Arbetsmarknadspolitik

Herr talman! Några nya jobb skapas förvisso inte

av regering och riksdag. Arbeten uppkommer när

företag växer och möjligheter öppnas för att få viktiga

uppgifter utförda. Arbetsuppgifterna måste finna dem

som är beredda att sörja för att de utförs.

Regering och riksdag kan alltså inte skapa några

jobb, men man kan väl och viktigt nog medverka till

att andra kan göra det. I det senare hänseendet finns

det skäl att enligt min mening vara ytterligt kritisk

mot vad regeringen har gjort sedan den tillträdde i

höstas. Låt mig exemplifiera vad jag menar.

När den nödvändiga saneringen av statsfinanserna

knappt ens föreslås, än mindre förefaller klara sig

igenom riksdagens utskott, då stiger räntan.

När räntan stiger och underminerar statsfinanserna

ytterligare, samtidigt som detta bromsar angelägna

framtidsinvesteringar, förhindras uppkomsten av de

jobb som de arbetslösa i dag behöver.

När skattehöjningar med stor precision sätts in

mot just de företag som måste stå för nyanställningar-

na, då förstärks också arbetslöshetsproblemet. Att

högbeskatta i synnerhet små företag är att göra precis

tvärtom mot den politik som skulle gagna tillväxten

av flera arbeten.

Återregleringen av arbetsrätten slår lika och sär-

skilt hårt mot de småföretag som också regeringen

säger sig vilja sätta sådan tilltro till. Oavsett motiven

för den genomförda återställarpolitiken är och förblir

det ett ofrånkomligt faktum att den har gjort företag

som skulle ha velat nyanställa mindre benägna att

göra detta.

Den nedrustning av Sveriges forskningsambitioner

som regeringen dess värre vill genomföra slår kanske

inte mot jobben precis nu men gör det med desto

större kraft på litet sikt. Redan i dag skickar emeller-

tid en sådan politik signaler till de mest avancerade

företagen att man, om än inte annat så för säkerhets

skull, bör investera i andra länder än i Sverige.

När företrädare för regeringen mot allt förnuft an-

ser sig böra underminera energiförsörjningen genom

att mitt under en allvarlig ekonomisk kris börja stänga

kärnkraftverk, måste dessa företrädare också inse att

företagens reaktioner blir att investera någon annan-

stans, eller att inte investera alls. Energipolitiska

dumdristigheter kommer med nödvändighet att gå ut

över jobben.

Till sist: Också själva arbetsmarknadspolitiken,

med dess åtgärder, ersättningsnivåer och ersättning-

sperioder, påverkar möjligheterna att få fler i arbete.

Det gångna året har vittnesbörden varit särskilt talrik

om bristerna i en arbetsmarknadspolitik som förvisso

har gamla anor men som är illa anpassad såväl till

dagens arbetslöshetsnivåer som till nya villkor på

arbetsmarknaden som vi möter. Klientifieringen av de

arbetslösa undergräver dessas möjligheter att komma

tillbaka till reguljärt arbete.

Resultatet av allt detta, herr talman, är en arbets-

löshet på en oacceptabelt hög nivå. I dag sjunker

visserligen arbetslösheten, framför allt till följd av den

tidigare deprecieringen av kronan, men långsammare

än vad som tidigare antagits. Också med dessa tidiga-

re mera optimistiska antaganden förväntades arbets-

lösheten 1998 ligga på nästan 10 %.

Arbetsmarknadsminister Anders Sundström har

tidigare karskt förklarat att han "är på väg att föra

landet ur massarbetslösheten". Många skulle gärna

vilja tro att han har rätt. Allt fler börjar nog emellertid

fråga sig om Sundström egentligen vet vad han talar

om.

De problem som politiken faktiskt rår på förstärks

av att parterna på arbetsmarknaden låst in Sverige i en

lönestruktur som gör att viktiga arbeten inte kan utfö-

ras mot ersättning. Också av detta skäl är arbetslöshe-

ten i dag högre än vad den skulle ha behövt vara.

En regering som menar allvar med jobben gör nå-

gonting åt de företeelser som jag här har talat om.

Dess värre finns det få, om ens några, tecken på att

socialdemokraterna ens är i närheten av att förstå hur

en politik för nya jobb egentligen borde se ut. Medan

villkoren för en expansion av företagen görs sämre tyr

sig Sundström och hans regeringskolleger till en ar-

betsmarknadspolitik som aldrig, även om den skulle

lyckas, kan bli annat än reparativ till sin karaktär.

Fortsätter regeringen så här, herr talman, kommer

det att sluta illa.

Moderaterna har en annan syn än socialdemokra-

terna på hur en politik för riktiga jobb egentligen skall

se ut. Denna syn har vi sammanfattat i ett program i

sju punkter som lyder som följer.

1. Företagen måste kunna växa och flera företag

etableras. Det kan bl.a. ske genom att avdragsrätt för

riskkapital införs.

2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar

för arbete och företagande genom att skatterna sänks.

Det gäller i särskilt hög grad skatt på jobb.

3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny

arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.

4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad.

Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras

och generella möjligheter öppnas för enskilda an-

ställningsavtal mellan företag och medarbetare.

5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de be-

främjar arbete men också medger nödvändigt skydd

när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar. Arbetslös-

hetsförsäkringen skall vara allmän.

6. Utbildningen skall vara av hög kvalitet. Den bör

kunna fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp av

vad vi kallar personliga utbildningskonton.

7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste

förstärkas. Det kan ske bl.a. genom sådana ersätt-

ningsregler som främjar ett aktivt arbetssökande.

Kring dessa sju områden måste, herr talman, enligt

vår mening en politik för förnyelse av Sverige byggas.

Att avstå från den utmaning som ligger i programmet

- eller att misslyckas - är detsamma som att låsa

arbetslösheten vid en nivå som inte är acceptabel, att

inte dra nytta av all möjlig mänsklig förmåga och att

acceptera ett lägre välstånd än vad vårt samhälle

skulle kunna prestera.

Herr talman! Den politik jag här har skissat skulle

också kunna beskrivas på följande sätt. Skall Sverige

klara kampen för jobben måste företagsamhet bli vårt

lands kompromisslösa kultur och livsstil. Att ta sig

något för måste ges företräde framför andra värden.

Att arbeta och anstränga sig måste alltid löna sig

bättre än att inte göra det. Företag och företagare skall

ges förtur när de politiska prioriteringarna läggs fast.

Görs inte detta, eller dras företagandet in i den poli-

tiska debattens oändliga jämlikhets- och rättvisetrau-

ma, kommer kampen mot arbetslösheten att misslyck-

as.

Företagen är arbetets första frontlinje. De avance-

rade kunskaperna är den andra.

Få tendenser är så internationellt tydliga som att

kunskapsintensiteten världen över tilltar. Det ställer

krav på alla medarbetares utbildning och kompetens.

Men det ställer också krav på sådana förutsättningar

för den industriella utvecklingen att det allra bästa kan

hävda sig särskilt väl.

Sverige har i dag dess värre en industristruktur

som inte är tillräckligt anpassad för den nya tidens

kunskapskrav. För få företag finns i den internationel-

la kunskapsmässiga fronten. Läkemedels- och elek-

tronikindustrin är för ensamma.

Orsakerna till att det blivit på det här sättet är fle-

ra. På staten faller emellertid åtminstone uppgiften att

förstå, och helst dessutom att handla i enlighet där-

med.

Dagens regering, herr talman, förefaller att inte

ens förstå. Handlingarna blir därefter. I stället för att

ge sitt stöd till det mest avancerade brännmärks just

sådant som osund elitism. Forskningen dras ner som

om denna kunde jämföras med sjukförsäkringen,

barnbidraget eller karensdagarna.

Sveriges långsiktiga konkurrenskraft, och därmed

de riktiga jobben, hänger på att denna blindhet för vad

som händer runt omkring oss förbyts i en klarsyn om

inte minst små länders, som Sverige, konkurrensvill-

kor. Och klarsynen brådskar. Inte minst informations-

teknologin accelererar den industriella och samhälle-

liga utvecklingen. Det blir lättare att halka efter och

svårare att halka i kapp om man släppt taget.

En högkunskapspolitik är nödvändig för att upp-

rätthålla vårt lands konkurrenskraft. En sådan politik

leder emellertid inte automatiskt - det är viktigt att

understryka - till att arbetslöshetsproblemen löses.

Industrin kommer inte, hur gärna den än skulle vilja

det, att kunna engagera alla som vill och skall arbeta.

Högkunskapspolitiken gör emellertid vårt land ri-

kare och vidgar därmed möjligheterna för var och en

av oss att ta i anspråk service och tjänster i en sådan

utsträckning att arbetslösheten radikalt kan pressas

tillbaka. I frigörelsen av den s.k. tjänstesektorn går

den tredje frontlinjen för fler jobb.

På få områden som i fråga om tjänsterna är det så

tydligt att det inte saknas arbetsuppgifter som behöver

utföras. Vad som saknas är emellertid villkor som gör

att dessa arbeten kan utföras på marknaden. Arbetet

och de som vill arbeta förhindras att finna villkor som

gör att arbetet kan utföras avlönat och beskattat.

Herr talman! För att detta skall vara möjligt krävs

en annan syn på skatterna men också på lönestruktu-

ren. Förändras skatte- och lönevillkoren för privata

tjänster kan många som i dag är på väg in i sysslolös-

hetens alla risker beredas riktigt arbete, förvisso på ett

annorlunda sätt än t.ex. det traditionella industriarbe-

tet men likväl riktigt och meningsfullt.

Också på detta område är emellertid socialdemo-

kraterna uppenbarligen ideologiskt blockerade. Priva-

ta tjänster blir plötsligt nästan förnedrande, som om

den arbetslöshet som är de nya tjänsternas alternativ

skulle vara mänskligt rimligare. Den som säger nej till

en angelägen expansion av enskild tjänsteverksamhet

säger i praktiken ja till arbetslöshet, inte minst för

unga. Någon tredje väg finns dess värre inte tillgäng-

lig.

Mellan de två utvecklingslinjerna, högkunskaps-

samhället och de enskilda tjänsterna, finns utbildning-

en som kitt. På en alltmer rörlig arbetsmarknad skall

det vara naturligt och utvecklande att byta jobb oftare

än i dag. Utbildningsmöjligheter livet igenom ger den

enskilde möjligheten och chansen att utvecklas, att

göra karriär och att öka sin lön. Det är utbildningen

som kan förhindra en skiktning av arbetsmarknaden

och ett otillräckligt tillvaratagande av varje människas

potential och utvecklingsförmåga.

För att förverkliga en utveckling i denna riktning

måste emellertid utbildningsstrukturerna göras annor-

lunda och de personliga utbildningsincitamenten star-

kare. Utbildning, förkovran, måste vara en viktig del

av den enskildes eget ansvar. På staten faller uppgif-

ten att göra det möjligt för var och en att axla detta.

Också på detta område går regeringen, tyvärr, åt

fel håll. Ett nödvändigt utbildningspolitiskt nytänkan-

de har ersatts med en idémässig rigiditet som har

mycket litet gemensamt med de villkor det svenska

samhället nu möter.

Herr talman! Om de verkliga åtgärderna för fler

jobb säger arbetsmarknadsutskottets socialdemokrater

nästan ingenting. Allt skall bli vid det gamla. Veten-

skaplig kritik mot arbetsmarknadspolitiken viftas

undan.

En sådan politik, herr talman, kommer inte att kla-

ra de uppgifter man nu står inför. Den är en kapitula-

tion, som dessutom medverkar till att ytterligare un-

derminera tilltron till regeringen, till vårt lands eko-

nomiska styrka och till Sverige.

I ett viktigt hänseende gör utskottets hantering av

budgetpropositionen ont till och med ännu värre.

När det visat sig att arbetsmarknadsministern räk-

nat fel med nästan en och en halv miljard kronor

rycker socialdemokraterna på axlarna. Budgeten för-

svagas. Det är precis ett sådant förhållningssätt som

gör att räntan stiger och kronan faller. Och det är

precis ett sådant förhållningssätt som Sverige minst av

allt behöver.

Herr talman! Det är svårt att frigöra sig från in-

trycket att regeringen är på väg att tappa kontrollen

över ekonomin och att man saknar förmåga att leva

sig in i de förhållanden som för framtiden kommer att

vara avgörande för hur de nya jobben kommer till.

Det första beror nog dessutom i hög grad på det andra.

Tiden är nu mycket knapp för tillnyktring. Frågan

är emellertid om regeringen är kapabel till detta. Allt-

för många tecken tyder på, säger jag mig och många

med mig, att återställlarna redan har blivit för många.

Jag ber, herr talman, med understrykande av det

som framhålls i de moderata reservationerna i detta

sammanhang, att få begränsa mig till att yrka bifall till

den första.

(forts.)

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av förste vice talmannen medgav kam-

maren att pågående ärende samt de ärenden som hann

debatteras färdigt under dagens sammanträde fick

avgöras vid morgondagens arbetsplenum.