Herr talman! Jag kommer i mitt anförande
huvudsakligen att beröra de mindre och medelstora
högskolorna. Senare kommer Christina
Linderholm att ta upp högre utbildning och
forskning i Stockholms län.
Det vi nu debatterar innebär ytterligare ett steg i
riktning mot den nationella upprustning inom
högre utbildning och forskning som denna regering
påbörjade för tre år sedan, som
utbildningsministern mycket vältaligt har beskrivit.
Jag vill säga till Bengt Silfverstrand och Björn
Samuelson att Centern har tagit aktiv del i det
arbetet. Det hade varit glädjande att höra ett
erkännande från socialdemokrater och vänster här
i kväll för att vi har nått långt både i fråga om
dimensionering och kvalitetsförbättringar inom
den högre utbildningen. Vi får säkert inte höra det
i kväll. Vi får säkert inte heller höra det under den
kommande sommaren i den valrörelse som nu
stundar.
Det var ju så att vi höll på att halka efter jämfört
med våra konkurrentländer. Det kom
larmrapporter från dåvarande UHÄ. Vi hade från
vårt parti, Centern, många motioner som gick ut på
att antalet utbildningsplatser skulle utökas. Men
dåvarande regeringen kunde inte prioritera detta
framför andra behov som fanns i statsbudgeten.
Den nuvarande regeringen har på ett dramatiskt
sätt brutit denna trend.
Antalet studenter har ökat med över 30 %. Det nya
resurstilldelningssystemet innebär också ett
effektivare resursutnyttjande och kommer att
innebära att antalet studenter kan öka med 5--
10 %. Sammantaget innebär detta att Sverige har
gjort en i modern tid alldeles unik ansträngning för
att snabbt expandera den högre utbildningen. En
mycket stor del av dessa platser har tillkommit just
vid de mindre och medelstora högskolorna.
Jag kommer då in på en av mina och mitt partis
hjärtefrågor, vad än Bengt Silfverstrand och Björn
Samuelson säger, nämligen de mindre och
medelstora högskolornas roll i
utbildningssamhället. Jag har många gångar hört i
denna kammare hur socialdemokraterna uttrycker
sitt missnöje med hur Centern har agerat i denna
fråga. I kväll säger Björn Samuelson att Centern ej
längre för de mindre och medelstora högskolornas
talan. Nu är det bara socialdemokrater och vänster
som är dessa högskolors riddarvakt. Det är de som
kämpar och har kämpat för resurser till de mindre
och medelstora högskolorna. Det är därför på sin
plats och kan vara av intresse att ge en mera korrekt
historieskrivning, i stället för den friserade
beskrivning som kommer fram under debatten.
Först och främst kan man säga att
Socialdemokraterna i regeringsställning gjorde
mycket litet för de små och medelstora
högskolorna. Genom den nuvarande regeringens
agerande har resurserna mångdubblats.
Högskolornas roll har lyfts fram på ett helt annat
sätt. Att nu plötsligt i ord försöka bjuda över
regeringen i en nyfödd välvilja mot mindre och
medelstora högskolor tycker jag saknar all
trovärdighet, särskilt som denna välvilja inte följs
upp med några konkreta förslag.
Jag återkommer till den decemberdag 1992 -- det
har jag gjort flera gånger här i kammaren i olika
debatter -- då vi hade att ta ställning till ett förslag
från Centern om att ge fasta forskningsresurser till
de mindre och medelstora högskolorna. Då gjorde
Socialdemokraterna upp med Moderaterna, och
där är vi nu.
Att de små och medelstora högskolorna är viktiga i
den regionala utvecklingen är alla ense om. Där
finns inga motsättningar. Där högskolor etableras
uttrycker sig kommunala företrädare ofta så här:
Det är en injektion i regionen och en nyckel till
framtiden. Det ökar också den andel av
befolkningen och av ungdomarna som går vidare
till högre studier, och det påverkar på så sätt också
den sociala snedrekryteringen.
Från utskottsmajoritetens sida menar vi att det inte
får råda någon tvekan om att de mindre och
medelstora högskolorna både har en nationell och
en regional roll. Oppositionen tolkar detta som
något slags kategoriklyvning och gör ett stort
nummer av det. Det talas om att vi nämner A- och
B-lag.
Vi har slagit fast i den forskningspolitiska
propositionen att det handlar om frihet och kvalitet
för den enskilda högskolan. Då är det väl absurt
och motsägelsefullt att tro att man med centrala
beslut och centrala direktiv på någon sätt kan ändra
detta genom att tala om hur man skall göra vid de
olika högskoleenheterna!
Centern tror på de mindre och medelstora
högskolorna, Bengt Silfverstrand och Björn
Samuelson! Vi är övertygade om att satsningar på
de högskolorna får en klart positiv effekt inte bara
för regionen, som jag nyss har nämnt, utan också
för vår nation.
Vi vet genom undersökningar från bl.a. USA att
man får de bästa utbildningsresultaten vid
högskolor som inte är så särsklit stora -- Princeton,
t.ex., med 8 000--9 000 studenter. Visserligen är de
mindre än universiteten, men man får inte förledas
av något storhetstänkande. Det finns inget klart
samband mellan storlek och kvalitet på
verksamheten.
När man rankar de amerikanska universiteten och
högskolorna är flera av dem som ligger högst i topp
just små -- även om man jämför med våra små och
medelstora högskolor.
I ett system utan hämmande regelverk förmår även
relativt små högskolor att hävda sig väl i en hård
nationell konkurrens.
Det har inträffat flera viktiga principgenombrott
för de mindre och medelstora högskolorna. Jag
tänker först på rätten att utfärda magisterexamen
efter kvalitetsprövning av kanslersämbetet. Man är
beroende av precis samma kriterier och precis
samma prövning som de stora universiteten och
högskolorna. Det har visat sig att kvaliteten har
varit hög när det har gjorts efterforskningar för att
utröna om den studerande varit behörig för
magisterexamen.
De första reaktionerna på regeringens förslag till
resursfördelning, som är grundat på högskolornas
kvalitetsprogram, tyder på att de stora
universiteten kan ha svårt att få grepp om sina
omfattande verksamheter. De mindre skolorna har
minst lika goda förutsättningar att utveckla och
genomföra starka kvalitetsprogram.
Det har inte bara skett en kvalitetshöjning utan
också en ökad resurstilldelning. Jag nämnde nyss
utökningen av antalet studerandeplatser, och
dessutom har forskningsresurserna förstärkts. Alla
som sitter här i kammaren känner till storleken på
de resurserna, men jag vill nämna det som
hastigast, för jag skall göra en jämförelse med vad
Socialdemokraterna åstadkom under sin tid: Vi ger
100 miljoner i den forskningspolitiska
propositionen utöver tidigare anslag.
I tisdags beslutade vi om en engångssatsning på 150
miljoner i den regionalpolitiska betänkandet. I den
debatt vi för i dag slår man dessutom fast de
medelstora högskolornas roll i utbildnings- och
forskningspolitiken. Man skiftar ut medel ur Fond
92--94 för att ytterligare stödja forskning i
samarbete med näringslivet.
Vi skall jämföra detta med de medel som kom till
under de år då man kan tycka att det satsades på så
många onyttiga saker. Det var inte mer än en liten
rännil om man jämför med vad den här regeringen
har satsat på forskning vid de mindre och
medelstora högskolorna. Anslaget ökade med 8
miljoner till sammanlagt 45 miljoner i samband
med 1990 års forskningspolitiska proposition.
Kraftfullare än så var alltså inte de ökningar som
Socialdemokraterna lämnade efter sig under
rekordåren på 80-talet.
Jag vill upprepa vad jag har sagt om Centerns
inställning till mindre och medelstora högskolor:
De är viktiga i ett nationellt högskolesystem. Det är
viktigt att alla högskolor får samma möjligheter att
utvecklas och ge studenterna samma kvalitativa
utbildning oavsett var dessa bedriver sina studier.
De mindre och medelstora högskolorna har flera
roller. De har dels en nationell roll för
grundutbildning, fort- och vidareutbildning och
forskning, dels rollen som kompetensförsörjning
för det lokala och regionala näringslivet. Som Rune
Rydén nyligen anförde från talarstolen har de också
beroende av profil en roll på andra områden. I det
sammanhanget kan man söka medel ur
statsbudgeten, ur stiftelser osv.
Slutligen, herr talman, vill jag bara säga att
utmaningen för oss inte ligger i att skapa lösningar
för ett fåtal medborgare i några regioner. Vi måste
ta hänsyn till att hela befolkningen och hela landet
skall komma in i kunskapssamhället. Då motverkas
segregering och den uppdelning i A- och B-lag som
oppositionen talar om. Då kan man undvika just
sådana djupa klyftor. Kunskap innebär makt -- det
vet vi -- men ansvaret måste delas och spridas till
alla i en fungerande demokrati. Därför är det
naturligt för oss i Centern att tala om delad
kunskap. Vi menar att alla skall ta del av kunskap
och kompetensutveckling oberoende av bakgrund.
Till slut, herr talman, ber jag att få instämma å det
hjärtligaste med Margitta Edgren när hon tackar
vårt förträffliga kansli.