lösning.