Herr talman! Två kommentarer, den första med
anledning av Björn Samuelsons påpekande att han
inte riktigt förstod hur fria forskningsinstitutioner
eller forskningsfinansiärer kan vara en garant mot
övergrepp.
Herr talman! Det är egentligen inte så konstigt. Det
bygger på föreställningen att universitet och
högskolor liksom forskningen aldrig får vara
beroende av en enda part, inte ens av den
demokratiska staten. Också den demokratiska
staten kan, vilket historien visat många gånger,
bestämma sig för att hota värden som universitetet
hyllar. Det är inte så rasande länge sedan den
demokratiska staten här i landet bestämde sig för
att göra universitetet till något helt annat än det
som är dess innersta väsen.
Därför tycker jag till skillnad från många av mina
socialdemokratiska och vänsterpartistiska
opponenter att det är rätt att undandra en del av
universitetens och forskningens finansiering det
omedelbara politiska inflytandet. Det är nämligen
bara därigenom som vi vet, herr talman, att
universitetet kan fylla en kritisk roll också mot
Sveriges riksdag och Sveriges regering, precis den
roll som de goda universiteten genom
världshistorien har förmått att hävda och
därigenom skydda värden som är högre än t.o.m.
ett för stunden demokratiskt fattat riksdagsbeslut.
Det må låta litet förvånande, herr talman, att
formulera sig i dessa termer, men det är precis i
dessa termer som skiljelinjen kan formuleras
mellan oss som tror på det fria universitetet och
dem som anser att universitetet alltid och i allt skall
vara underställt regering och riksdag.
Den andra kommentaren, herr talman, gäller
Björn Samuelsons beklagande över att vi inte har
sökt breda lösningar. Med anledning av detta vill
jag säga att jag faktiskt har gjort detta, till den gräns
där jag ansett att detta var förenligt med de
långsiktiga intressen som det är regeringens
skyldighet att värna. Jag vill gärna deklarera, herr
talman, att jag själv liksom många andra ser breda
lösningar som en fördel, eftersom de gagnar
stabilitet och ofta långsiktighet. Men de får aldrig
gå längre än att man själv kan acceptera lösningens
innebörd.
Om kravet på den breda lösningen är ett innehåll
som inte är förenligt med vad jag menar vara i
Sveriges långsiktiga intressen, räds jag lika litet som
Björn Samuelson den politiska striden. Då är det
bättre med en sådan än att lösningen blir oklar och
därmed Sveriges framtid mindre tydlig.