Fru talman! Det har redan sagts att detta är en
historisk dag, och visst stämmer det. Vi har ju här
blivit examinerade av Hans Andersson. De flesta av
oss blev underkända, men det får vi väl försöka orka
leva med.
Han ursäktar sig nästintill för att det saknas reser-
vationer från hans eget parti i dag, och visst blåser det
nya vindar. Det var annat förr. Då var det attack mot
den högervridning som Johnny Ahlqvist och social-
demokratin stod för - den som Vänsterpartiet nu
ställer upp på. Visst kan den ideologiska glidningen
noteras. Jag vill inte anklaga den, för det är bra om
också Hans Andersson drar sig mittåt.
Han säger också klädsamt att han inte är nöjd, att
man har haft en hel del olika önskemål som visserli-
gen mest utmynnat i utredningar, men ändå. Så landar
han på: Men vi har en massarbetslöshet. Han säger
det flera gånger, han använder kraftuttryck och han
höjer dessutom rösten. Så det är naturligtvis helt rätt
när han säger att det inte är bra.
Sedan menar han att vi laborerar med siffrorna, vi
som är kritiska till påståendet att det ändå inte var så
bra, t.ex. när jag påpekade att det var flera hundra
tusen fler i jobb när vi hade det bästa läget under
efterkrigstiden. Han antydde vidare att eftersom vi
har strukturella förändringar är det inte att begära att
lilla Sverige skulle kunna klara det här. Men det finns
länder som klarar det ett stycke bättre än Sverige,
länder som inte har socialistiska regeringar men där
förbättrings- och förändringstakten har varit klart
större.
Därför menar jag att när Hans Andersson bullrar
på här är det lite av samma tomhet som han själv
nämnde i sitt citat. Jag tror för övrigt, fru talman, att
vi skulle kunna få större samstämmighet innanför
bibelpärmarna än om vi jämförde våra partiprogram.