Herr talman! Dagens fältrop skulle kunna vara:
Fler i jobb, Sveriges räddning! Det finns inget lika
viktigt som att så många människor som möjlig har
ett eget arbete som ger varje individ en god inkomst
och erbjuder en arbetsmiljö som är människovänlig
och människovärdig; kort sagt ett harmoniskt arbets-
liv. Summan blir att det arbete som utförs i form av
produktion av varor och tjänster ger individen en
trygg ersättning, och de gemensamma utgifterna blir
möjliga att finansiera. I dessa avseenden har mycket
brustit genom åren, och 90-talet är inget undantag.
Nu är konjunkturen god och rentav ytterligare på
väg upp. Fler riktiga jobb har kommit till, och ar-
betslösheten har sjunkit. Men det är uppenbart att
regeringens mål att sänka den öppna arbetslösheten
till 4 % nästa år har misslyckats. Det innebär att ar-
betsmarknadspolitiken både måste inriktas på att få
människor i arbete och på att undvika s.k. flaskhalsar.
I en god konjunktur måste volymen vad gäller
antalet åtgärder minska. Endast utbildning med god
kvalitet som leder till jobb kan motiveras. Insatserna
för de arbetshandikappade måste prioriteras. De
många sysselsättningsformerna med tjusiga förkort-
ningar måste minska.
Betänkandets intressanta och tunga del gäller den
allmänna inriktningen av politiken. Där har vi rege-
ringen och deras stödpartier. Det mest överraskande
är att det inte finns några invändningar. Vänsterpartiet
har t.ex. inte mobiliserat en enda reservation i dagens
betänkande.
Utskottsmajoriteten gör en poäng av att statsmi-
nistern redan för tre år sedan deklarerade att Sverige
skulle halvera sin öppna arbetslöshet till 4 %, och det
ska ske kommande år. Jag tycker att det är lite po-
änglöst att riksdagsmajoriteten ställde upp på det
målet när det nu har havererat. Men i god socialde-
mokratisk tradition har man en ny terminologi och
nya mål. Denna gång gäller det att sysselsättningen
ska uppgå till 80 % om knappt fem år. För säkerhets
skull plockar man bort alla yrkesverksamma under 20
år och sätter målpinnen långt bortom nästa val.
Ihåligheten i detta framgår tydligt när man säger
att sysselsättningen under åren 1998-2002 ska öka
svagt till 77,3 % sistnämnda år. Sedan ska ökningen
av sysselsättningen ta fart - oklart hur. Det är motsä-
gelsefullt när man själv slår fast:
"Sysselsättningsökningen väntas dock avta successivt
i takt med att ekonomin i sin helhet mattas." Tydliga-
re än så kan knappast misstron mot den egna politi-
ken uttalas.
Den arbetsmarknadspolitik som vi förordar från
liberalt håll tar sin utgångspunkt i den enskilde indi-
viden och i behovet och möjligheterna för varje ar-
betstagare. Vi anser att det är för mycket i arbets-
marknadspolitiken som har varit anpassat till stora,
likformiga lösningar där individen ofta har kommit i
kläm. Såväl arbetsgivare som fackföreningar måste
ha detta synsätt om det ska bli en fruktbar och har-
monisk arbetsmarknad. Vi måste hårdare driva kam-
pen för fler riktiga, varaktiga jobb. Bara då får vi råd
med annat, det må vara en bra skola och en god vård.
Det gäller att upprätthålla den nu försummade statliga
kärnverksamheten, och det gäller förmågan att till-
räckligt snabbt bygga ut infrastrukturen.
Det är, herr talman, bara en politik som leder till
fler jobb som kan göra att vi får rätsida på Sveriges
problem. I den meningen är det bra att det tydligt
framgår att det finns alternativa förhållningssätt. Den
gemensamma reservationen 1 från den borgerliga
oppositionen är värd att både läsa och begrunda.
Intressant är att regeringens stödpartier, tidigare
nog så rebelliska, är mol tysta inför den förändrings-
politik som regeringen ändå tvingas föra. Verklighe-
ten har hunnit upp också socialistiska teorier. Men det
finns en ovilja till flera goda, nödvändiga förändring-
ar. Dessutom har regeringen stor ambivalens i de
riktigt tunga och övergripande frågorna.
Vad som nu behövs är offensiva satsningar. Vi för
vår del är övertygade om att den samlade politik som
Folkpartiet förordar skulle ge många nya jobb. Det
leder i sin tur till att efterfrågan på traditionell ar-
betsmarknadspolitik skulle bli avsevärt mindre. Det
innebär att offensiva satsningar skulle kunna göras
för att generellt förbättra villkoren för företagandet.
Men det ger också utrymme för att traditionella insat-
ser på arbetsmarknadspolitikens område då skulle
kunna reduceras. Regeringen har ju efterhand delvis
slagit in på en sådan linje och successivt minskat sina
anslag till utgiftsområdet.
Viktigt är att volymmålet har tagits bort. Men
också där fanns det en tröghet, och Regeringskansliet
obstruerade ganska länge innan man upptäckte både
riksdagsbeslut och krav från en kritisk arbetsmarknad
som slog fast att det var viktigt att den
"åtgärdsfrossa" som Socialdemokraterna länge haft
nu inte längre var möjlig.
Verksamheten inom AMS måste rationaliseras
ytterligare och decentraliserats. Byråkratin måste
krympa, och samverkan med andra aktörer, som nä-
ringslivsorganisationer och kommuner, måste tydliga-
re beaktas. Rätt upphandling på en konkurrensmark-
nad i flera delar än i dag skulle säkert leda till både
lämpligare och billigare åtgärder. Det skulle i sin tur
kunna innebära rationella besparingar.
Här måste man dock vara observant. De utbild-
ningar som i flertalet fall leder till jobb, men kortsik-
tigt kan anses som dyra, är självfallet ekonomiskt
goda. Det är bra att en genomgången kurs oftast leder
till ett nytt arbete. Men när det gäller att sköta upp-
handlingen rätt har ju regeringen i dessa yttersta da-
gar demonstrerat motsatsen då man, för att använda
statsministerns ord, kommit in i "ett stim av tvivelak-
tiga upphandlingsärenden".
Den fråga man kan ställa är: Gäller budgetpropo-
sitionens förslag? Där ansluter jag mig till den fråga
som tidigare restes i denna debatt, nämligen det som
nu nyhetsmedierna har kablat ut hela morgonen; att
det pågår en hög aktivitet för att förändra AMS. Det
sägs att det kan handla om att vartannat AF-kontor
ska stängas och att var tredje eller var fjärde tjänste-
man ska bort. Det handlar om stora besparingar och
en ny inriktning.
En hel del av det här är fullt i sin ordning. Mycket
av det har vi ju aktualiserat i folkpartimotioner. Men
jag tror, precis som Stefan Attefall sade, att man
skulle behöva en parlamentarisk genomlysning av det
här och att det borde bli gemensamma tag som inne-
bär en långsiktig strategi som bär.
Jag har en fråga som jag hade tänkt ställa till nä-
ringsministern, men han tar inte så allvarligt på de här
frågorna, framför allt inte på det som sker i riksdags-
kammaren. Frågan är till regeringen eller utskotts-
majoriteten: Är det budgetpropositionen eller något
annat som ska komma att gälla - t.ex. det som man
kunde läsa i Dagens Nyheter i dag på morgonen?
Jag har, herr talman, många gånger i denna kam-
mare valt att använda uttrycket att arbetsmarknads-
politiken måste vila på tre ben:
- En aktiv arbetsmarknadspolitik.
- Ett gynnsamt näringslivsklimat.
- Sunda statsfinanser.
Lika självklart är att dessa s.k. ben är så beroende
av varandra att de alla måste genomföras om man ska
kunna dra nytta av dem när det gäller att t.ex. bekäm-
pa arbetslöshet. Socialdemokraterna och regeringen
har alltför ofta bortsett från detta samband och be-
gränsat det i en politik som i och för sig har sanerat
en hel del av statsfinanserna och varit hygglig när det
gäller en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Det som har försummats är det goda klimatet för
näringslivet. Visserligen har statsråd och socialdemo-
kratiska riksdagsmän på senare tid talat länge och väl
om behovet av goda villkor för näringslivet, men
alltför lite har gjorts i den här frågan. I det samman-
hanget tänker jag både på regelverket och på svårig-
heten för nya, små och växande företag att få lätt
åtkomligt riskvilligt kapital.
Vi lever, herr talman, med paradoxen att arbets-
lösheten inte beror på arbetsbrist. Arbetslöshet är ett
slöseri med resurser, och som regel en tragedi för den
som drabbas. Ju längre arbetslösheten varar, desto
svårare blir det att ta sig in på den öppna arbetsmark-
naden. Risken är faktiskt stor att många individer
fastnar i arbetslöshet även i högkonjunkturer.
Det är också en tragedi att alltfler har börjat ac-
ceptera den höga arbetslösheten. Lyssnar man på den
allmänna debatten låter det som om arbetslöshet är ett
naturtillstånd som man måste dras med. Uttryck som
"jobben är slut" hörs både från socialister och gröna
debattörer. Slutsatsen är att jobben är slut och att vi
måste dela på de jobb som finns eller pensionera allt
yngre människor för att klara sysselsättningen. En
sådan inställning angriper bara ett akut symtom på
arbetslöshet medan man passivt åser och inte råder
bot på den grundläggande problemen.
För vår del har vi en annan inställning. Vi menar
att vi inte får ge upp och acceptera dagens höga ar-
betslöshet. Vi menar också att arbetslösheten går att
få ned med en klok och samlad politik för tillväxt
kombinerad med en offensiv arbetsmarknadspolitik.
Antalet sysselsatta måste öka - inte bara vara kon-
stant eller sjunka.
Arbetslösheten är inte bara konjunkturell utan
också strukturell. Vid utformningen av den traditio-
nella arbetsmarknadspolitiken utgår man emellertid
tyvärr fortfarande alltför mycket från att arbetslöshe-
ten är konjunkturbetingad och att politikerna kan
skapa nya jobb genom riksdagsbeslut. Jag tror att om
vi ska lösa problemet med arbetslösheten så krävs det
också en insikt om att arbetsmarknaden genomgår
förändringar till följd av att Sverige inte längre har
den stora kader av industriarbetare beroende på att det
har skett en stor rationalisering på detta område. Vi
har något som vi skulle kunna kalla för kunskaps-
samhälle, och vi har fått en skärpt internationell kon-
kurrens. Då krävs det reformer när det gäller arbets-
rätt, lönebildning och skattelagar för att man ska
komma till rätta med problemen. Det är utifrån såda-
na utgångspunkter som en offensiv arbetsmarknads-
politik måste utformas. Då handlar det om åtgärder
utanför det traditionella arbetsmarknadspolitiska
området
· att föra en ekonomisk politik som ger sunda
finanser och därmed låga räntor
· att föra en skatte- och näringspolitik som
främjar och uppmuntrar nyföretagande och före-
tagsväxt
· att föra en utbildningspolitik med höga kvali-
tetsmål som ger hela vårt land ett kompetenslyft
· att underlätta för nya och växande företag
· att öppna för en vidgad arbetsmarknad främst
inom service- och tjänstesektorn
· att genom förändringar i skattelagstiftningen
göra det möjligt att omvandla en svart arbetsmarknad
till en vit arbetsmarknad.
Herr talman! Arbetsmarknaden har flera dimen-
sioner där arbetets sociala värde måste beaktas. Jag
har tidigare antytt att ett eget arbete inte är av bety-
delse bara för den enskildes privata ekonomi. För de
flesta människor innebär värdet i att ha ett jobb också
att man har en uppgift som andra efterfrågar och att
man också har tillgång till det sociala umgänge som
finns på arbetsplatsen. Att gå arbetslös en längre
period och inte umgås med arbetskamrater är negativt
för individen i ett socialt perspektiv. Extra viktigt är
det sociala värdet av ett jobb för dem som har funk-
tionshinder och är arbetshandikappade. Det är därför
som Folkpartiet förordar extra satsningar på såväl
lönebidrag som anställningar inom Samhall.
Regeringens ovilja och/eller oförmåga att satsa på
en politik som stimulerar fler jobb i tjänstesektorn är
att djupt beklaga. Det är viktigt att vi får utveckla
högteknologin nu när den internationella konkurren-
sen blir kännbar också på det området. Men parallellt
med en sådan arbetsmarknad behöver vi förutsätt-
ningar för s.k. enkla jobb. Då är jag tillbaka till den
tjänstesektor som har blivit alltför kort hållen genom
åren. Ska t.ex. två makar som satsar på yrkeskarriären
orka med och fungera behöver det finnas ett utbud
som skulle underlätta för många att orka med situa-
tionen. Detta gäller särskilt för ensamstående föräld-
rar som har det extra tungt. De känner sig trängda
mellan arbetslivets krav och ett dåligt samvete för att
de inte hinner med hemmavid. Det skulle också möj-
liggöra för dem att ägna barn och familj mera tid och
få göra det utan dagens stressituation.
En sådan utveckling ställer höga och delvis nya
krav på arbetsmarknadspolitiken. Men det skulle
underlätta för såväl små som större företag att snabbt
engagera ny arbetskraft. Det skulle hjälpa arbetssö-
karna att hitta nya vägar till jobb eller till kompetens-
höjning som underlättar rörligheten på arbetsmarkna-
den. De många nya former av kontrakt och anställ-
ningar som växer fram ställer nya krav på både ar-
betsförmedlingar och åtgärdsarsenalen, men också på
ett mer flexibelt arbetsliv.
Allt färre tillsvidareanställs. Alltfler får visstids-
anställningar genom projekt, uppdragsjobb och olika
former av tidsbegränsade förordnanden. Och mycket
talar för att de traditionellt fasta jobben blir färre i
framtiden. Yrkesbytena för varje individ kommer att
bli fler, och det krävs en god fortbildning som ger en
stabil grund för att människor ska kunna skifta från
en verksamhet till en annan.
Det betyder att arbetsmarknadspolitikens uppgif-
ter måste vara att underlätta rörligheten, särskilt den
yrkesmässiga. För många företags arbetskraftsbehov
är det ofta avgörande. Att underlätta en positiv rörlig-
het på arbetsmarknaden är och förblir en av arbets-
marknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgift.
Framtidens arbetsmarknad är svår, men den är
också spännande. Rätt hanterad kan den ge vårt land
oanade möjligheter till en positiv utveckling. Välfärd
får vi inte utan arbete - arbete är grunden för vår
välfärd.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
2, 3 och 25.