Herr talman! Jag tror att jag måste börja med att
berömma utbildningsministern. Berömmet gäller
både propositionen om ''Utbildning och forskning''
och ett antal andra aktstycken som
utbildningsministern har lämnat ifrån sig under
mandatperioden.
Det måste ju vara stort A, berömligt, för en tidigare
partisekreterare att så konsekvent lyckas
genomföra sitt eget partis politik, trots att det finns
tre partier till i regeringen.
Vi som har suttit i utbildningsutskottet ett tag och
har minnen av tidigare debatter och moderata
reservationer från oppositionstiden ser nu hur
dessa reservationer konsekvent blir
regeringspolitik.
Moderaterna gillade aldrig 1977 års
högskolereform -- det har också
utbildningsministern intygat här i dag -- trots att det
då var en borgerlig regering som hade ansvaret.
Den reformen byggde ju på en socialdemokratisk
principproposition från 1975. Det var den som
gjorde det möjligt att etablera en rad nya högskolor
och ge självständig status åt tidigare
universitetsfilialer.
De mindre och medelstora högskolorna eller de
nyare högskolorna, om man så vill, kom till för att
lätta på studerandetrycket vid universitetsorterna
och för att göra det möjligt för fler att skaffa sig
högskoleutbildning, fler studenter med olika social
bakgrund.
Hela tanken från början var att de nya högskolorna
skulle ha samma kvalitet i sin utbildning och samma
status i högskolesystemet. En examen från Växjö
skulle vara lika mycket värd som en från Uppsala.
Både studenter och näringsliv skulle kunna bedöma
de nya högskolorna och deras utbildningar som
fullvärdiga alternativ till universiteten och
utbildningarna där.
Så har nog i stor utsträckning blivit fallet, men
Moderaterna accepterade aldrig denna inriktning
och har upprepat under åren dokumenterat sitt
motstånd mot den här likvärdigheten. Längre
akademiska utbildningar och forskning skulle
förbehållas universiteten och fackhögskolorna,
medan de nya högskolorna till nöds kunde få syssla
med kortare utbildningar och mera yrkesinriktad
sådan.
Den proposition vi nu behandlar är genomsyrad av
Moderaternas strävanden att skapa två parallella
system för högre utbildning. Längre akademiska
grundutbildningar, forskarutbildning och bred
forskning skall koncentreras till universiteten. De
nyare högskolorna skall ägna sig åt kortare
utbildningar, mera yrkesinriktad sådan, och åt
profilforskning i nischer, beroende av det lokala
näringslivets behov och intressen, dessutom
beroende av det lokala näringslivets finansiering.
Den kategoriklyvning mellan nyare högskolor å
ena sidan och universitet och fackhögskolor å andra
sidan som Moderaterna nu vill genomföra kommer
att få förödande konsekvenser för det svenska
systemet för högre utbildning. Vi socialdemokrater
tar bestämt avstånd från det här, och det gör vi på
ideologisk grund.
Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 16.
I stället för att kategoriuppdela högskolorna vill vi
socialdemokrater satsa på och ta ansvar för de nya
högskolorna. De behöver få fler utbildningsplatser,
och de behöver få möjligheter till ett bredare och
djupare utbud av grundutbildningar.
I stället för att göra de nya högskolorna beroende
av det lokala näringslivets villighet och förmåga att
ställa upp med pengar för forskning vill vi att
samhället skall ta ett ökat ansvar för forskningen
där. De nya högskolorna är enligt vår uppfattning
en nödvändig basresurs för rekrytering av det
ökade antal forskarstuderande som vi så innerligt
väl behöver i Sverige.
Självfallet tycker vi att det är bra, om det lokala
näringslivet på olika sätt är berett att samverka med
högskolorna, men forskningsfinansieringen kan
inte få bli beroende av att det finns ett
framgångsrikt och framsynt företag på en ort där
det dessutom råkar finnas en högskola.
Många nya högskolor har kommit att bli intressanta
samverkanspartners för högskolor och universitet i
andra länder. En nedgradering av dem skulle
försvåra och kanske rent av förhindra en önskad
utveckling mot ökade internationella kontakter.
Den lovvärda utvecklingen med samarbete om
civilingenjörsutbildning mellan tekniska högskolor
och mindre högskolor skulle brytas. De tekniska
högskolorna skulle få alibi för att koncentrera sig
på civilingenjörsutbildning och överlåta de kortare
ingenjörsutbildningarna på de nya högskolorna.
Jag menar att de behöver finnas på samma ställe.
Nu är kategoriklyvning något Moderaterna vill, och
därför är det förstås konsekvent att propositionen
har den inriktningen. Det är inget särskilt märkligt
med det.
Det märkliga är Centerns beteende. Allt sedan 40-
talet har Centern och Socialdemokraterna stått
bakom de viktiga utbildningsreformerna.
Tillsammans har vi stått för mer utbildning åt fler.
Vi har ridit spärr mot elitistisk utbildningssyn på
annat håll. Även om Marianne Jönsson tog i när
hon var i talarstolen, har Centern ändå tystnat och
köpt Moderaternas högskolepolitik. Man kan
undra över den sinnesändringen.
1987 tog Centern avstånd från alla tankar på att
göra de nya högskolorna till ett slags collegeskolor,
helt inriktade på korta utbildningar inom teknik,
ekonomi och vård. Under riksmöten därefter har
Centern krävt fasta forskningsresurser till de nya
högskolorna. Men nu har Centern tystnat, och vi
får inte något utbildningspolitiskt stöd.
Det måste innebära att Centern står bakom den
avlövning och kategoriklyvning vi talar om. Sedan
har jag sett att Marianne Jönsson i tidningar har
uttalat sig om att man inte är helt överens. Nu är ju
utbildningsministern här, så ni kanske kunde reda
ut hur det egentligen är mellan er i synen på
utbildningspolitik. Men i dagens dokument finns
inget annat manifesterat än enighet.
Herr talman! Vi socialdemokrater delar
regeringens allmänna bedömning att den
kvalificerade yrkesutbildningen behöver stärkas.
Näringslivet behöver bättre utbildad arbetskraft för
att kunna stå sig i konkurrensen. Olika
yrkesutövare behöver tillgång till nya och
fördjupade kunskaper för att klara ett föränderligt
arbetsliv.
Vi menar också att nuvarande utbildningssystem
kanske inte till fullo motsvarar behoven, även om
vi för vår del anser att t.ex. YTH är ett bra och
utvecklingsbart instrument. Nu vill regeringen
tillsätta en särskild utredare, som skall få till uppgift
att fixa till en kvalificerad yrkesutbildning. Det
offentliga utbildningsväsendet närmast döms ut
som obrukbart för den uppgiften.
Att skapa en ny utbildningsform är ett grannlaga
och viktigt arbete. Mängder av frågor behöver
finna sina svar. Och samhället måste ta ansvaret för
detta och tillvarata erfarenheter från befintliga
utbildningar.
Vi säger inte nej till att näringslivet skall få vara
med och påverka utbildningens utformning, men vi
säger nej till att lägga över ansvaret på näringslivet.
Vi säger nej till regeringens snabbfixande och
privatisering. Vi säger ja till en grundlig översyn av
området ''kvalificerad yrkesutbildning''. Och vi vill
se ett förslg till riksdagen.
Jag yrkar bifall till reservation 18.
Regeringen återkommer med förslag om en
kvalitetsdel i resurstilldelningssystemet, som vi har
snuddat vid tidigare. Frågan har stötts och blötts en
tid utan att ha fått någon särskilt imponerande
lösning.
Det är alldeles nödvändigt att högskolorna inom sig
arbetar med kvalitetsfrågor och gör det brett och
systematiskt. Det är också alldeles rätt att kanslern
får göra bedömningar av kvalitetsutveckling och
kvalitetsarbete.
Men kvalitetsfrågor är inte alltid så lätt gripbara.
Att koppla ett premiesystem till dem gör dem inte
lättare. Det är närmast orimligt att kanslern skall
koppla en prislapp till sin kvalitetsbedöming vid en
viss högskola.
Kanslern behöver kunna föra vettiga och
förtroendefulla samtal med högskolorna om olika
inslag i utbildningen. Sådant tror jag inte befrämjas
av en påse pengar. Men förslaget är förstås
konsekvent. Utbildningsministern tycks inte tro att
människor gör någonting av ideella skäl, utan det
är bestraffning och belöning som gäller.
Om brister i kvaliteten i en högskola observeras
behöver man väl närmast få stöd för att åtgärda
dessa brister, inte bestraffning i form av minskade
anslag.
Sverige som nation har betydande behov av att
högskolorna är litet våghalsiga, vågar satsa på nya
utbildningar och djärva forskningsområden.
Nyordningar leder inte alltid till omedelbar succé.
Däremot kan de leda till beydande framgångar på
litet sikt.
Vi känner rädsla för att bestraffningssystemet eller
premiesystemet, hur man nu vill se det, kan leda till
ängslighet hos högskolorna.
Jag yrkar bifall till reservation 22.
Så, herr talman, några ord om resultatbaserade
fakultetsanslag. Det är så långa ord att man blir
trött.
Ju mer jag tänker på detta desto fånigare verkar
förslaget. När jag läste det först tyckte jag inte att
det var så upphetsande. Jag vet inte om det är
upphetsande nu heller, men ivern att hitta
bestraffnings- och belöningssystem har fått gå före
alla andra bedömningar. Efter diverse
överväganden har den enda bedömningsgrunden
för kvalitet, effektivitet eller vad det är man vill
mäta hos fakulteten, blivit antalet avlagda
doktorsexamina. Förmodligen visar det att det är
svårt att komma fram till något vettigt. Då valde
man något enkelt, trots att man borde veta att det
tar tid att bygga upp forskningsområden, att nyare
enheter av olika skäl under lång tid har ett
handikapp i produktionen i förhållande till äldre
när det gäller doktorsexamina, och trots att man
borde veta att olika ämnen inom samma
fakultetsområde kan ha betydande skillnader i
genomströmningstid.
Sådana här tilltag kan leda till att fakulteterna
överger vissa ämnesområden och satsar på andra
oavsett hur samhällsbehovet ser ut. Det kan verka
allmänt hämmande på de yngre universiteten och
högskolorna.
Vi är rakt inte motståndare till att fakulteterna
lägger på ett kol för att examinera fler doktorer,
men ställer oss litet undrande inför om den här
matematiken ger den effekten. Vi tycker att det
hade varit bra om regeringen funderat litet till på
det och försökt klargöra för sig själv hur systemet i
realiteten verkar.
Till slut, herr talman, är det en fröjd att lyssna på
Margitta Edgren när hon talar om jämställdhet.
Man skulle önska att man kunde säga det så bra
själv. Om det inte hade varit för hennes inledning
så hade jag känt för att resa mig och instämma.