Fru talman! Ny demokrati vill riva väggarna. De
flesta har väl upplevt de tre gångna åren som om Ny
demokrati först och främst tar bort golvet.
I två omgångar har Nydemokraterna mörkat i den
politiska debatten om forskningsmedel och
löntagarfondspengarna, men efter bara tio dagar
har de snällt krupit in under det borgerliga
paraplyt. Det är litet tråkigt, därför att Ny
demokrati hade kunnat medverka till att t.ex. de
medelstora högskolorna hade fått bättre resurser,
att Högskolan i Luleå hade fått en fastare grund att
stå på.
Ny demokrati hade kunnat gå in och delvis axla
Centerns roll i de här sammanhangen, eftersom
Centerpartiet inte längre för de små och medelstora
högskolornas talan på samma sätt som tidigare.
Det är fel att sälja ut löntagarfonderna. Det är
nödvändigt med ett offentligt sparande för framtida
utgifter. Pengarna kan naturligtvis användas för
framåtsyftande investeringar och reformer. Det är
tveksamt om det i det här fallet är klokt att göra de
satsningar på olika stiftelser som nu föreslås. I det
fall det inte hade blivit majoritet för detta, hade vi
från Vänsterpartiets sida kunnat tänka oss att
diskutera en alternativ användning av fondmedlen.
I första hand är det löntagarnas pengar, och i andra
hand är det pensionärernas.
Den högre utbildningen i Sverige är demokratiskt
styrd. Det är en unik och mycket god tradition.
Universitet och högskolor har ändå till stor del
kunnat själva bestämma hur forskningen och
utbildningen skall bedrivas. Jag vill utveckla de här
båda traditionerna och inte skapa
sidoorganisationer eller institutioner som på något
sätt kan komma att beskära den möjligheten.
Forskningspengar brukar fördelas över budget vart
tredje år, och riksdagen kan då regelbundet pröva
satsningarna och avväga om de gjorts rätt eller fel.
Vi som är folkvalda får avgöra de stora dragen i
fråga om forskningens inriktning. Men nu vill
regeringen ge fondmedlen till mer eller mindre
privatiserade stiftelser, och de är inte
demokratiska. Riksdagen förlorar både ansvar och
inflytande över pengarna, som riksdagen tidigare
har bestämt hur de skulle samlas ihop.
Det här innebär ju att man i den politiska debatten
sätter dem som inte är direkt involverade i detta på
undantag. Det finns ett demokratiskt underskott
totalt sett i den här beslutsprocessen.
Dessutom ställer vi oss kritiska till inlåsningen som
stiftelsernas verksamhet får i och med det här
beslutet. Det är klart att de skall ha en inriktning
mot både näringsliv och företagsamhet men också
mot den offentliga sektorn. I och med att detta inte
kan komma att prövas av riksdagen -- framöver kan
kanske inte ens statsråd ställas till svars för
stiftelsernas verksamhet och deras antagna
inriktningar -- är det ännu tydligare att det blir ett
demokratiskt underskott i den här frågan.
För mig är kunskap något som växer och sprids i en
öppen debatt. Också här kringskärs möjligheterna
i och med stiftelseformen. Kunskap vinner på att
ifrågasättas, inte anpassas. Kritiskt tänkande är en
förutsättning för ett dynamiskt universitet och för
att demokratin skall ha någon innebörd. Det beslut
som tas nu kan underlätta att den debatten undviks,
genom att man stänger in kunskapen, äskandena,
inom de här stiftelserna.
Jag är rädd för att den borgerliga politiken i värsta
fall kan leda till ett inställsamt ja-sägeri i stället för
självständigt tänkande. Vi har sett sådana exempel,
med påsar över huvudena, i arbetslivet i vår. Jag vill
inte se sådant inom den högre utbildningen och
forskningen.
För oss i Vänsterpartiet är det lika viktigt med hög
kompetens i den offentliga sektorn som inom det
privata näringslivet. Vi tycker också att det är
nödvändigt att forskningen finns spridd över hela
landet, eftersom människor har olika erfarenheter,
bl.a. beroende på var de bor.
Därför återupprepar vi vårt krav om att de små och
medelstora högskolorna måste få fasta
forskningsresurser. En del vill vi använda för
långsiktigt samarbete med näringslivet, men det är
också viktigt att det finns ett samarbete mellan
högskolan och den offentliga sektorn. Annars blir
forskningen snedvriden vid de små och medelstora
högskolorna. Forskning måste handla om
verkligheten, och den finns inom både privat och
offentlig sektor.
Jag tror att det är viktigt att understryka det i den
här debatten, eftersom propositionen andas en
tanke om att de små och medelstora högskolorna,
de s.k. regionala högskolorna, skulle ha en
profilering mot det lokala näringslivet. Det tror jag
skulle vara mycket olyckligt, fru talman, mot
bakgrund av att Sverige är ett litet land och vi
därför måste bedriva en nationellt övergripande
högskolepolitik och forskningspolitik.
Visst behöver forskningen mer pengar, men jag tror
och vi tror i Vänsterpartiet att flaskhalsproblemen
ligger inom vuxenutbildningen, grundskolan och
gymnasieskolan. Därför föreslår vi i vårt
alternativresonemang att en del av fondpengarna
skall användas till ett kvalitetsprogram för
grundskolan och gymnasieskolan och för
kompetenshöjande åtgärder, bl.a. med hjälp av
vuxenutbildningen, i akt och mening att se till att vi
har en god försörjning av studenter till högskolan
framöver. Det är lätt att konstatera att det här är en
mycket viktig och angelägen åtgärd.
Så har vi då frågan om Stockholmsuniversitetet.
Kort skulle jag kunna säga att jag tycker att den har
behandlats på ett väldigt slarvigt sätt från
regeringens sida. Regeringen lägger förslag om ett
nytt universitet på Kvarnholmen.
Utredningsmaterial om detta fick vi se efter det att
propositionen hade lagts fram -- dåligt underbyggt
alltså!
Man vill flytta också de konstnärliga högskolorna in
till ett gemensamt campus, men snabbt reste sig
bl.a. Teaterhögskolan. I flera skrivelser har den
sagt att den inte vill flytta från sina lokaler. Såväl
konstnärliga som praktiska orsaker har nämnts för
att få vara kvar där den är. Teaterhögskolan är i dag
placerad mitt i Stockholms stad. Den har daglig
kontakt med vardagslivet i vår huvudstad. Det är
tveksamt om den skulle kunna ha samma kontakt,
om den skulle flyttas ut t.ex. till Kvarnholmen.
Det här centralistiska strider också mot
decentraliseringstanken och tanken om att
högskolorna själva skall få bestämma mer över sina
egna angelägenheter. Detta dompterande tror inte
jag är bra för utvecklingen av ett akademiskt
tänkande. Därför har vi avvisat de propåerna.
Efter höstens val, fru talman, då jag hoppas att vi
har en annan majoritet här i kammaren, måste vissa
viktiga åtgärder vidtas inom högskolepolitikens
område. Först och främst måste naturligtvis den
volymmässiga utbyggnaden fortsätta. Det har varit
en bra utbyggnad under de senaste tre åren. Vi har
stött den, men vi är inte riktigt nöjda.
Samtidigt tror jag att vi måste höja kvalitetskraven
och nu börja med en riktig avgymnasifiering av
högskolan. Det har inte skett under de här tre åren.
Vi måste se över det konstlade inympade
konkurrenssystemet, som Strömholm och
Silfverstrand kritiserar. Det skapar enligt
Vänsterpartiets mening och min mening
inlåsningseffekter, som i sin tur kan leda till
kvalitetsbrister, som kan leda till att högskolorna
blir produktivitetsinriktade med mängden som
vägledning, och det är inte bra.
Det är särskilt olyckligt, om vi behöver en
expansion i fråga om antalet utbildningsplatser
inom grundutbildningen på högskolan och få fler
över till doktorandtjänster. Därför är det viktigt,
som jag sagt tidigare, att man motverkar en
utveckling där vi kan få A- och B-högskolor, om vi
skall kunna garantera kvaliteten och nå de målen.
Vi måste få forskningsresurser till fler högskolor. I
det sammanhanget är det märkligt att utskottet
avstyrker Vänsterpartiets och många andra
partiföreträdares motion om forskning kring
riskhantering i Karlstad. I betänkandet hänvisas till
att den frågan, enligt vad man har erfarit, har
överförts till någon av stiftelserna. Jag skulle bra
gärna vilja veta vilken och i vilket sammanhang. Jag
har ställt frågan till personalen vid Riskcentrum,
och den ställer sig bara frågande till denna
formulering i betänkandet. Den måste vara tagen
ur luften.
Fru talman! Jag minns inte om jag har yrkat bifall
till min meningsyttring. Det gör jag naturligtvis
totalt, men jag nöjer mig med att här nämna mom.
1, 2, 3, 4, 8, 16, 30 och 41.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.