Fru talman! Jag kan anknyta litet till det Andreas
Carlgren beskriver så vällovligt. Det låter litet grand
som om samarbetet mellan Centern och Socialdemo-
kraterna ibland vacklar. Vi har hört Andreas Carlgren
tala mycket varmt om studentinflytande, samtidigt
som vi ser en proposition där man har glömt bort
studentinflytandet. Man får lätt intrycket - om det nu
är som Andreas Carlgren säger, att man har ett så
intimt samarbete - att det måste ha varit en våldsam
kamp kring denna fråga, där Socialdemokraterna trots
ivrigt arbete från Centerns sida har stått emot trycket
att skriva någonting om studentinflytande i den här
propositionen. Man kanske kan få en allvarligare
kommentar till bakgrunden till detta, men jag förstår
att Andreas Carlgren överdriver på vissa punkter.
En litet mer allvarlig fråga gäller rekryteringskvo-
terna. Man inför nu en kvotering av kvinnliga profes-
surer. En fråga är: Räknas till de nyrekryterade pro-
fessorerna de lektorer som i kraft av sin behörighet
för professur också får anställning som professor?
Om man funderar igenom det här litet grundligt
kan man fråga sig om det här över huvud taget kom-
mer att leda till att vi får fler kvinnor på högre poster.
Är det verkligen någon hjälp? På vilket sätt kommer
det att bli till hjälp? Blir det bara en lektor mindre och
en professor mer bland kvinnorna?
Jag tror alltså att effekten av en sådan här åtgärd
ligger på propagandaplanet. Den skakar om universi-
teten, och man får föreställningen att här måste det
göras någonting och den här frågan skall uppmärk-
sammas. Det är utmärkt. Men risken är att man nöjer
sig med att göra enbart detta och inte gör alla de and-
ra sakerna. Och eftersom det inte finns ett enda annat
förslag i den här propositionen om hur jämställdheten
skall gagnas, men väl ett envist fasthållande vid den
femåriga meriteringsgrunden för forskarassistenttjäns-
terna, skulle jag vilja ställa frågan: Varför åtminstone
inte ta bort den, så är åtminstone en sak gjord?