Fru talman! Bengt Silfverstrands argumentation på
två punkter tyder på att Socialdemokraterna inte har
väl på fötterna.
Det gäller för det första påståendet om rekryte-
ringsmålen, dvs. förslaget om kvotering av professu-
rer så att en viss procent kvinnor tas in. Bengt Sil-
fverstrand försöker vifta bort våra påpekanden genom
att säga att vi inte vet hur verkligheten ser ut och att
det här är en nödvändig åtgärd. Det är väl knappast en
bra verklighetsbeskrivning. Vi har från Miljöpartiet
sagt att det finns stora brister vad gäller jämställdhe-
ten i utbildningen på universiteten, och vi vill åtgärda
dem. Däremot ställer vi inte upp på kvoteringssyste-
met, eftersom vi menar att det är att angripa symto-
men. Det ger heller inte några effekter av större mått
på de brister i jämställdhet som finns, brister som vi
har påpekat och där jag nu nämnde ett exempel.
För det andra gäller det frågan om tidsbegränsade
tjänster. Att säga att vi bara lanserar tesen att hungriga
vargar jagar bäst är att vilseleda. Det handlar om att
universitet och högskolor måste få en rörlighet som
man nu inte har, för att kunna uppfylla de mål eller
intentioner som regeringen själv har satt upp, dvs. en
ökad rörlighet mellan universitet och näringsliv, en
ökad möjlighet för forskare att ge sig ut till andra
universitet, en ökad möjlighet till internationellt utby-
te, utbyte mellan universitet inom Sverige osv. Den
rörligheten sammanhänger med en mängd olika funk-
tioner, bl.a. forskningens och läraryrkets karaktär.
Man behöver nya erfarenheter för att utvecklas. Hela
systemet på ett universitet eller en högskola skall vara
ett dynamiskt system, där förändringar är möjliga,
vetenskaper ändras osv. Jag kan återkomma till detta i
min nästa replik. Man får inte vifta bort det så enkelt,
utan Bengt Silfverstrand borde i stället komma med
en bättre förklaring.