Herr talman! Läget för vårt land är allvarligt om
man ser till den växande statsskulden och
budgetunderskottet. En del av problemet är
konjunkturellt, men det allvarliga problemet är det
strukturella budgetunderskottet. Så långt jag kan
överblicka är vårt problem i ett nötskal att Sverige
inte ens under de bästa åren av en högkonjunktur
förmått att börja återhämta sig. Statens inkomster
kommer att behöva förstärkas och statens utgifter
behöver utsättas för ytterligare besparingar för att
inte statsskulden ohjälpligt skall växa oss över
huvudet.
I det läget är det inte svårt för mig som
kristdemokrat att känna sympati för oppositionens
förslag att låta löntagarfondsmedlen gå till
pensionärerna alternativt till en
budgetförstärkning. Vid ett hastigt påseende kan
det förefalla som om oppositionen står för en
ansvarsfull förvaltning med sina förslag om att låta
dessa miljarder gå till en budgetförstärkning på ett
eller annat sätt.
Trots att jag är mycket medveten om allvaret i den
finansiella situationen, menar jag att det är ännu
bättre att använda de pengar som vi talar om till de
nya forskningsstiftelserna som vi debatterar i dag.
Sverige är ett litet land och globalt sett avlägset
beläget. Vi har ett mycket begränsat språkområde
och en liten befolkning. Vi unnar oss högre lön,
längre semester och högre socialt välstånd än de
flesta av våra konkurrenter. Vad skall vi då
konkurrera med? Hur skall våra ungdomar möta
framtidens utmaningar i en värld som blir alltmer
internationell?
En avvägning av löner och arbetsvillkor kommer
säkert att bli nödvändig. Men Sverige kommer
aldrig att kunna konkurrera genom att ha lägre
löner än Asiens folkmassor eller Östeuropas
arbetskraft. Skall vi klara konkurrensen måste vi
försvara vår levnadsstandard genom att vara bättre.
De tjänster och produkter som vårt land
producerar måste hålla högre kvalitet än varje
annat lands för att de höga priser vi sätter på dem
skall vara försvarbara.
I stället för den här, till synes välbehövliga,
budgetförstärkning väljer regeringen, med
kristdemokraternas medverkan, att investera
pengarna på ett sätt som man hoppas skall ge ännu
bättre utdelning än vad andra
placeringsmöjligheter kan ge. Den väljer att
investera i forskning och forskningsutbildning.
För ett år sedan avsattes 10 miljarder kronor till tre
stiftelser, en för strategisk forskning, en för
miljöstrategisk forskning och en för
kulturvetenskaplig forskning. I och med dagens
beslut instiftas ytterligare sju forskningsstiftelser
för sammanlagt 8,4 miljarder kronor
Det är en stiftelse för forskarutbildning och
profilforskning vid mindre och medelstora
högskolor med inriktning på informationsteknologi
och näringsliv, en stiftelse för forskning och
forskarutbildning vid en ny universitetsstruktur i
södra Storstockholm, en stiftelse för förstärkt
vårdforskning, ett internationellt miljöuniversitet i
Lund, en stiftelse för vidgad internationell
samverkan och en stiftelse för kvalitetsinriktade
kulturprojekt. Det tillkommer ytterligare en tionde
stiftelse för att främja innovationer.
Denna satsning på tio forskningsstiftelser får en
mycket stor tyngd. Låt mig få göra en jämförelse,
herr talman. Avkastningen av dessa miljarder
kronor blir lika stor som hela budgeten för ett av
våra större universitet.
All forskning är inte lika meningsfull. Om vi ser till
den forskning som just den här mixen ger är den
mycket tillfredsställande och löftesrik för Sverige
och Sveriges ekonomi ur ett kristdemokratiskt
perspektiv.
Tiden medger inte att jag utvecklar min glädje över
den forskning och forskarutbildning som skall ske
inom miljö, informationsteknologi, kultur,
internationell samverkan eller förstärkningen av
forskning vid mindre och medelstora högskolor.
Herr talman! Tro mig, Bengt Silfverstrand och
Björn Samuelson! Jag skulle kunna utveckla mig
lika vältaligt om vilken som helst av dessa stiftelser.
De är angelägna, och vi känner stor glädje inför
dem. Jag vill lyfta fram en av stiftelserna som jag
känner en särskild samhörighet med. Jag vill göra
det mot bakgrund av att Bengt Silfverstrand
försöker göra sak av att han skulle vara förvånad,
eller inte förvånad, över hur de fyra
regeringspartierna har förhållit sig till den förda
utbildningspolitiken under dessa tre år.
Jag läser in en viss syrlighet och besvikelse över att
det faktiskt höll med fyra partier som inte hade en
gemensam historia. Då tänker jag i synnerhet på
kds som inte har varit med i riksdagen mer än dessa
tre år. Det gick faktiskt att hålla ihop dessa grupper,
Bengt Silfverstrand. Det är mer än vad Bengt
Silfverstrand har lyckats med. Om jag inte är fel
underrättad får vi gå tillbaka ända till förra kriget
för att finna en koalitionsregering där Bengt
Silfverstrands parti deltog. Då var man tvingad till
det av ett världskrig. Bengt Silfverstrand och hans
parti har inte en historia som lyfter fram
samförstånd, åtminstone inte vad jag kunnat finna.
Skulle man nu kunna häckla kds för att vi inte har
varit trogna mot vad vi tidigare har sagt i riksdagen?
Det går naturligtvis inte av det enkla skälet att vi
inte har varit i riksdagen. Vi har också haft en
politik, men vi har inte haft förmånen att få
framföra den från den här talarstolen. Det går
alldeles utmärkt att se vad våra politiska program
för grundskola, gymnasium, högskola och
forskning har att säga och hur väl det stämmer med
den förda politiken under dessa tre år. Jag skall
personligen tillhandahålla dem om Bengt
Silfverstrand så önskar. Om inte Bengt
Silfverstrand tror mig kan han personligen höra mig
utveckla detta i Skåne så småningom.
Kds har inte i alla detaljer kunnat utmejsla sin
politik utanför riksdagen. Men när det gäller en av
dessa stiftelser känner vi en stor glädje. Det är
stiftelsen för förstärkt vårdforskning.
Inför valet 1991 föreslog vi att medel ur
löntagarfonderna skulle tillföras vården, i
synnerhet för strategiska satsningar som inköp av
teknisk utrustning. Den kommer många patienter
till del, men är dyrbar.
Det är därför med glädje jag noterar att i
propositionen avsätts 6,85 % av de ca 8,4
miljarderna till denna stiftelse vars avkastning skall
gå till forskning och forskarutbildning på
vårdområdet samt till forskning med inriktning på
allergier och annan överkänslighet.
Forskningstraditionen vad gäller omsorg och vård
är relativt ung och har tvärvetenskaplig karaktär.
Jag tror därför att denna kraftiga satsning på
forskning och forskarutbildning inom vård och
omsorg kommer att ge metoder för bättre vård som
snabbt kommer patienterna till godo. I och med det
minskas den enskildes lidande och resurser frigörs
till annan vård och omsorg.
Det är vidare ett stort folkhälsoproblem att
allergier och annan överkänslighet ökar.
Potentialen för att hjälpa många som är drabbade
av allergi är stor. Det skulle medföra vinster i form
av minskat lidande och minskade
sjukvårdskostnader. Redan för fem år sedan
deklarerade Allergiutredningen det växande
behovet av forskning just kring detta medicinska
problem, och det har inte blivit mindre.
Sammanfattningsvis menar jag att denna stiftelse är
ett gott exempel, liksom de övriga nio stiftelserna,
på att dessa stiftelsebildningar har alla
förutsättningar att vara samhällsekonomiskt
lönsamma i högre grad än andra
penningplaceringar. Dessutom stärker de landets
konkurrenskraft.
Herr talman! Till sist några ord om
studiefinansieringen i forskarutbildningen. Den
goda tanken att överföra utbildningsbidrag till
doktorandtjänster fick den negativa konsekvensen
att det blev färre doktorander. Ekonomin medgav
inte att tillföra ytterligare medel, och
doktorandtjänster är avsevärt dyrare än
utbildningsbidrag. I propositionen säger regeringen
att man bör överväga att införa en
studiefinansieringstrappa där doktoranderna
successivt får bättre ekonomiska villkor under de
fyra år som forskarutbildningen omfattar.
Det är en mycket rimlig hållning, eftersom
forskarstudierna ändrar karaktär under
utbildningens gång, från att i början i stort sett
enbart vara egna litteraturstudier till att mot slutet
bli allt mer reglerade och tjänstelika. De allra flesta
läser dessutom litteraturkursen parallellt med
någon annan sysselsättning, som förvärvsarbete på
hel- eller deltid.
Utskottet skriver här att det redan nu är möjligt för
universitet och högskolor att i de avtal som reglerar
lönerna för doktorandtjänster skriva in en sådan
förändring av villkoren som propositionen tar upp.
Jag tror att detta vore en mycket lycklig lösning,
som beredde fler forskarstuderande möjlighet att få
in en fot i systemet. Det är självklart bättre att över
huvud taget komma in, med successiva
förbättringar, än att genomföra
forskarutbildningen helt på egen bekostnad, som
nu blir enda alternativet för många i den hårda
konkurrensen om doktorandtjänsterna. Även ur
landets synvinkel är det naturligtvis bättre att
bereda fler möjlighet att disputera och därmed
bidra till att vi når målet med en fördubbling av
antalet disputerade till sekelskiftet.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utbildningsutskottets hemställan i betänkande
UbU12.
Jag vill också instämma i det tack som så gott som
alla tidigare talare har sagt till kansliet. Jag vill
speciellt tacka för den hjälp som vi nykomlingar har
åtnjutit. Det har inte varit lätt att komma in i alla
vindlingar, men kansliet har varit oss till god hjälp.
Tack för det!