Herr talman! Jag ber inledningsvis att få yrka bi-
fall till reservation 1 vad avser yrkande 1. Det är en
tradition som vi från moderat håll alltid har följt här i
kammaren.
Den proposition som vi nu debatterar, om högsko-
lans ledning, lärare och organisation, innehåller
många förslag som säkerligen kommit till med en
mycket god avsikt. Men resultatet har tyvärr blivit det
motsatta i många fall. Tonvikten ligger på att i kvanti-
tativa termer kraftigt öka antalet professorer och lek-
torer i stället för att möjliggöra en kvalitativ utveck-
ling av högskolan - ett kreativt forskningsklimat som
inbjuder till internationellt samarbete, en ökad flexi-
bilitet och ett större inflytande för studenterna.
Vad som är beklagligt är att regeringen har strun-
tat i att analysera konsekvenserna av flera av sina
förslag. Regeringen har t.ex. lagt fram ett förslag om
en fördubbling av antalet professorer men bekvämt
nog glömt att finansiera tjänsterna.
Vi anser att det var bra att regeringen tillsatte en
utredning, den s.k. Högskollärarutredningen. Men
från moderat håll anser vi också att den utredningen
borde varit en parlamentarisk sådan, på samma sätt
som den föregående s.k. Lärartjänstutredningen var.
Den lade fram sitt betänkande i början av 1980-talet,
och den resulterade sedan 1986 i en proposition.
Det svenska utredningsväsendet uppvisar tyvärr
allvarliga brister, herr talman. Detta är ett exempel på
det. Därför är det kanske inte så märkligt att regering-
en på några avgörande punkter helt lämnar utredning-
ens förslag bakom sig. Det gör man utan någon när-
mare motivering och framför allt utan att presentera
nya underlag. Jag tänker speciellt på de ekonomiska
analyserna som helt lyser med sin frånvaro. Så lätt-
sinnig får man inte vara!
Låt oss ta exemplet med de tillsvidareanställda
lektorerna som är professorskompetenta. Enligt för-
slaget skall de kunna befordras till professorer. Det är
en i grunden alldeles utmärkt tanke. Ingen kan ha
någonting emot detta. Detta kan vi alla här i kamma-
ren ställa oss bakom. Problemet är emellertid att re-
geringen inte har analyserat konsekvenserna och inte
anslagit pengar för genomförandet av detta.
Förslaget saknar enligt min uppfattning all eko-
nomisk realism. Det skulle vara mycket intressant att
höra den socialdemokratiska talesmannen - eller för
den delen utbildningsministern, som nu kommit till
kammaren - redogöra för hur man har tänkt i Rege-
ringskansliet.
Faktum är att det finns många professorskompe-
tenta lektorer. Om de nu blir professorer innebär det
att de får professorslön och en minskning av sin un-
dervisningstid från 396 till 116 timmar. Professorerna
skall ju ägna sig mer åt att forska och handleda och
hinner därför inte ha samma undervisningsvolym som
lektorer. Därmed minskar undervisningsvolymen
drastiskt, och för att täcka den bristen behövs tre nya
professorer.
Hur kommer man ekonomiskt och praktiskt att lö-
sa detta? Man kan möjligen tänka sig ett förslag som
låter de nya professorerna behålla en lektors under-
visningsvolym. Men vad är då vitsen med förändring-
en? Då blir det enbart en titulär utnämning. Man kan
också tänka sig något slags medelväg, så att de i stäl-
let för 116 timmars undervisningstid får 200. Men
institutionerna har då fortfarande brist på lektorstim-
mar.
Hur har man tänkt att täcka upp detta? Skall man
utnämna nya lektorer? I vissa fall finns det folk, men i
många fall finns det inte. Helt säkert är dock att det
blir en merkostnad. Högskolor och universitet har
räknat på detta och funnit att det blir dyrbart. Samti-
digt att man ålagt universiteten besparingar om
100 miljoner på fakultetsanslaget.
Jag är fullt medveten om att förändring av dessa
tjänster kommer att ta sin tid. Det kan vara svårt att
lägga fast en ekonomisk analys som till alla delar
håller. Men någon beräkning borde ha funnits med i
förslaget.
Dessutom kommer denna förändring att minska
rörligheten. Vem kommer att flytta ifrån Stockholm,
Göteborg, Uppsala, Lund etc. om man kan bli profes-
sor vid sin egen institution, utan att behöva röra på
sig? Många av de professorskompetenta lektorerna
har sökt sig ut på de nya och medelstora högskolorna
och gjort stora och fina insatser där. Den drivkraften
till rörlighet kommer att minska med det nya försla-
get.
Högskolornas lärarbrist bör åtgärdas. Men är det
här den rätta vägen? För ett decennium sedan fanns
det en lärare på ungefär fem elever. Nu är vi uppe i
det dubbla, en på tio. Det är en utveckling som oroar.
Det påverkar naturligtvis kvaliteten på undervisning-
en. Förändringen har också skett mycket snabbt, på ett
decennium. Vi som var med på 60-talet vet vilka
konsekvenser det fick för undervisningen vid den
tidpunkten, och vi vill inte uppleva det än en gång.
Det var inte bra för svenskt undervisningsväsende då,
och det är inte bra för svenskt undervisningsväsende
nu.
Vi har reserverat oss på en del andra punkter ut-
över den jag nu tagit upp. Det gäller bl.a. högskolor-
nas ställning som myndighet. Vi anser att det bör
finnas skäl att se över den offentlighetsrättsliga re-
formen. Regeringen har inte velat avvakta svaren på
det förslag som nu är ute på remiss. Det tycker vi är
fel. Man borde ha återkommit till riksdagen med ett
förslag efter att remisstiden gått ut och man hunnit
färdigbehandla förslaget.
I frågan om högskolestyrelserna har moderaterna
fört fram tanken att det är rimligt att rektor utses av
styrelsen. Men vi tycker att det är viktigt att de styrel-
seledamöter som regeringen utser har en klar förank-
ring i universitetsvärlden och i näringslivet och kan
bidra till att främja verksamheten där.
I det tidigare förslaget fanns en motivering som
står på s. 41 i vår reservation 2. Jag skulle vilja läsa
upp den: "Den rekrytering utifrån som en högskole-
styrelse behöver, avser personer som först och främst
har ett starkt personligt engagemang för högskolans
utveckling och därutöver är särskilt förtrogna med
områden som på olika sätt har anknytning till högsko-
lans eget verksamhetsområde."
Vi tycker att den motiveringen borde ha stått kvar.
Varför regeringen har tagit bort den vet vi inte riktigt.
Vi är också motståndare till att man utser aktiva
politiker i styrelsen. Det skulle vara utomordentligt
beklagligt om regeringen får för sig att utse någon
aktiv politiker som ordförande i styrelsen. Det är för
oss något helt otänkbart, och jag skulle vilja få ett
besked här i kammaren i dag om att det vore otänk-
bart att t.ex. utse en riksdagsledamot, ledamot av
utbildningsutskottet, till ordförande i någon högsko-
lestyrelse. Det vore att sitta på två olika stolar. Detta
vill jag ha ett besked om, gärna av Socialdemokrater-
nas företrädare i debatten.
Vi skulle vilja att de nya professorstjänsterna vid
de mindre och medelstora högskolorna kvalitetssäk-
rades. Vi tycker att det är märkligt att så inte sker utan
att fältet i detta sammanhang lämnas mer eller mindre
fritt för de mindre och medelstora högskolorna att
inrätta nya professorstjänster. Det är möjligt att tan-
ken är annorlunda hos regeringen, men den kan läsas
på detta sätt. Vi tycker att det är märkligt att de mind-
re och medelstora högskolorna kommer att tilldelas
ett vetenskapsområde först efter det att deras forsk-
nings- och utbildningskapacitet har värderats. Vi
tycker att det borde ha varit tvärtom.
Vi har ytterligare en reservation som gäller tidsbe-
gränsning av anställning som lärare. Det är reserva-
tion 8. Vi tycker från moderat håll att det i många fall
inte är rimligt att man ger ett livstidsförordnande på
dessa tjänster. Men vi är också öppna för att lärarna
efter en period på sex år skall kunna omförordnas och
då vara förordnade tills de går i pension. Då kan lä-
rarna få den typen av tjänster där de är ämnesansvari-
ga och kan arbeta för ämnets utveckling på det sätt
som de finner är lämpligt.
Den sista reservationen som jag skulle vilja ägna
någon minut åt är reservation 12 om indelning i ve-
tenskapsområden. Vi tycker att det ligger mycket i
regeringens förslag att förändra den nuvarande fakul-
tetsindelningen. Men vi anser att regeringens förslag
inte är färdigutvecklat och färdiganalyserat. Det borde
ha funnits en bättre penetration av frågeställningen.
Det finns fortfarande en stor risk för att mindre ämnen
kommer i kläm och att man reducerar från exempelvis
åtta fakulteter vid ett universitet till fyra vetenskap-
sområden. Det innebär inte att man löser de problem
som nu finns när det gäller ämnesövergripande kon-
takter. Jag tror att man måste penetrera denna fråga på
ett annorlunda och djupare sätt. Därför har vi reserve-
rat oss även på denna punkt.