Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
hemställan i dess helhet i det utskottsbetänkande
som vi nu skall behandla.
Vi skall i dag ta ställning till förslag som innebär att
samtliga kvarvarande tillgångar för de avvecklade
löntagarfonderna som förvaltas i fond 92/94 på
drygt 8 miljarder kronor skall bli utskiftade senast
vid utgången av 1994.
Det förslag som regeringen har lagt fram i
propositionen om utbildning och forskning innebär
att sju stiftelser inrättas. Fem av dessa skall främja
forskning och utbildning. Vi i utskottet tycker att
det är ett utmärkt förslag, dels därför att
löntagarfonderna slutligen avskaffas, dels därför att
forskarsamhället i Sverige får ett sedan länge varmt
önskat tillskott. Och det är ett rejält tillskott.
Eftersom bruttosumman är omkring 18 miljarder
kronor inklusive den föregående utskiftningen,
innebär det att dessa stiftelser på ett väsentligt sätt
kan bidra till att stärka Sveriges
konkurrensförmåga på för oss viktiga områden som
informationsteknologi, andra moderna tekniker,
omstrukturering av industriforskningsinstituten
m.m. Men även miljö- och vårdforskningen liksom
en vidgad internationell samverkan inom utbildning
och forskning får sin beskärda del.
Internationaliseringen tillsammans med
informationsteknologins genombrott har fått
djupgående konsekvenser för vår ekonomiska
utveckling. Vårt lands naturtillgångar spelar i dag
en allt mindre roll för konkurrenskraften. Det är
därför ytterst angeläget att skapa gynnsamma
villkor för utbildning och forskning. Produktionen
av varor och tjänster blir också alltmer
vetenskapsberoende. Samtidigt behöver företag och
industrigrenar en nära kontakt med
kunskapsfronten för att vara framgångsrika.
Därför måste samspelet mellan företag och
universitet och högskolor stärkas. För att uppnå
detta måste andelen forskarutbildade i företagen
öka, och rörligheten mellan företag och universitet
måste också öka. För att kunna uppnå det resultatet
krävs stora ekonomiska resurser. Den slutliga
utskiftningen av löntagarfondsmedlen bidrar till att
göra det möjligt. Det känns bra att de medel
företagen har betalat in till löntagarfonderna får en
sådan för Sveriges utveckling viktig användning.
Tyvärr reserverar sig Socialdemokraterna mot
användningen av löntagarfondsmedel, vilket kanske
inte är ägnat att förvåna. Jag uppfattar
Socialdemokraternas andrahandsyrkande i deras
andra reservation som ett erkännande om att
tankegångarna om att inrätta stiftelser -- eller som
Socialdemokraterna föreslår fonder -- ger
regeringen rätt i dess bedömning av behovet av
ökade satsningar på forskning och av att dessa
pengar kommer att användas på ett för samhället
produktivt och effektivt sätt.
Den jämförelse som Bengt Silfverstrand gjorde om
galten Särimner stämmer inte på löntagarfonderna.
Som alla historiskt väl bevandrade personer i denna
kammare vet, återuppstod galten varje morgon pigg
och nyter. Så är icke fallet med löntagarfonderna.
Men det är en glädje att konstatera att
löntagarfondernas medel kommer att användas på
ett bra sätt.
Jag skall ytterligare kommentera
Socialdemokraternas inställning till propositionens
förslag om de mindre och medelstora högskolorna.
Socialdemokraterna, och för den delen också
Vänsterpartiet, tycks ha gott om pengar och vill
därför inrätta en gemensam forskningsorganisation
för dessa högskolor. Vad skulle det inte kosta? Hur
skall det organiseras? Oklarheterna är många!
Vidare är Socialdemokraterna emot regeringens
förslag att utveckla de mindre och medelstora
högskolornas anknytning till industrin och
näringslivet i regionen. Även det tycker vi i
majoriteten är märkligt.
Majoriteten tycker i stället att de möjligheter till
samverkan som finns mellan industrin och
näringslivet inom den egna regionen skall tas till
vara på ett alldeles speciellt sätt. Det bör i och för
sig inte hindra att högskolorna kan samarbeta med
företag och organisationer var de än är belägna i
landet. Från majoritetens sida betonar vi
möjligheten att utveckla en profil på andra områden
än vad som är aktuellt med hjälp av ordinarie
statliga och externa medel. Den möjligheten har nu
öppnats genom propositionen.
Vi delar inte heller reservanternas farhågor för att
högskolorna skall regionaliseras och
kategoriindelas. Den uppfattningen får stå för
Socialdemokraterna själva.
Ytterligare ett område som Socialdemokraterna har
tagit upp -- och som jag anser att det kan finnas
anledning att kommentera här i talarstolen -- är det
nya resurstilldelningssystemet. Det är avsett att
vara tredelat. En del av resurstilldelningen sker på
grundval av antalet helårsstudenter. Den andra
delen sker på grundval av antalet
helårsprestationer. Den tredje delen skulle basera
sig på i förväg fastställda kända
kvalitetsindikatorer. Utformningen av den tredje
delen var inte klar när systemet togs i bruk den 1 juli
1993 utan skulle bli föremål för fortsatt utredning
inom Resursberedningen. I utskottsbehandlingen i
fjol ansåg vi att det nya systemet så snart som
möjligt skulle tillföras ett incitament för att
universiteten och högskolorna aktivt skulle arbeta
med kvalitetsfrågorna.
Utskottet förutsatte också att ett förslag skulle
föreläggas riksdagen under innevarande budgetår.
Detta har nu skett. Regeringen föreslår och
utskottet ställer sig bakom att av de anslagsbelopp
som kommer att stå till förfogande för
grundläggande utbildning vid varje lärosäte skall
5 % avsättas till s.k. kvalitetsbelopp. Alla lärosätens
program för kvalitetsutveckling samt deras
genomförande av dessa skall granskas av
Kanslersämbetet som skall bedöma om resp.
lärosäte är berättigat till helt, halvt eller inget
kvalitetsbelopp. Kvalitetsbeloppet är däremot inte
relaterat till lärosätets prestationer i form av
helårsstudenter eller helårsprestationen för ett visst
budgetår. Därmed är kvalitetsbeloppet känt för
lärosätet redan vid budgetårets början.
Det förutsätts att samtliga lärosäten skall ha hunnit
få sina kvalitetsutvecklingsprogram och sitt
genomförande av dessa bedömda av
Kanslersämbetet innan det nya systemet börjar
tillämpas. Regeringen föreslår att denna granskning
skall ske redan under hösten 1994. En ny bedömning
skall normalt göras först efter tre år. Det är
regeringens och utskottets uppfattning att de
lärosäten som aktivt arbetar med sin
kvalitetsutveckling skall erhålla antingen hela eller
halva kvalitetsbeloppet, och enbart de som
uppenbart nonchalerar kvalitetsarbetet bör gå miste
om kvalitetsbeloppet.
Regeringen har också lagt fram ett förslag om
principer för resultatrelaterade fakultetsanslag. Det
nya system som nu föreslås är resultatrelaterat
snarare än aktivitetsrelaterat. Förslaget innebär att
5 % av de totala anslagen i landet för ett
fakultetsområde skall fördelas bland berörda
fakulteter vid de olika lärosätena i proportion till
antalet avlagda doktors- och licentiatexamina. Varje
lärosätes andelar föreslås bli beräknade genom att
examinationen under de senaste fyra åren
summeras för fakultetsområdet samt för varje
enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom att
den egna examinationen divideras med
fakultetsområdets.
De kvantitativa uppgifterna om antalet
doktorsexamina har även en kvalitativ dimension i
och med ett disputationsförfarande som innebär en
öppen vetenskaplig kvalitetsgranskning. För att
förslaget inte skall få alltför drastiska
omfördelningseffekter vill regeringen ha en
spärregel för att garantera att medlen för en fakultet
tillåts minska med högst 2 % mellan två budgetår
och med högst 5 % under en treårsperiod.
Kritik mot det här systemet har framförts bl.a. av
forskare från Umeå universitet. Vi i utskottet säger
att de farhågor som forskarna och även
motionärerna framfört bör analyseras och tas på
allvar. Varje nytt system kan medföra icke
önskvärda konsekvenser. Hur systemet verkar kan
dock inte till alla delar förutses nu, utan detta måste
bli föremål för noggrann uppföljning när det tas i
bruk. Genom att tillämpa det av regeringen
föreslagna systemet redan från budgetåret 1995/96
ges möjlighet att kalibrera det inför den följande
treåriga budgetperioden, vilket vi anser vara till en
klar fördel.
Herr talman! Låt mig till slut ta upp ett område som
har varit problematiskt under en ganska lång tid.
Det rör donationsfastigheterna vid universiteten och
högskolorna. Vi har i utskottets text noggrant gått
igenom det nuvarande förhållandet och utvecklat
våra synpunkter. Jag skall därför inte närmare gå
in på detta. Texten talar för sig själv, och jag vill rent
allmänt sett rikta en eloge till utskottskansliet för ett
utmärkt arbete i samband med denna propositions
behandling och önska en glad sommar.
Men det finns en detalj som jag gärna skulle vilja
förtydliga ytterligare. Utskottet säger i sin text:
''Utskottet finner anledning att såsom
grundläggande princip slå fast att staten, när en
donation har tagits emot som är riktad till ett
universitet eller en högskola, måste respektera de
villkor som är knutna till donationen.''
Tolkningen, enligt min mening, borde vara att de
fastigheter som, med hänsyn till hur
donationsvillkoren är utformade, kan överföras till
Akademiska hus AB, överförs så snart som möjligt.
De fastigheter som av kulturminnesskäl bör förbli i
statlig ägo bör även fortsättningsvis förvaltas av
Statens fastighetsverk, medan för löpande
förvaltning och tillsyn den mest praktiska lösningen
bör väljas. Man bör komma ihåg att myndigheter
numera måste upphandla dessa tjänster i
konkurrens där ''egen regi'' måste konkurrera på
lika villkor.
För de fastigheter som med hänsyn till
donationsvillkoren måste förbli i statlig ägo, och där
statens alltså företräds av universitet/högskola eller
Byggnadstyrelsen/Statens fastighetsverk, bör
förändringar av tidigare fastlagt ägaransvar inte
göras om inte mycket starka praktiska skäl talar för
detta.
Det vore önskvärt, herr talman, om den
socialdemokratiske talesmannen Bengt
Silfverstrand kunde bekräfta att vi två är överens i
denna fråga. Det vore också önskvärt om han kunde
bekräfta att vi är överens om utskottets skrivning
om donationsfastigheter med den lilla komplettering
som jag nyss gjort här i kammaren. Då tror jag att
denna fråga för gott kan avföras från dagordningen.
Låt mig sedan säga till Bengt Silfverstrand vad
gäller miljöuniversitetet i Lund att jag trodde att vi
i utskottet hade utrett denna fråga på ett
tillfredsställande sätt. Jag hänvisar till den text som
finns i betänkandet. Och jag förvånas över att en
styrelseledamot i Lund universitet inte har klart för
sig hur det ligger till i denna fråga.
Vad gäller konkurrens och ökad lönespridning vill
jag hänvisa till det som Bo Södersten sagt. Bengt
Silfverstrand och jag kan troligvis återkomma till
den debatten. Jag är nämligen inte övertygad om att
de källhänvisningar som Bengt Silfverstrand gjorde
utgör den så att säga slutliga sanningen på detta
område. Det finns flera olika tolkningar. Men det
kan vi diskutera senare.
Till Björn Samuelson vill jag säga att den skrivning
som finns i utskottets text om Risk- och
beredskapscentrum, borde han vara utomordentligt
nöjd med. Denna fråga kommer att tas upp i
samband med 1996 års forskningsproposition. Kvar
finns fortfarande en hel del frågetecken runt Risk-
och beredskapscentrumet i Karlstad, vilka bör
utredas innan det definitiva ställningstagandet görs.