Fru talman! Det låter ju väldigt bestickande när
Stefan Attefall säger att man vill ha en ny sorts ar-
betsmarknadspolitik, och att man vill ha en mera
expansiv arbetsmarknadspolitik hörde jag från andra
talare i den här talarstolen tidigare. Men det stämmer
ju så väldigt dåligt, Stefan Attefall, därför att om man
ska kunna ha detta måste man åtminstone ligga kvar
på det budgetförslag som vi i majoriteten har. Det är
ju så att på det anslag som vi diskuterar här i dag vill
ni i oppositionen göra en nedskärning på 2 ½ miljar-
der. Ingen ska kunna tala om för mig att man skulle
kunna få en mer offensiv arbetsmarknad eller en ny
arbetsmarknadspolitik om man minskar anslaget med
2 ½ miljarder i varje fall. Samtidigt förs det diskus-
sioner om att man håller på att få ett ökat antal utför-
säkringar. Jag kan inte få den ekvationen att gå ihop.
När det sedan gäller en parlamentarisk utredning
kan det väl vara bra, men vi har en utredning som var
parlamentarisk och oerhört stor som lade fram sitt
betänkande 1994, nämligen Arbetsmarknadspolitiska
kommittén. Jag tror inte att man behöver uppfinna
hjulet varenda gång man har en debatt i den här
kammaren i varje fall.
När det sedan gäller lärlingsutbildningen så kan
det väl vara positivt med lärlingsutbildning, men ett
problem som inte Stefan Attefall tar med i debatten är
att för att man ska kunna ha en lärlingsutbildning
krävs det två parter. Det krävs två för att dansa tango.
Här krävs även att arbetsgivare ställer upp. Enligt de
signaler som jag har fått, åtminstone från Mellansve-
rige och södra delarna av Sverige, säger företagarna
så här i dag: Vi är inte beredda på att ta några lärling-
ar, därför att det inkräktar på vår produktion. Då är
det inte så lätt att genomföra ett lärlingssystem, även
om man tycker att det är ett bra system.