Fru talman! Jag trodde att vi skulle få en intres-
sant arbetsmarknadspolitisk debatt här, men i stället
blev det en recension av vad som händer i några stu-
dentlyor någonstans och en debatt om familjepolitik.
Låt mig bara klargöra för Johnny Ahlqvist att vår
familjepolitik handlar om att skapa en bra situation
för barnen. Det är inte arbetsmarknadspolitik. Skulle
det innebära att man förvärvsarbetade något mindre i
ett skede i livet därför att man väljer att göra så, är det
bra, men man ska göra det efter eget val. Vi har aldrig
velat använda familjepolitiken som ett arbetsmark-
nadspolitiskt medel, men det framskymtar att Johnny
Ahlqvist tydligen resonerar i sådana termer.
Visst finns det en skiljelinje mellan socialdemo-
kraterna och oss i oppositionen. Den visar sig framför
allt när Johnny Ahlqvist talar om att det går bra uppe
i Sorsele. Jag kan inom parentes säga att han inte
nämnde Dorotea eller Storuman och de andra Väster-
bottenkommuner som har en betydligt bekymmer-
sammare utveckling. Men Sorsele är intressant. Det
går där just nu ganska bra.
Johnny Ahlqvist säger att man där har lyckats
utan marknaden. Är det socialdemokraternas mål för
politiken att lyckas utan marknaden? Har vi nu alltså
fått en bekännelse till planekonomin? Vad menar
Johnny Ahlqvist? Det är självklart att vi ska använda
marknaden för att skapa arbete och välstånd, men vi
ska göra det på ett sunt och riktigt sätt, med en rimlig
lagstiftning av bl.a. sociala skäl.
Jag ställde i mitt tal frågan om den nuvarande po-
litiken räcker. Johnny Ahlqvist skröt mycket över
utvecklingen och den ljusa bild som vi nu kan se.
Problemet är bara att det inte är säkert att den här
ljusa utvecklingen kommer att fortsätta i all oändlig-
het.
LO-ekonomen Sandro Scocco skriver i Svenska
Dagbladet så här: "Tyvärr finns det skäl att höja ett
varningens finger för att prognoserna från Riksban-
ken, Konjunkturinstitutet och regeringen är för opti-
mistiska. Ny statistik från SCB tyder på detta."
Det är inte säkert att utvecklingen kommer att
rulla på i exakt samma takt som just nu. Frågan är:
Krävs det inte något annat än bara justeringar av
arbetsmarknadspolitiken? Det var en fråga som jag
ställde i ett försök att få till stånd ett seriöst samtal.
Den andra fråga som jag ställde till Johnny
Ahlqvist var: Krävs det inte ändå att vi får en parla-
mentarisk utredning, som ser över de nya utmaningar
som arbetsmarknadspolitiken står inför? Ska man
bara rulla på i gamla hjulspår och låta regeringen,
som inte är representerad här i dag, föra en politik där
man inte ens tar hänsyn till vad som sägs här i kam-
maren?