Herr talman! Nu har det vänt, säger regeringen.
Man menar då för ekonomin och sysselsättningen.
Det har det nog. Frågan är bara hur mycket och för
hur länge.
Sveriges ekonomiska probelm är av den arten att
det krävs så mycket mer än hurtiga tillrop och
fromma förhoppningar. Det krävs en långsiktig och
sammanhållen strategi för hur 600 000 människor
som ställts utanför arbetsmarknaden skall kunna få
jobb och löner som de kan leva på.
Ett av de allra viktigaste inslagen i en sådan strategi
är just utbildningspolitiken. Det var därför som vi i
den socialdemokratiska gruppen med besvikelse
tog del av regeringens förslag om hur 8 miljarder
kronor från löntagarfonderna skulle användas:
Ännu mera skulle ges till forskning, med risk för
övergödning av redan prioriterade
forskningsområden, och ingenting till
grundläggande kompetensutveckling av vuxna i
arbetslivet.
Den borgerliga majoriteten verkar tro att det
räcker med kunskap som når en elit -- högskolan
och forskningen. Men Sveriges ekonomiska
problem är sådana att en strategi för tillväxt och
konkurrenskraft måste rymma både--och -- både
satsningar på bredden och på eliten.
Sverige är faktiskt ett av de länder, bland de
industrialiserade länderna, som länge har satsat
mest på teknisk forskning och utveckling. Men det
har inte löst våra ekonomiska problem. Det har inte
skapat den tillväxt och sysselsättning som vi
behöver. Jag säger inte att det är fel att göra så, men
jag säger att det inte räcker. Insatserna måste nå en
majoritet bland löntagarna. Kompetensen måste
utvecklas i nära samarbete med arbetsmarknadens
parter och väl spegla arbetslivets och näringslivets
behov.
Denna uppfattning har vi utvecklat i motionen
Ub75. Det är alltså vårt andrahandsyrkande, om
vårt förstahandsyrkande avslås av kammaren. Vi
föreslår i vår motion vad vi skulle vilja göra om det
fanns ekonomiska förutsättningar. Om det första
yrkandet avslås, och en majoritet av kammaren
beslutar att pengarna skall användas, kan man säga
att det föreligger ekonomiska förutsättningar. Men
med ett budgetunderskott på nära 200 miljarder
kronor och ett ännu större upplåningsbehov, är det
milt sagt förvånande att Moderaterna och övriga
regeringspartier anser att ekonomiska
förutsättningar föreligger nu.
Många vuxna i arbetslivet är både felutbildade och
för litet utbildade. Den snabba förändringstakten
gör dessutom att det är rimligt att utgå från att varje
löntagare måste genomgå omskolning och
vidareutbildning många gånger under sitt
yrkesverksamma liv.
Behovet av kompetensutveckling kan delas in i två
kategorier. Dels ett stort behov av grundläggande
utbildning motsvarande gymnasiekompetens i
svenska, matematik, samhällskunskap och
engelska. Dels en mer yrkesrelaterad utbildning.
År 1990 saknade 1,2 miljoner löntagare kunskaper
motsvarande gymnasiekompetens. 800 000
löntagare hade inte ens formella kunskaper
motsvarande dagens grundskola. Det innebär att
om uppdraget skall spridas över en tioårsperiod,
skulle ca 100 000 löntagare behöva vara i utbildning
årligen på heltid. Det skulle i sin tur innebära
betydande kostnader som man knappast kan räkna
med att arbetsgivarna självmant kommer att vilja
stå för.
Just nu har vi i svensk ekonomi ett idealiskt läge för
en sådan omfattande satsning på
kompetenshöjning, dvs. en mycket omfattande
arbetslöshet samt stora vinster i näringslivet. Dessa
vinster borde investeras i kompetenshöjning för en
varaktig och bestående värdehöjning av
produktionen i svensk ekonomi. Arbetslösheten
gör att de statsfinansiella uppoffringarna inte
behöver bli så stora.
Även om vi socialdemokrater beklagar den profil
som Utbildningsdepartementet och den borgerliga
majoriteten har gett utbildningspolitiken under
senare år, är vi glada åt att vi i dagens betänkande
har kunnat enas om att kräva en större översyn av
vuxenutbildningen. Det är en av våra största
uppgifter framöver. Vi måste samarbeta över
partigränserna och arbetsmarknadens parter för att
lösa den.
Den mer yrkesrelaterade utbildningen måste spegla
näringslivets och den offentliga sektorns långsiktiga
behov. Här krävs arbetsgivarnas synnerligen aktiva
medverkan, både i organisation och i finansiering
av utbildningen. Problemet är, som så ofta annars,
att de som bäst behöver utbildning, ofta i de mindre
företagen, inte är de som har insikter eller resurser
att efterfråga utbildning. Därför krävs också här ett
nära samarbete mellan samhällsintresset,
arbetsgivarna och de fackliga organisationerna.
Vi föreslår därför en regional organisation av
kunskapsmäklare som kan få behoven av kunskap
och kompetens att möta det utbud som finns på
många håll. Det gäller YTH, högskolekurser,
yrkesinriktad komvux, studieförbund och de
utbildningssatsningar som företagen själva
anordnar.
Dessa regionala kunskapscentra, som vi har kallat
dem, bör var små, projektinriktade och
obyråkratiska. Deras uppgift skall vara att arbeta
uppsökande gentemot företagen, att skräddarsy
utbildningspaket och att få olika aktörer att
samarbeta. Här finns det för övrigt goda
erfarenheter gjorda av Arbetslivsfonden att bygga
på.
Även storföretagen kan få nytta av sådana här
regionala kunskaps- och kompetenscentra. Under
alla omständigheter är det viktigt att arbetet
bedrivs i ett nära samarbete med de större
företagen för att få del av deras kompetens. Vi har
en mycket obalanserad företagskultur i Sverige,
med många stora kompetensintensiva företag, som
framför allt växer utomlands, och med en bas av
många små företag som inte växer alls, och som inte
heller efterfrågar kompetens.
Så länge det finns företag som inte efterfrågar
kunskap kommer sysselsättningen i Sverige att
utvecklas svagt, och Sverige kommer att fortsätta
att halka nedåt i välfärdsligan. Därför behövs dessa
arenor för kunskapsöverföring och stimlans mellan
företagen i Sverige. Att bidra till att sådana uppstår
regionalt och lokalt är också en viktig uppgift för
regionala kunskaps- och kompetenscentra.
Såväl den grundläggande gymnasieutbildningen
som den mer arbetslivsanknutna
kompetensutvecklingen skulle i ett inledande skede
kunna delfinansieras med de medel som vi
misstänker att majoriteten i morgon kommer att
besluta om att ta i anspråk från löntagarfonderna.
Arbetslivsfonden har på senare år arbetat med ett
likartat uppdrag och funnit att samhällets insatser
genererar en företagsinsats som uppgår till två tre
gånger så mycket som den ursprungliga
samhällsinsatsen. Men på sikt krävs naturligtvis en
modell för en kontinuerlig finansiering av
kompetensutvecklingen. Vi hoppas att till hösten få
möjligheter att utveckla organisation och form för
detta.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
reservationerna 2, 17 och 19.