Herr talman! Jag är ganska trött på att Bengt
Silfverstrand gång på gång betecknar Folkpartiet
och Centern som okritiska medlöpare till en
moderat högskole- och forskningspolitik. Låt mig
därför få börja med, herr talman, att läsa upp några
ord ur en forskningsmotion som var vår
partimotion år 1989:
Ett radikalt grepp vore att ge universitet och
högskolor löntagarfonderna. Åtgärden skulle vara
den största reformen i forskningspolitiken på
årtionden. I forskningspolitiken behövs såväl större
resurser som systemförändringar.
Vi krävde vidare större volym på de reguljära
högskolorna. Vi krävde fler doktorer, bättre
utrustning, en upprustning av högskolornas lokaler,
större frihet för universitet och högskolor, dels
genom en radikal reformering av anslags- och
antagningssystemet, dels genom tillgången till
löntagarfondsmedel, samt särskilda insatser för att
höja kvaliteten vid de gamla högskolorna. Framför
allt skulle man se till att alla lärare där skulle ha
forskarutbildning. Vid den tiden hade 700 av de
befintliga 1 000 lärarna inte forskningsutbildning.
Låt mig med detta, herr talman, lämna just den
frågan. Vi kan fortsätta den debatten senare.
Högskoleutbildning och forskning med kvalitet är
vitala inslag i vår sociala och ekonomiska
utveckling och har ett självständigt värde som
kritisk och omdanande kraft i samhället, inte minst
i dag, då världen är mera integrerad och
konkurrensen från andra länder så tydlig.
Den vetenskapliga konkurrensen är viktig för att
bygga upp kvalitet. Men vi inser samtidigt att det
också kan innebära att nya synsätt, nya metoder,
nya vetenskapliga områden, speciellt om de är
mångdisciplinära och går på tvären mellan de redan
etablerade, har svårt att tränga fram.
Exempel på detta är miljöforskningen under 60-
talet och omvårdnadsforskningen, som ofta har
svårt att få en plats, och fortfarande har forskning
ur kvinnoperspektiv svårigheter.
Vi är överens om att alla högskoleutbildningar skall
bygga på vetenskapliga grunder och på beprövade
erfarenheter. Men samtidigt måste vi vara
medvetna om att all kunskap inte fångas i en
teoretisk-akademisk avhandling. Det finns ett
praktikens mästerskap som är lika viktigt för
utvecklingen och som måste erkännas. Jag kommer
att tala mer om detta när vi senare skall diskutera
betänkandet om vårdutbildning.
Jag menar också att alla högskolor har ansvar för
den region som de arbetar inom. Men detta ansvar
innebär ingen bindning till att de skall hålla sig
inom regionen. Högskolorna har också ansvar för
att sprida möjligheter för ett livslångt lärande så
brett som möjligt med hjälp av bl.a. tekniska
verktyg men att ändå inte förfalla till att tro att
informationsteknologin är den enda möjligheten.
Det handlar inte bara om att sända kurser via fax,
video eller datorer. Det är vidare än så. Det handlar
om pedagogisk-metodisk utveckling, att lära av
internationella erfarenheter, att knyta ihop teori
och praktik och att utveckla språket.
Varje forskare har också eget ansvar för att göra
sina forskningsresultat tillgängliga för oss alla.
Detta är nu tydligare än det tidigare har varit, och
jag ser fram emot att den uppföljning som nu
genomförs av reformen också skall omfatta detta
inslag i reformen.
Kvalitet, kvalitetssäkring, kvalitetsnormer,
självvärdering och evaluering i utbildning och
forskning talas det mycket om. I detta ingår också
att fundera över vilka värden som vi vill att
universitet och högskolor skall stå för och plantera
in i unga människor. I det ingår självklart
kunskaper av högsta klass och en lust att lära vidare
hela livet, men också civilkurage och fördjupat
samhällsansvar i såväl nationellt som internationellt
perspektiv.
För mig ingår i kvalitetsbegreppet att öka
jämställdheten mellan könen, att utveckla arenor
för kontakter inom universiteten över dagens
fakultetsgränser, att utnyttja
informationsteknologins möjligheter, att använda
kompetensen hos de människor som kommit till
Sverige -- jag tänker då på flyktingarna -- att
utveckla dem och se till att Sverige blir en plats på
jorden även för deras olika kompetenser.
I den nya högskolelagen poängteras högskolornas
ansvar för internationalisering och jämställdhet.
internationalisering är inne. Det är helt rätt, tycker
jag. Vetenskapare har traditionen att mäta sig med
varandra över nationsgränser. Vi knyter an till
gamla tider då det var naturligt att unga människor
gav sig ut i världen under och för sin utbildning.
Sverige behöver nu som förr kunskaper om språk
och kulturer. Vi behöver perspektiv både på oss
själva och på andra. Vi är som land allt tydligare
beroende av vad andra länder gör eller inte gör.
Låt mig säga några ord om internationaliseringens
andra sida: Hur tar vi emot utländska studenter och
forskare? Vi vill ju att svenska ungdomar skall
tillbringa minst en termin utomlands. Det är ett mål
som vi alla arbetar för. Mindre energi har vi lagt ned
på att diskutera hur vi tar emot de utländska
studenter som kommer hit, via frivilliga program
eller som flyktingar. Det som fick mig att vilja säga
detta var att jag i veckan läste en avhandling från
Uppsala pedagogiska institution som heter Att
studera i främmande land. Den rev tag i mig.
Studenterna i undersökningen vittnar om isolering,
utlänningsfientlighet, känsla av underlägsenhet,
missförstånd, maktlöshet, förolämpning och
medvetet provocerande. Är det vi som beter oss på
det sättet? Avhandlingen gällde chilenare och
iranier. Jag vet att detta egentligen inte är vår sak.
Det är högskolorna som skall ta ansvaret och
troligtvis också gör det. Studenterna gör stora
insatser. Men det räcker tydligen inte. Problemet
måste göras synligare för att kunna vändas till
möjligheter.
Om vi skall nå en äkta internationalisering måste vi
även tänka på hur vi bjuder oss inför andra länders
ungdomar, oavsett deras motiv för att studera här.
Under nästa riksdagsperiod ämnar jag -- om jag
finns här då -- ta initiativ till att efterlysa en
genomgång av hur olika högskolor i landet hanterar
detta sitt ansvar.
Den andra punkten som är ny i högskolelagen, herr
talman, gäller ansvaret för jämställdhet. Vi har alla
klart för oss att det är en svår fråga. Den innebär
att enskilda människor, forskare och lärare måste
omvärdera tidigare ståndpunkter och ändra attityd
och se på saker och ting på ett nytt sätt. De måste
kanske också personligen stå tillbaka.
Jag skall inte trötta kammaren med att upprepa vad
jag tidigare sagt om motiven för jämställdhet, om
begreppet jämställdhet, om jämställdhet som
kvalitetsfråga och som rättvisefråga, om
situationen i Sverige kontra andra länders
högskolor eller om den samhällsekonomiska
betydelsen av att vi tar till vara hela vårt mänskliga
kapital. Däremot skall jag ge er en insyn i det
verkliga livet.
Som ordförande i arbetsgruppen för jämställdhet i
högskolans utbildningar och forskning, den s.k.
JÄST-gruppen, får jag många brev från kvinnor
som berättar om hur svårt och tungt det är att t.ex.
överklaga för att man känner sig vetenskapligt ned-
eller felvärderad. Jag skall läsa upp delar av ett
brev.
Det står: Du frågar om du får använda mina
papper. Naturligtvis, det är just det jag vill. -- Jag
har haft kontakt med henne sedan januari 1993.--
Mitt fall är att en odisputerad man gick före fem
disputerade kvinnor. Tyvärr var det bara jag som
överklagade. Jag kan samtidigt förstå att de andra
fyra inte gjorde det. Också jag blev avrådd. Inte
bara av sådana som ville försvara institutionens
anseende, utan även av sådana som ville mig väl.
Men det finns också saker jag lärt mig under den
långa tid som gått sedan jag överklagade. Det blev
plötsligt helt tyst omkring mig. Kolleger slutade
hälsa, vände ryggen till för att slippa ta ställning till
om de skulle hälsa eller ej. Jag blev utesluten när
det gällde information. Jag fick inte ens veta om
kurser som jag undervisade på skulle läggas ned.
Också kvinnliga kolleger, t.o.m. sådana som jag
tidigare trott mig vara god vän med, slutade hälsa.
Samtidigt måste jag väl ändå säga att det fanns
kvinnor som stöttade mig. Trots att något beslut
ännu inte finns i mitt ärende har faktiskt ändå min
situation förbättrats. De flesta har börjat hälsa och
jag känner att stämningen lättat. Men jag tror att vi
måste bli mycket mer medvetna om hur svårt det är
i sådana här organisationer att gå emot makten när
makten är tydlig och tyrannisk. Därför kanske vi
också borde sprida den kunskapen. Kanske är det
bättre att inte överklaga, även om du som kvinna
vet att du blivit förbigången. Den personliga risken
är för stor -- alltså risken för apati, att man blir sjuk.
Själv ångrar jag inte att jag överklagade. Men
samtidigt är min situation speciell: Jag är så gammal
att makten inte kan sabotera min framtid. Den har
jag ändå till stor del bakom mig. Jag har ju också
ett ansvar för studenter och doktorander, ett ansvar
för att göra det lättare för dem att få tillträde till
universiteten på bättre villkor. Dock menar jag att
det inte är självklart för mig längre att råda en yngre
kvinna att överklaga en tjänstetillsättning. I stället
vore det nästan självklart för mig att säga: Gå
vidare. Sök andra möjligheter och andra vägar. Vill
de inte ha dig, acceptera det och gör något annat.
Detta, mina vänner, var vad jag ville avsluta med
som ett exempel på jämställdheten i praktiken. Det
är därför intresset och stödet från oss i riksdagen
inte får förtröttas. För er kännedom kan jag berätta
att regeringen den 19 maj beviljade medel på JÄST-
gruppens förslag för att göra en nationell förstudie
om hur kvinnliga sökandes meriter värderas i
relation till hur manliga sökandes meriter värderas
vid tjänstetillsättning.
Till slut, herr talman, vill jag säga att det är viktigt
att vi här i kammaren fortsätter att följa upp och
aktivt intressera oss för hur arbetet med
jämställdheten utvecklas, att vi gör våra
förväntningar tydliga och att vi kräver
uppföljningar och utvärderingar. Även på lång sikt
kommer våra ställningstaganden, förväntningar
och beslut att vara de verktyg som män och kvinnor
kan luta sig mot i livsavgörande kompetenstvister.
Jag har skrivit ett särskilt yttrande. Det innebär att
jag personligen kommer att instämma i Björn
Samuelsons meningsyttring nr 37.
Allra sist skulle jag till kanslichefen och kansliet
med Olof Marcusson i spetsen, vilja framföra ett
tack för ett självklart professionelt arbete under de
här tre åren, och också för det hjärtats värme och
välvillighet som jag känner att ni har givit oss. Tack!