Fru talman! Styrningen av de statliga universiteten
och högskolorna har genomgått väldigt stora föränd-
ringar de senaste åren, och nu är det dags igen. Den
här gången handlar det, som alla de som lyssnat på
debatten har förstått, om högskolans ledning, lärare
och organisation. Jag tror också att det är viktigt att
det hela tiden pågår en sådan här process.
Till vissa förslag i propositionen är vi kristdemo-
krater positiva, t.ex. till regeländringen som underlät-
tar anställning av lektorer och professorer. Den är
välkommen.
Vi tycker också att det är positivt att regeringen
understryker den pedagogiska skickligheten vid
prövning av anställningsbehörighet och att jämställd-
heten i lärarkåren uppmärksammas.
Alla partier i utskottet har varit eniga om att stu-
denternas inflytande behöver förbättras och anser att
de två platser studenterna är garanterade i styrelsen i
dag bör utökas till tre. Dessutom begär utskottet, som
flera talare redan har sagt, en utvärdering av studen-
tinflytandet på alla nivåer i högskolan. Det känns som
ett fall framåt på ett mycket viktigt område.
Högskolestyrelsen skall ju representera alla sko-
lans viktiga intressenter. Rektor, lärare, studenter och
samhällsföreträdare är självskrivna företrädare i en
högskolestyrelse, och ingen av grupperna får ha egen
majoritet.
När det gäller vilka som skall påverka samman-
sättningen av styrelserna anser majoriteten här i
kammaren att högskolan inte bör ha något inflytande
över nomineringen av ledamöter till styrelsen. I pro-
positionen skriver regeringen: "Universitet och hög-
skolor är statliga myndigheter. De karaktäriseras
också i betydande grad av internt, delvis kollegialt
självstyre. Detta är en viktig utgångspunkt för försla-
gen i denna proposition."
Jag får inte det här att riktigt gå ihop. Om man
värnar om det kollegiala inflytandet, borde högsko-
lorna åtminstone få medverka vid nomineringen av
styrelseledamöter. Vi anser inte heller att det finns
någon anledning att ta bort de kriterier för dem som
skall ingå i högskolestyrelsen som i dag finns inskriv-
na i högskolelagen. Även om det borde vara en själv-
klarhet att dessa personer skall ha ett personligt enga-
gemang för högskolans utveckling och att de skall
vara väl förtrogna med områden som har anknytning
till högskolans eget verksamhetsområde, kan det
finnas anledning att klart uttrycka det i lagen, och det
borde få stå kvar där.
Regeringen skall enligt förslaget inte bara utse
rektor utan också ordförande i styrelsen, och det skall
vara en person som inte är anställd vid högskolan. Det
senare håller vi med om, men vi anser att högskolan
själv borde få utse ordföranden. I ett system där rege-
ringen utser styrelseordförande, som i sin tur lämnar
förslag till regeringen inför rektorstillsättningen, är
risken stor för att den politiska styrningen av högsko-
lornas verksamhet och inriktning ökar. Det kan leda
till att villkoren för självständig forskning och högre
utbildning äventyras på sikt. Det system som vi krist-
demokrater skulle vilja se är alltså en styrelseordfö-
rande som hämtas utanför högskolan men utses av
högskolan själv. Ordföranden skall tillsammans med
styrelsen komma med förslag till rektor efter att först
ha hört lärarna, de anställda och studenterna vid läro-
sätet i en demokratisk process.
Den som har kompetens för att vara professor
skall nu få möjlighet att anställas som sådan. Det är
bra att betydligt fler inom lärarkåren får möjlighet att
avancera. Även adjunkternas befordringsmöjligheter
borde ha setts över i detta sammanhang. Mindre bra
är att, samtidigt och kanske av nöden, professorernas
möjlighet att bedriva sin verksamhet urholkas. Vi
motsätter oss att professorernas möjlighet till en sab-
batstermin för att ägna sig åt den egna forskningen
försvinner. Eftersom samtidigt mer tid nu skall läggas
på undervisning, kan det bli svårt att få tillräcklig tid
för forskningsverksamheten. Det ena diket är lika
dåligt som det andra.
Undervisningen är en viktig del av professor-
stjänsten. Vi kristdemokrater har länge betonat peda-
gogikens betydelse för undervisningen och är därför
positiva till att pedagogiska meriter skall ges större
tyngd vid anställning av professorer. Högskollärares
skicklighet kan inte mätas bara utifrån deras sakkun-
skap och vetenskapliga kompetens. Förmågan att
skapa en bra studentkontakt, att på ett bra sätt förmed-
la sina kunskaper och att vägleda studenterna i studi-
erna är lika viktig. Därför anser vi att det är rimligt att
högskollärare vidareutbildas i pedagogik även efter
det att de har trätt i tjänst.
Vi motsätter oss också förslaget att en högskola i
fortsättningen skall kunna anställa professorer utan
tillstånd och kvalitetsgranskning från Högskoleverket.
Den kvalitetskontroll som garanteras i dag försvinner
helt. När antalet professorer på mycket kort tid ökar
så kraftigt som nu är tänkt är kvalitetskontrollen av de
forsknings- och utbildningsområden som berörs sär-
skilt viktig.
Det ligger också en motsägelse i att en kvali-
tetsprövning anses behövas innan högskolan tilldelas
ett vetenskapsområde men inte innan en professor
anställs. I praktiken kan det leda till den något märk-
liga situationen att en högskola har en professor men
inte har rätt att examinera doktorander.
Slutligen, fru talman, några ord om jämställdhe-
ten. De som leder undervisning, forskning och insti-
tutioner har ett stort ansvar när det gäller att skapa en
miljö som ger likvärdiga villkor för kvinnor och män.
Fortfarande är det ofta så att mannen utgör norm och
att utbildningen därför inte är uppbyggd så att den
passar både kvinnor och män lika bra.
En bättre könsfördelning inom lärarkåren är viktig
ur jämställdhetsaspekt, inte minst när det gäller möj-
ligheten för både kvinnor och män att identifiera sig
med och få förebilder bland lärarna. Därför stöder vi
förslaget om rekryteringsmål både på nationell nivå
och för de enskilda lärosätena. Vi tror att målen i sig
kommer att leda till en ökad medvetenhet, att jämfö-
relser mellan olika lärosäten kommer att göras när det
gäller hur man klarar att uppnå målen. Det är en möj-
lighet för regeringen att konkret följa upp och påpeka
eventuella brister när det gäller måluppfyllelsen.
Detta anser vi är fullt tillräckligt. Att ta till stors-
läggan och hota med att blockera medel för dem som
inte omedelbart uppnår målen avvisar vi. Vi tror att
det är rent kontraproduktivt i det här sammanhanget.
Den allra viktigaste åtgärden för att främja jäm-
ställdheten är, som flera har varit inne på, att undanrö-
ja de formella men också de informella hinder som i
dag begränsar kvinnors möjligheter. Att vid anstäl-
lande av forskarassistent ge dispens för tid som har
ägnats åt föräldraledighet är ett exempel. Att se över
meritvärderingssystemet är ett annat.
Jag yrkar bifall till reservation 4 under mom. 4
och till reservation 7.