Herr talman! Återigen: Visst betyder det oerhört
mycket hur det går med den ekonomiska politiken.
Det är ju därför som det är så illavarslande att om-
världen nu har tappat mycket av den gamla tilltron till
Sveriges möjligheter att häva sig ur den molndal som
är så förödande. En procentenhets försämring innebär
ett hårt slag mot räntekostnader och småhushyror och
allt vad löntagarna nu har stora bekymmer med.
Arbetsmarknadsministern sade att statsministern
redan i sitt installationstal talade om en samarbetsre-
gering. Vad det har blivit av detta finns det naturligt-
vis skilda synpunkter på. Men jag tror att det är
olyckligt att man söker sig fram genom ett tuvhop-
pande och en politik som Ingvar Carlsson i opposition
betecknade som à la carte-politik. Den politiken leder
inte till fasthet, och då hjälper det varken med väns-
tergirar eller högersvängar. Det är därför som jag
tidigare sagt att det behövs en samling mot mitten
som är betydligt stabilare.
Anders Sundström kommenterade inte det som jag
sade om att arbetsmarknadspolitiken borde ha en mera
socialt präglad inriktning, där vi ger mer pengar till
dem som har det svårt på arbetsmarknaden och be-
tydligt mindre till dem som har det välbeställt.
När det gäller varslen bör Anders Sundström inte
glömma bort att i oktober 1994 var antalet varsel
rekordlågt till skillnad från oktober 1991, när Anders
Sundströms partikamrater lämnade över ansvaret till
den borgerliga regeringen. Då var antalet varsel re-
kordhögt, vilket tydde på att den politik som tidigare
hade förts hade misslyckats.
Vad vi nu behöver göra, utöver att driva en aktiv
arbetsmarknadspolitik, är att här i riksdagen underlät-
ta så att utvecklingen av räntorna dämpas, att kronan
går upp och att de åskmoln som finns arbetsmark-
nadshimlen kan skingras.