Fru talman! Ack, det är inte lätt att äntra talarsto-
len efter Hans Andersson. Hur mycket jag än an-
stränger mig, kan jag aldrig ens komma i närheten av
de demagogiska höjder som han lyckades svinga sig
upp på. Å andra sidan slapp jag ju vara med i den
poängutdelning som domare Andersson har ägnat sig
åt den senaste timmen.
Det går bra för Sverige, inledde Johnny Ahlqvist
sitt anförande med. Ja, för kollektivet Sverige går det
rätt hyggligt just nu. Vi har en hygglig ekonomisk
tillväxt och en hygglig sysselsättningstillväxt, fast
Hans Andersson underlät att nämna att tillväxten sker
från en historiskt låg nivå.
Regeringen har sanerat statsfinanserna, i huvud-
sak genom att kraftigt höja vårt redan höga skatte-
tryck och genom att försämra den offentliga servicen.
I stort sett inga åtgärder har vidtagits för att komma
till rätta med våra grundläggande strukturella pro-
blem.
Nu är inte Johnny Ahlqvist här i kammaren, men
fru talman kan väl hälsa honom att även vi moderater
gläder oss åt de små glädjeämnen som nu finns på
den svenska arbetsmarknaden. Samtidigt frågar vi oss
ängsligt: Vad händer med Sverige när det blir låg-
konjunktur igen?
Internationella bedömare brukar ju framhålla Sve-
rige som världens mest konjunkturkänsliga land på
grund av vårt höga skattetryck och vår stora offentli-
ga sektor.
Sedan måste man tyvärr konstatera att för många
svenskar går det inte alls bra. Socialdemokraterna
brukar skrämma med att den moderata politiken leder
till ett tvåtredjedelssamhälle. Om något kan vi kon-
statera att det är precis det som den socialdemokratis-
ka politiken har lett till.
För att blidka fackförbunden värnar man om dem
som har jobb, "the insiders", medan "the outsiders"
får allt svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.
LO-ordföranden har ju t.o.m. gått ut och sagt att LO
ska stå i vägen, dvs. i vägen för alla förändringar i
arbetsmarknadens funktionssätt som skulle kunna
leda till en modernisering och en anpassning av re-
gelverket till det nya arbetslivets behov. I denna sin
strävan har LO så här långt varit mycket framgångs-
rikt.
Enligt den senaste statistiken som presenterades i
går uppgår nu den totala arbetslösheten i vårt land till
8,5 %, varav 2,7 % befinner sig i vad Socialdemo-
kraterna även i brinnande högkonjunktur envisas med
att kalla konjunkturberoende åtgärder. Det är inte
mindre än 363 000 personer för vilka det inte alls går
bra. Men den förfärande sanningen är ju att långt mer
än en miljon människor, 15 %, befinner sig utanför
den reguljära arbetsmarknaden, om man ser till alla
dem som har förtidspensionerats av arbetsmark-
nadsskäl, som deltar i kunskapslyftet eller på annat
sätt är latent arbetslösa.
Moderata samlingspartiet har i många samman-
hang, bl.a. i motion 1999/2000:A282 anvisat de
strukturella reformer som måste till för att långsiktigt
få ned arbetslösheten. Min kollega Kent Olsson har
också varit inne på detta. Det gäller
· sänkta skatter på arbete och företagande
· bättre företagsklimat och minskat krångel
· reformer som gör det lättare för företagen att
nyanställa
· satsning på kompetensutveckling
· åtgärder för ett ökat konkurrenstryck i hela eko-
nomin
· slopande av offentliga monopol - framför allt
· införande av ett system med lärlingsutbildning i
företagen
· satsning på forskning och teknikutveckling.
Och vad gör regeringen? Först slår den ut stora
delar av företagsamheten genom höga skatter, inte
minst på arbete, och en rigid arbetsrätt. Sedan försö-
ker den reparera skadorna av den egna politiken ge-
nom en flora av projekt. Sverige håller på att få en
projektekonomi. Inte minst vår regionalpolitik är ett
bra exempel på detta.
Det gäller också arbetsmarknaden för en stor del
av kvinnorna, och där är projektekonomin mycket
påtaglig. Regeringen talar alltid om att mainstrea-
ming är huvudprincipen för jämställdhetsarbetet, men
den lever inte alls som den lär. En stor del av rege-
ringens skrivelse om jämställdhetspolitiken inför
2000-talet är en uppräkning av alla de mer eller mind-
re vildvuxna projekt som pågår i landet. Det är sida
upp och sida ned med projekt. All erfarenhet visar
emellertid att det bestående värdet av sådana projekt i
allmänhet är rätt klent - när projekttiden och projekt-
pengarna är slut brukar verksamheterna i allmänhet
klinga ut.
I EU-kommissionens rekommendation i septem-
ber om genomförandet av medlemsstaternas syssel-
sättningspolitik riktas kritik mot Sverige bl.a. för att
här råder stor segregation mellan könen i olika yrkes-
kategorier och för att vi har den största skattebördan
på arbetsinkomster i hela EU - 58 %, mot EU:s ge-
nomsnitt på 43 %. Kommissionen slår fast att Sverige
bör vidta åtgärder för att minska skattebördan på
arbetsinkomster och av jämställdhetsskäl minska
könssegregeringen på arbetsmarknaden. Vi moderater
anser att regeringen snarast bör vidta åtgärder för att
efterkomma kommissionens rekommendationer.
Den socialdemokratiska regeringen brukar be-
römma sig av att ha haft ett avgörande inflytande på
Amsterdamfördragets utformning så att EU har blivit
en sysselsättningsunion. Då är det mycket märkligt att
just Sverige år efter år struntar i kommissionens och
rådets rekommendationer.
För att efterkomma kommissionens rekommenda-
tioner krävs att Sverige genomför just den typ av
strukturella reformer som vi moderater sedan länge
har förespråkat. Regeringen synes oförmögen till
detta. I stället hemfaller den åt projektekonomi.
Den enskilt viktigaste uppgiften för att minska
könssegregeringen är att upphäva de offentliga mo-
nopolen, framför allt på de verksamhetsområden som
är starkt kvinnodominerade, dvs. undervisningen,
sjukvården och omsorgen om barn och äldre.
En majoritet av Sveriges förvärvsarbetande kvin-
nor finns i den offentliga sektorn, och där har den
enda arbetsgivaren effektivt kunnat förhindra en an-
ständig löneutveckling. Det har givit svenska kvinnor
en oacceptabelt dålig avkastning på investeringar i
utbildning. Det har också skapat inlåsningseffekter.
Jag förstod av Johnny Ahlqvists anförande att han
är mycket skrämd av detta med att släppa en marknad
fri; planhushållning och kommandoekonomi ska det
vara även i fortsättningen i vårt land.
Men en marknad innebär inte mer än att kvinnor-
na som är verksamma på de områden som jag nämn-
de får flera olika aktörer att välja mellan. Om det
finns fler arbetsgivare som konkurrerar om arbets-
kraften är de tvungna att konkurrera genom bättre
löner eller bättre anställningsvillkor i övrigt.
Våra sjuksköterskor är ju ett mycket intressant
och mycket talande exempel på vad som börjat hända
sedan de har fått en marknad, hur mycket socialde-
mokraterna än har försökt förhindra detta. Nu har de
börjat flytta till Norge eller säger upp sig hos lands-
tinget och tar anställning hos bemanningsföretag, och
hux flux har de kunnat höja sina löner mycket betyd-
ligt.
Kommissionens andra krav var, som jag nämnde,
sänkt skatt på arbete, särskilt för låginkomsttagarna.
Den nuvarande skattenivån i Sverige har prisat ut
många enklare jobb från arbetsmarknaden.
Tjänstesektorn är särskilt priskänslig. För att bara
nämna en del av den, har vi i flera motioner visat att
sänkt skatt på hushållsnära tjänster snabbt skulle få i
gång en marknad där det finns en tillväxtpotential på
tiotusentals jobb. Efterfrågan på tjänsterna finns där,
och människorna som vill utföra dem finns där också.
När ska regeringen ta sig samman och lyfta bort den
förlamande pigjobbsstämpeln?