Herr talman! Trots en god konjunktur är det oer-
hört många svenskar som saknar arbete. Det är ett
enormt slöseri med mänskliga resurser som pågår.
Det är viktigt att komma ihåg att vi fortfarande har en
massarbetslöshet i Sverige. Ca 16 % av arbetskraften,
eller över 700 000 människor är arbetslösa, i olika
former av åtgärder eller undersysselsatta. Det är 16
miljoner arbetstimmar som går förlorade varje vecka
på detta sätt. 16 miljoner! Lägg till detta ytterligare
100 000 människor i kunskapslyftet, varav de flesta
helst skulle vilja arbeta, så inser vi alla allvaret på den
svenska arbetsmarknaden, på tröskeln till ett nytt
millennium.
Det finns en uppenbar risk för att arbetslösheten
inte längre ses som det stora samhällsproblem den är,
nu när kurvorna pekar uppåt. Andra frågor tränger sig
på. De arbetslösa blir "de andra", som vi inte riktigt
berörs av. Men så får det inte bli.
Just nu är vi inne i en period då sysselsättningen
stiger kraftigt. Och det ska vi givetvis glädjas åt. Men
i ivern att måla utvecklingen i ljusa färger glömmer
socialdemokraterna lätt bort att uppgången är ett litet
undantag i en långsiktigt nedåtgående trend. Jämför
vi oss med OECD-länderna har vi trendmässigt tap-
par mark sedan 1970-talets början - i genomsnitt en
procentenhet lägre tillväxttakt per år. Vi har halkat
ned från det fjärde rikaste landet 1970 till 15:e platsen
i dag. Utvecklingen visar en skrämmande färdrikt-
ning. Och för varje procentenhet utebliven tillväxt
förlorar vi resurser till vård, omsorg, skola och korta-
re arbetstid, om man så vill. Den här bilden illustreras
också av att det sedan 1950 inte tillkommit netto ett
enda nytt jobb i det privata näringslivet.
Den glädjande uppgången på arbetsmarknaden
sker alltså från en mycket låg nivå. Och få tror, inte
ens regeringen i sina prognoser, att målet om 4 %
öppen arbetslöshet år 2000 ska kunna uppnås. Men
även om målet skulle uppnås kommer fortfarande
4 % av arbetskraften vara öppet arbetslösa, ca
160 000 individer, och ytterligare nästan lika många i
olika konjunkturberoende åtgärder. Och detta alltså i
ett mycket gott konjunkturläge.
Regeringen och dess lojala stödpartier verkar
hoppas att nuvarande konjunkturuppgång tillsammans
med vissa, i och för sig positiva, justeringar av ar-
betsmarknadspolitiken och inrättande av ett med-
lingsinstitut ska leda oss in i den fulla sysselsättning-
ens förlovade land.
Men är det den förda politiken som kommer att
lösa de stora problemen på arbetsmarknaden? Eller
krävs det en kombination av en aktiv arbetsmark-
nadspolitik, skattelättnader och strukturförändringar?
Detta är egentligen denna debatts grundläggande
fråga: Räcker det med dem förda politiken och att
hoppas på en lång högkonjunktur?
Vi kristdemokrater har i motioner och reservatio-
ner redovisat vår djupa oro över regeringens passivi-
tet. Vi föreslår strukturella förändringar som skulle
leda till en bättre fungerande lönebildning och en mer
flexibel arbetsmarknad. Vi föreslår ett bättre före-
tagsklimat och skattelättnader som skulle skapa
många nya jobb i småföretag och i tjänstesektorn. I en
gemensam fyrpartireservation har vi kristdemokrater,
moderater, centerpartister och folkpartister poängterat
behoven av en ny inriktning av arbetsmarknadspoliti-
ken och den ekonomiska politiken, just därför att vi
inte tror att regeringens politik är tillräcklig.
Herr talman! Den sysselsättningsökning vi nu kan
glädjas år har framför allt kommit i de befolknings-
täta delarna av landet. Mellan det andra kvartalet
1998 och andra kvartalet 1999 har sysselsättningsgra-
den stigit i hela landet, med undantag för övre Norr-
land. Det går med andra ord inte bra för hela Sverige.
Men även inom de olika regionerna kan skillnaderna
vara stora. Ett tydligt exempel på detta är den låga
sysselsättningsgraden i invandrartäta områden samti-
digt som områden i samma kommun kan ha brist på
arbetskraft.
Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden
illustreras också av tydliga tecken på flask-
halsproblem. Enligt SAF hade en majoritet av företa-
gen i oktober i år problem med att hitta den arbets-
kraft man behöver. Detta i ett läge när hundratusen-
tals människor står utanför den ordinarie arbetsmark-
naden. Problemet är att jobben finns där människor
inte bor, och jobben finns i yrken som den arbetslöse
saknar utbildning och erfarenhet för. Kort sagt, flexi-
biliteten är liten och lönebildningen fungerar inte.
Massarbetslöshet präglar vårt land samtidigt som
företag skriker på arbetskraft. Visst är det någonting
som är galet?
Ända sedan den socialdemokratiska regeringen
tillträdde efter valet 1994 har lönebildningen lyfts
fram som den viktigaste faktorn för att komma till
rätta med arbetslösheten. Efter fem år kommer nu en
proposition som bara innehåller inrättandet av ett
medlingsinstitut. Även om ett sådant institut är väl-
kommet är det sammantaget ett mycket magert för-
slag som väntas.
Av ambitionerna att reformera lönebildningen i
grunden blev det inte mycket. Dagligen har vi i
massmedierna kunnat läsa om hur LO ställt ultimata
krav som regeringen backat för. Senast har regeringen
backat för fackets motstånd mot ett förbud mot
blockad av enmansföretag som inte vill teckna kol-
lektivavtal. Vi får väl se om Miljöpartiet orkar hålla
sin linje fram till voteringarna här i kammaren.
Herr talman! Men lönebildningens funktionssätt
handlar om mer än medlingsinstitut och varseltider.
Det handlar om att skapa en ekonomisk-politisk miljö
som främjar en sund löneutveckling. Det krävs en rad
åtgärder såsom sänkt inkomstskatt för alla genom höjt
grundavdrag och sänkta marginalskatter. Arbetslös-
hetsförsäkringen bör i större utsträckning finansieras
genom avgifter från de försäkrade. Lägre arbetslöshet
ska ge lägre avgifter och vice versa. Löntagarna
kompenseras för höjda avgifter mer än väl genom ett
höjt grundavdrag. Detta ger incitament för en bättre
fungerande lönebildning.
Vi behöver uppmuntra vinstdelningssystem och
inte motverka det hela. Vi bör också ha en lönebild-
ning som ger utrymme för en bättre löneutveckling
inom bristyrken. Skattesänkningar för låginkomstta-
gare kan underlätta en sådan process. Vi vill också
vidta en rad andra åtgärder och se över olika regler på
arbetsmarknaden. Självklart vill vi inrätta ett förbud
mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
samt införa någon form av proportionalitetskrav för
att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar
lite för den egna organisationen men som orsakar
stora kostnader för motparten och tredje man.
Herr talman! Utan en heltäckande politik för en
bättre lönebildning och en utvecklad regionalpolitik
kommer vi att få uppleva stora flaskhalsbekymmer
som förkortar högkonjunkturen. Löneökningar som
uppstår inom bristyrken blir sedan norm för andra
avtalsområden, och vi får den klassiska Följa John-
leken. Och så är vi återigen tillbaka på ruta 1. Skill-
naden blir kanske att devalveringar inte räddar oss
den här gången utan att det blir i stället Riksbanken
som får städa upp genom att höja räntorna för att
bromsa inflationen med ökad arbetslöshet som följd.
Frågan är om inte Johnny Ahlqvist ser faran i denna
utveckling.
Herr talman! Kraftiga insatser måste göras för att
sänka trösklarna för ungdomars inträde i arbetslivet.
Dessutom har gymnasieskolan blivit alltmer anpassad
till elever med teoretiska färdigheter, vilket lett till att
många inte trivs i den nuvarande skolan. Därför be-
höver vi ett modernt, väl fungerande lärlingssystem
inom gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspoli-
tiken.
Vi kristdemokrater föreslår därför att det inom
gymnasieskolan inrättas ett nytt lärlingsprogram.
Även kommuner som saknar egen gymnasieskola kan
arrangera detta program genom att köpa den teoretis-
ka utbildningen hos en grannkommun. Men det bör
även finnas ett lärlingsprogram inom arbetsmark-
nadspolitiken.
Ett konkret förslag till hur ett lärlingsprogram som
en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska utformas har
lagts fram av oss kristdemokrater här i riksdagen. I
utskottsmajoritetens text i betänkandet går man förbi
förslaget utan minsta kommentar. Över huvud taget
avfärdas oppositionens förslag utan någon ingående
argumentation. Vårt lärlingsförslag vågar man inte
kommentera.
När Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet ska avfärda Kristdemokraternas politik
skyller man på budgetteknik och på att våra förslag
inte hinner genomföras av praktiska skäl. Men någon
ideologisk argumentation finns inte. Vi får kanske
tolka det som att socialdemokraterna innerst inne
håller med om vår politik, men att man inte förmår
byta spår på grund av inre slitningar.
Så var det ju förra året då majoriteten i december
avslog oppositionens krav på bl.a. slopade volymmål
och en ökad satsning på mer kvalificerad yrkesutbild-
ning. Några veckor senare genomför regeringen den
politik som Johnny Ahlqvist m.fl. avfärdat här i
kammaren.
Ytterligare ett exempel på den hattighet och sen-
färdighet som präglar regeringen är kompetensut-
vecklingen. I budgeten görs ett stort nummer av de
pengar som ska satsas på att utveckla de anställdas
kompetens, en fråga som stötts och blötts länge i
regeringen utan resultat. Pengarna för detta drivs in
via höjda skatter på diesel och el. Miljöpartisterna
firar med tårta eftersom de har fått igenom en skatte-
växling, säger de. Men besvikelsen är stor hos alla
som väntat på ett lyft för kompetensutvecklingen -
det fanns ingen tanke bakom skrivningarna i budget-
propositionen. Det var tomt i regeringens skriv-
bordslådor. Allt ska nämligen utredas - inte ens detta
har man påbörjat ännu - och det tar tid.
Miljöpartisterna är lurade dubbelt upp. Deras
mycket märkliga form av grön skatteväxling blev
bara en röd skattehöjning. Det blev varken grönt eller
någonting annat. Frågan är: Hur länge ska miljöpar-
tisterna stillatigande delta i detta spel?
Till råga på allt riktar bl.a. TCO och LO skarp
kritik mot regeringen för att man använder EU:s mål
3-pengar felaktigt. Pengarna som skulle stärka nya
metoder för att utveckla de anställdas kompetens
används till traditionell arbetsmarknadspolitik. Det
blir väl med dessa medel som med jordbruksstödet:
Vi använder EU-pengarna på ett dåligt sätt, och det
blir ett argument för EU att minska sitt stöd när dessa
medel omförhandlas nästa gång.
I dag kan vi i Dagens Nyheter läsa om stora för-
ändringar som diskuteras inom AMS med hot om
nedläggning av ett stort antal arbetsförmedlingskon-
tor. Vi vet också att arbetsmarknadspolitiken står
inför nya utmaningar med en mer segregerad arbets-
marknad, stora regionala obalanser, många långtids-
arbetslösa. Samtidigt växer en ny arbetsmarknad fram
som ställer nya och annorlunda krav på de arbetssö-
kande.
Vi vet att regeringen vill använda bemanningsfö-
retag i större utsträckning för att hjälpa de långtidsar-
betslösa ut på arbetsmarknaden. Ett första steg att
pröva privata alternativ öppnas. Hur ska arbetsmark-
nadspolitiken utformas mot den bakgrunden? Vilken
roll ska AMS ha i detta sammanhang? Jag anser att vi
borde tillsätta en parlamentarisk utredning som
skyndsamt försöker att forma en arbetsmarknadspoli-
tik för 2000-talets arbetsmarknad. Frågan till er andra
i debatten är om ni delar min syn på behovet av en
sådan utredning.
Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga
kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnan-
de nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationer-
na 1, 3 och 22. I övrigt hänvisar jag till det särskilda
yttrande som vi kristdemokrater har fogat till betän-
kandet och som redovisar vilken alternativ använd-
ning av pengarna som vi föreslår.