Fru talman! Låt mig inleda med att konstatera att
det råder en viss distans mellan Centerpartiet å den
ena sidan och Moderaterna å den andra i synen på en
av våra allra viktigaste framtidsfrågor, nämligen hur
vi skall kunna hävda och utveckla Sveriges ställning
som kunskapsnation.
Dagens förestående beslut om högskolans ledning,
lärare och organisation är ytterligare viktiga milstol-
par i det omfattande reformarbete som under de se-
naste tio åren präglat den svenska högskolevärlden.
Den kraftiga utbyggnaden av grundutbildningen åt-
följs av viktiga strukturförändringar innefattande en
modernare organisation, större frihet för de enskilda
högskolorna samt ökat inflytande för högskolornas
styrelser och uppdragsgivare.
I detta sammanhang bör inte minst en förstärkning
av studenternas inflytande på olika nivåer inom hög-
skolan uppmärksammas. Det är mycket glädjande att
vi har kunnat nå en sådan fullständig uppslutning. Det
är inte bara det förhållandet att studenterna i fortsätt-
ningen skall ha minst tre ledamöter i styrelsen. Vad
som är kanske ännu viktigare är att studenterna skall
ha ett ökat inflytande på de beredande nivåerna när
det gäller exempelvis så viktiga frågor som kvalitets-
säkring och utvärdering av utbildningen.
Jag vill också här understryka att det på många
andra väsentliga punkter finns en bred samsyn i dessa
beslut. Det finns en stark uppslutning kring behovet
av reformer som öppnar den tidigare i många avseen-
den alltför slutna högskolevärlden mot det omgivande
samhället i allmänhet och inte minst mot dagens och
framtidens arbetsmarknad.
Att dagens reformer har en starkt förankring inte
bara här i riksdagen utan också på de enskilda uni-
versiteten och högskolorna kom bl.a. klart till uttryck
vid den högskolekonferens som regeringen anordnade
tidigare i år med stort deltagande av styrelseledamöter
och rektorer från landets samtliga högskolor.
Men även på detta område har regeln om samsy-
nen sina undantag. Det stora undantaget är inte ovän-
tat Moderaterna. Det som trots på flera punkter nyan-
serade resonemang mest präglar de moderata reserva-
tionerna till dagens betänkande är partiets fortsatta
kampanj mot de mindre och medelstora högskolorna,
som ju som bekant i den moderata terminologin lanse-
ras under begreppet "bygdehögskolor".
Jag skall återkomma till detta, men jag skall börja
med att kommentera några andra reservationer.
I reservation 1 hävdar Moderaterna att själva
myndighetsformen utgör en hämsko på högskolornas
möjligheter att i större utsträckning själva få utforma
sin verksamhet. Moderaternas aversion mot begreppet
myndighet förefaller inte helt kristallklar. Enligt re-
geringsformen finns det två kategorier som har rätt att
fatta beslut på statens vägnar: domstolar och myndig-
heter. Med begreppet myndighet sägs således inget
annat än att det rör sig om ett statligt organ som har
rätt att fatta egna beslut och som inte är en domstol.
Varken utredningen RUT-93 eller Förvaltnings-
politiska kommissionen har ifrågasatt att universitet
och högskolor skall vara statliga. Vad det handlar om
är således vilka regler som skall gälla för dem som
statliga organ. Att beteckna dem som myndigheter
innebär i grunden ingenting annat än att markera att
de har rätt att självständigt fatta beslut på statens
vägnar. Vad som närmare skall gälla för dem kan
utformas utifrån den verksamhet som universitet och
högskolor bedriver. Så har också skett.
Universitet och högskolor är således i många av-
seenden undantagna från generella föreskrifter i för-
valtningslagen. I stället ges särskilda föreskrifter i
högkolelag och högskoleförordning. Vissa generella
regler, t.ex. om offentlighet och sekretess, gäller ock-
så för universitet och högskolor, vilket självfallet är
högst rimligt med hänsyn till att det handlar om en
skattefinansierad verksamhet.
Vad gäller kriterier för att utse ledamöter i hög-
skolestyrelser görs här flera viktiga förtydliganden.
Föreskriften i högskolelagen om att regeringen vid
utseende av ledamöter i en högskolestyrelse bör välja
personer med bakgrund som är av betydelse för hög-
skolans utbildnings- och forskningsuppdrag är när-
mast en truism. Ingen regering vill självfallet utse
styrelseledamöter som inte har en sådan bakgrund att
de har insikt om och förståelse för högskolans verk-
samhet. Det behöver därför inte göras några ytterliga-
re skrivningar om den självklarheten.
Moderaternas och Kristdemokraternas tal om ris-
ker för partipolitisering av högskolestyrelserna i all-
mänhet och ordförandeuppdraget i synnerhet är minst
sagt ogrundat. Vad det handlar om är att tydliggöra
högskolestyrelsernas ansvar och stärka deras roll när
det gäller mer långsiktiga och strategiska frågor. Det
är den ena sidan. Den andra är rektors ansvar för den
operativa verksamheten. Det förefaller som att det
finns en stor uppslutning också på detta område. Där-
för är de misstänkliggöranden som nu görs bl.a. från
Moderaternas sida förvånande.
Det är mot denna bakgrund logiskt att såväl styrel-
sens ordförande som rektor utses av regeringen lik-
som att ordföranden är en person som inte har någon
anställning vid den högskola som uppdraget avser.
Synsättet att regeringen inte skulle kunna utse även
rektor är något märkligt. Rektor är en myndighets-
chef. Alla andra myndighetschefer utses av regering-
en. Därför finns ingen anledning att göra något undan-
tag eller att det skall gälla särskilda regler i detta
avseende för universitet och högskolor.
Trots allmänna deklarationer om behovet av fler
professorer avvisar Moderaterna förslaget att tillvida-
reanställd lektor skall kunna befordras till professor.
Propositionens grundsyn är att tjänsteorganisationen i
sig inte skall vara styrande för fördelningen av arbets-
uppgifter mellan olika anställda vid universitet och
högskolor. Den är som på andra arbetsplatser ett sys-
tem av befattningar som ger uttryck för de enskildas
kompetens och meriter, och därmed också grad av
självständighet i arbetet. Fördelningen av arbetsupp-
gifter inom utbildning och forskning är givetvis en
fråga för den lokala ledningen vid respektive högsko-
la. Nuvarande avtal kommer att omförhandlas, vilket
också är självklart, med utgångspunkt från detta.
Vad gäller finansieringen, som Moderaterna be-
kymrar sig för, borde det inte vara obekant - om man
förslagsvis tar sig en titt i budgetpropositionen - att
universitet och högskolor nu tillförs nya ökade resur-
ser med i storleksordningen drygt en halv miljard, om
vi tittar på statsanslagen. Om man menar allvar med
talet om ökad frihet för universitet och högskolor
borde det också gälla fördelningen av resurser. Då är
det rätt så logiskt att tänka sig att man tar en del av
det ökade utrymmet i anspråk för dessa uppgifter och
rekryteringar för att få fler professorstjänster, vilket
alla i övrigt är överens om att vi måste ha vid de
svenska universiteten och högskolorna.
När det gäller rekryteringsmål avseende könsför-
delningen bland lärarna vore det självfallet önskvärt
att inte behöva tillgripa den typen av åtgärder som vi
nu inför en kall verklighet måste vidta. Alla borde vid
det här laget känna till hur verkligheten ser ut och alla
de tappra strävanden som gjorts för att klara av det
här med morot och på frivillighetens väg. Men inga
aldrig så välmenta och allmänt hållna deklarationer
om behovet av fler kvinnor i forskarkarriären har
hjälpt.
Universitet och högskolor har förblivit det gamla
manssamhällets sista utpost. Det är mot den bakgrun-
den principen att vissa sanktionsmöjligheter skall
kunna tillämpas om man inte uppfyller rekryterings-
målen skall ses. I detta sammanhang kan det var värt
att påpeka att såväl Högskollärarutredningen som
JÄST-gruppen, den särskilda jämställdhetsgruppen,
ställt sig bakom tanken att lärosätenas förmåga att
uppfylla rekryteringsmål skall tillmätas betydelse vid
statsmakternas resursfördelning.
Så kommer vi då tillbaka till Moderaternas när-
mast perenna misstro mot de mindre och medelstora
högskolorna. Deras förmåga att upprätthålla hög
kvalitet i verksamheten ifrågasätts på nytt - i det här
fallet genom att man säger nej till möjligheterna för
de mindre och medelstora högskolorna att påbörja
forskarutbildning i syfte att producera egna lärare.
Hur skall man kunna utveckla och ytterligare stärka
de mindre och medelstora högskolorna om man inte
ger dem denna möjlighet? Jag ser en klar skiljelinje.
Moderaterna är fast i en gammal syn på utbildning
och forskning.
Det är ett bakåtblickande. Till flydda tider återgår
Moderaternas tanke så gärna. Moderaterna säger att
man är ett framtidsparti, men i praktiskt handling
hänger man på det viktigaste området - Sveriges
möjligheter att hävda sig som kunskapsnation - inte
med i utvecklingen. Det är bara att notera detta, även
om det är ett tragiskt konstaterande.
Få områden torde ha så omfattande system för
kvalitetsprövning och så starka egna normer när det
gäller verksamhetens kvalitet som forskning och fors-
karutbildning. Det finns därför ingen anledning att tro
att disputationer skulle göras lättare och att doktors-
avhandlingar som inte håller måttet skulle släppas
igenom vid nya enheter. Reservanterna visar i själva
verket stark misstro också mot alla dem som kommer
att fungera som opponenter och sitta i betygsnämn-
den.
I det här sammanhanget måste man komma ihåg
att också forskningsmiljöerna vid universiteten och de
s.k. större högskolorna eller fackhögskolorna ofta är
synnerligen små. Det finns många små institutioner i
Lund. Det finns många små institutioner i Uppsala.
Lärosätena må vara stora, men de består av många
små institutioner. Flera av dem är definitivt inte större
än de forskningsmiljöer som kommer att etableras,
som redan är på väg att göra det, vid de mindre och
medelstora högskolorna.
Då är min fråga: Vill reservanterna ha ett generellt
förbud mot institutioner under en viss storlek? Eller
vill man tillbaka till 60-talet när regeringen beslutade
om indelningen i institutioner? Själv tror jag inte på
någotdera. Här måste vi kunna lita på att de som är
verksamma vid universitet och högskolor också är
engagerade i att få verksamhet med bra resultat. Det
var för övrigt. också utifrån ett sådant förtroende som
den borgerliga regeringen 1993 decentraliserade en
rad frågor till universitet och högskolor - en decent-
ralisering som nu uppenbarligen är försedd med den
obotfärdiges många förhinder.
Till sist har jag några korta kommentarer till re-
servationerna 8 och 12 om tidsbegränsning av an-
ställning som lärare respektive indelning i vetenskap-
sområden. Vad gäller tidsbegränsning av anställning
som lärare har reservanterna uppenbarligen anfäktats
av den skola som lever efter den förlegade normen att
hungriga vargar jagar bäst. Vi anser för vår del i stäl-
let att rimlig anställningstrygghet ger integritet och
arbetsro, något som är viktigt för att man skall kunna
arbeta konstruktivt inom såväl forskning som utbild-
ning.
Indelningen i fyra vetenskapsområden ifrågasätts
av Moderaterna och även av Folkpartiet, som i övrigt
har ett mer konstruktivt synsätt på propositionens
förslag. I motsats till vad reservanterna anför, är vi för
vår del övertygade om att koncentrationen till fyra
vetenskapsområden väsentligt ökar universitetens och
högskolornas möjligheter när det gäller att göra egna
avvägningar i fråga om forskning och forskarutbild-
ning samt att bedriva fakultets- och ämnesövergripan-
de forskning.
Vad sedan gäller den forskningspolitiska utred-
ningens möjligheter att pröva denna fråga, måste för
det första sägas att utredningens direktiv är mycket
vida. Men i uppdraget ingår bl.a. relationerna mellan
statsmakterna och myndigheterna och styrformerna
inom forskningsområdet. En central fråga är då själv-
fallet anslagssystemet och de termer i vilka medels-
tilldelningen till forskning och forskarutbildning görs.
Då behövs det inga tilläggsdirektiv för att utredningen
skall kunna analysera och diskutera också dessa frå-
gor.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka avslag
till samtliga reservationer och bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.