Fru talman! Jag skall i detta anförande i huvudsak
uppehålla mig vid ett par principiella frågor kring
forsknings- och utbildningspolitiken. Berit Löfstedt
kommer senare att beröra de mindre och
medelstora högskolorna och
resurstilldelningssystemet. Kristina Persson tar upp
kompetensutvecklingsfrågorna, och Eva
Johansson, slutligen, kommenterar de
socialdemokratiska reservationerna med
anknytning till vissa förhållanden i
Stockholmsområdet.
Fru talman! Läget inom den svenska utbildnings-
och forskningspolitiken är inte helt kristallklart för
närvarande. Skalar man bort den moderata
frihetsretoriken kvarstår förvisso en kärna av
konstruktivt reformarbete som i mycket hög grad är
en uppföljning av propositioner och
utredningsförslag, i huvudsak framlagda av den
socialdemokratiska regeringen under åren 1987--
1991.
Det handlar om linjesystemets avskaffande och en
målmedveten decentralisering av beslutsprocessen
till regional och lokal nivå. Att en sådan avreglering
emellertid inte är problemfri visar bl.a. det
märkliga system för antagning till universitet och
högskolor som i praktiken innebär att valfriheten
för dem som söker till högskolestudier satts ur spel.
Lägg därtill att de av de borgerliga partierna i alla
år bespottade löntagarfonderna, som ju utgjort en
del av Allmänna pensionsfonden, nu hyllas som en
modern variant av galten Särimner och tycks vara
en outsinlig källa att ösa ur för diverse
forskningsändamål.
Så t.ex. trollades ett nytt miljöuniversitet i Lund
fram under minst sagt märkliga former utan att ens
det befintliga universitetets ledning informerats i
förväg. 43-procentiga anslagsöverskridanden, bl.a.
beroende på vidlyftiga, icke konkurrensutsatta
uppdrag till moderaterna närstående
konsultföretag, är en annan innovation av det
moderata utbildningsdepartementet.
Urholkad rättssäkerhet och överpolitisering av
utbildningspolitiken -- det eftermälet bör nu ristas
in på det monument över epoken Per Unckel som
det är hög tid att resa.
Försöket att avveckla det s.k. kårobligatoriet är ett
slående exempel på hur ideologisk renlärighet
bedrar förnuftet. Det senaste beskedet är att
obligatoriet både skall tas bort och finnas kvar.
Medlemskapet i kår och nation blir inte
obligatoriskt, men samtliga studenter blir ändå
skyldiga att betala avgift för utbildningsbevakning
och studiesocial verksamhet. Denna piruett är ju
smått fantastisk mot bakgrund av moderaternas
benhårda motstånd mot sådana obligatoriska
studentavgifter.
Konkurrens till varje pris och ökad lönespridning
för att höja intresset för högre utbildning har varit
några av de teser som moderaterna har drivit
hårdast och som framskymtar också i det tyvärr
delvis hårt partipolitiserade dokumentet Agenda
2000.
Reaktionerna har inte uteblivit, och de kommer
ibland från de kanske mest oväntade håll. Så här ser
t.ex. rektorn vi Uppsala universitet, Stig
Strömholm, på saken i sin nyutkomna bok Den
svenska högskolan: ''Vi måste definiera
konkurrensmedlen för högskolan och det skall ske
på intellektuella grunder och inte som i
näringslivet. Risken är att skolorna börjar
konkurrera med produktivitet och lönsamhet som
mål, liksom näringslivet. Det främjar knappast
kvaliteten på utbildningen.'' Från de mest oväntade
håll får man som sagt höra sanningen.
En annan av Per Unckels favoritteser är att
löneskillnaderna måste öka för att locka fler
ungdomar till högre studier. När den stora
utredningen ''Ursprung och utbildning'' rörande
social snedrekrytering till högre studier
presenterades, hävdade utbildningsministern i ett
pressmeddelande att denna snedrekrytering
berodde på misslyckad socialdemokratisk politik
och på för små lönedifferenser.
Utredningens slutsats är den rakt motsatta: ''Ofta
antas att om högre utbildning görs mer lönsam
genom att löneskillnaderna ökar mellan låg- och
högutbildade skulle snedrekryteringen minska.
Våra resultat talar för att så inte skulle bli fallet --
ungdomar från högre socialgrupper väljer oftare än
andra utbildningar där avkastningen är hög. På
längre sikt kan faktiskt effekten av ökade
löneskillnader bli ökad snedrekrytering. Ökade
ekonomiska klyftor mellan samhällsklasserna
tenderar nämligen att leda till ett starkare samband
mellan ursprung och utbildning.''
I den i dagarna utkomna boken Sorteringen i skolan
konstateras bl.a. att universitetsutbildning lönar sig
bättre i början av 90-talet än vad den gjorde
tidigare. Vad göras skall tycks sålunda redan vara
gjort.
Av dessa exempel framgår med all önskvärd
tydlighet att det i hög grad är ideologi och inte
sakligt grundade kvalitetsaspekter som väglett det
moderatstyrda utbildningsdepartementets
reformiver vad gäller den högre utbildningen. Att
Centern och Folkpartiet nästan helt okritiskt följt
med i svängarna är i viss mån förvånansvärt. Att
kds gjort det är mindre förvånande.
Tillbaka till galten Särimner, dvs.
löntagarfonderna! Deras avveckling är raka
motsatsen till det tal om avpolitisering som delvis
präglar formuleringarna i Agenda 2000. För det
första är pensionsfondernas urholkning ett klart
och otvetydigt brott mot den krisuppgörelse som
träffades mellan regeringen och
Socialdemokraterna den 20 september 1992. För
det andra handlar det om ett flagrant ingrepp i ett
pensionssystem som i stället för en åderlåtning på
sammanlagt 30 miljarder kronor är i behov av
konsolidering och resursförstärkning.
Som ett alternativ till att behålla resterande 8
miljarder från Fond 92--94 i pensionssystemet hade
vi socialdemokrater kunnat tänka oss en överföring
till Statsverket för att förstärka statens finanser.
Det hade tydligen i ett ögonblick av klarsyn också
riksdagens turbulenta parti, men man nådde
uppenbarligen inte ända fram.
Vi avvisar regeringens förslag att bilda ytterligare
sju stiftelser. Angelägen forskningsverksamhet
skall finansieras över statsbudgeten, och
stiftelseformen är ur konstitutionell synpunkt
synnerligen olämplig. Det är bevisat.
Vårt alternativ i den händelse riksdagen inte
bifaller vårt förstahandsyrkande, som är avslag, är
att kvarvarande medel från Fond 92--94 skall
fördelas på dels en kompetensutvecklingsfond, dels
en forskningsfond. Ambitionen är att kraftsamla
och låta dessa fondmedel möjliggöra en
extraordinär satsning på investering i kunskap.
Genom att fonderna drivs enligt regler som normalt
gäller för statlig verksamhet garanteras också
insyn, rättssäkerhet och kontroll.
Fru talman! Jag yrkar bifall till de
socialdemokratiska reservationerna 1, 2, 10, 11, 12,
13, 14 och 15.