Arbetsmarknadspolitik

Fru talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande,

som vi nu har att ta ställning till, kan med fog betrak-

tas som utskottets viktigaste dokument. Man skulle

kunna säga att det är ett dyrt dokument. 98 miljarder

kronor kostar den svenska arbetsmarknadspolitiken

just nu, inklusive a-kassorna. Det är nästan 100 mil-

jarder kronor. Tanken svindlar. Det är nödvändiga

men alltför stora belopp.

Detta betänkande kommer att beröra de hundratu-

sentals människor i vårt land som nu går utan arbete

och inget hellre önskar än att få ett jobb att gå till.

Dagens beslut borde innebära en uppfyllan av en

sådan önskan. Men trots den stora satsningen på ar-

betsmarknadspolitiken har vi inga garantier för en hög

sysselsättning och en låg arbetslöshet. Detta är säker-

ligen någonting som också regeringen önskar, men

åtgärderna och förändringarna har sådana uppenbara

brister att en hög arbetslöshet kommer att gälla under

en lång tid. Socialdemokraterna hade valbudskap om

den alltför höga arbetslösheten, som man då lastade

den förra regeringen för. Den ser ut att cementeras på

ett mycket olyckligt sätt. Problemet för den socialde-

mokratiska regeringen är tvåfaldigt. Det handlar själv-

fallet om den svåra konjunkturen men framför allt om

de många illusionerna, det myckna önsketänkandet

och de många fiendebilderna. Verkligheten har blivit

regeringens svåraste fiende.

I dag har räntan gått i höjden. Kronan är på väg

ner, om inte riktigt i avgrunden så alltför djupt. Man

kan fråga sig, fru talman, vad det har med dagens

ärende och debatt att göra. Jo, det här slår mycket hårt

mot statens budget och alla hushållsportmonnäer.

Förtroendet för Sveriges förmåga att häva sig ur våg-

dalen betvivlas av omvärlden. Detta slår hårt mot vår

arbetsmarknad. Det är de långtidsarbetslösa, de

många ungdomarna utan arbete och de handikappade

och invandrarna, som har svårt att få fotfäste på ar-

betsmarknaden, som främst får betala det höga priset.

Fru talman! Det finns ändå anledning att erinra om

den gemensamma syn på arbetsmarknadspolitiken

som finns inom utskottet, främst när det gäller den

s.k. arbetslinjen. Vidare handlar det om andra politi-

kområden. Den ekonomiska politiken blir ändå högst

avgörande för sysselsättningen. Arbetsmarknadspoli-

tiken i sig skapar inga nya långsiktiga riktiga jobb.

Men den har en avgörande betydelse när det gäller att

människor skall kunna behålla kontakten med arbets-

livet och genom utbildning, praktik och på annat sätt

bli bättre rustade för en framtida arbetsmarknad.

Arbetsmarknadsutskottet har sedan många år haft

en tradition att i texten lägga fast en gemensam grund

för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Jag tror,

fru talman, att det har varit en styrka. Därför beklagar

jag att inte alla har kunnat ställa upp på denna tradi-

tionella linje. Moderata samlingspartiet har valt att gå

loss redan i upptakten av detta betänkande.

Folkpartiet anser att arbetslösheten går att bringa

ned men endast med en politik för tillväxt kombinerad

med en offensiv arbetsmarknadspolitik. Hindren för

företagande, särskilt för små och nya företag, måste

undanröjas. I den delen bör alltså arbetsrätten återgå

till den ordning som rådde under förra året, just i syfte

att underlätta för små och nystartade företag. Vi libe-

raler anser att rörligheten på arbetsmarknaden är vik-

tig för arbetsmarknadspolitiken. Genom utbild-

ningsinsatser underlättas den yrkesmässiga rörlighe-

ten. Men den geografiska rörligheten behöver också

öka i landet, även om det inte får ske till priset av en

gammaldags flyttlasspolitik.

Låt oss se på den framtida arbetsmarknaden! Jag

tror att den kommer att ställa helt andra krav på oss i

arbetslivet. Man får räkna med att praktiskt taget

ständigt utbilda sig. Den tekniska utvecklingen går nu

så snabbt att det, om man skall ha en plats på den

framtida arbetsmarknaden, blir nödvändigt att i verk-

lig mening vara flexibel, att kunna byta arbetsuppgif-

ter och anpassa sig till nya tekniska rön och tillämp-

ningar.

Fru talman! Många grupper har det svårt på ar-

betsmarknaden. Det gäller framför allt invandrare,

handikappade, långtidsarbetslösa och ungdomar som

inte har fått fotfäste på arbetsmarknaden. Vi vet att

alla dessa grupper har mycket svårt att komma in på

en öppen arbetsmarknad. Detta blir högst påtagligt i

en lågkonjunktur. Andelen medelålders och äldre

arbetslösa har t.ex. blivit allt större. Det är viktigt att

alla dessa gruppers behov uppmärksammas genom en

aktiv politik. Därför är det också med tillfredsställelse

som vi kan notera att man på ideell och facklig väg

aktualiserar de äldre arbetstagarnas problem och möj-

ligheter. Projektet 50+ är därför värdefullt, inte minst

när det gäller att motarbeta en attityd som innebär att

man också i arbetslivet drabbas av en slit-och-släng-

mentalitet.

Det kan inte sägas för ofta att en fungerande ar-

betsmarknad kräver tre rejäla ben för att kunna stå

stadigt. Det krävs först och främst en aktiv arbets-

marknadspolitik men också ett positivt näringsklimat

och sanerade och sunda statsfinanser. Därför är det så

ödesdigert att förtroendet för svensk ekonomisk poli-

tik är i fallande. Därmed dras också kronans värde

nedåt, som jag nyss sade. Detta leder i sin tur till

ökade räntor, allt dyrare kostnader för investeringar

och lån. Till detta kommer det exempel som jag

nämnde, nämligen återställaren inom arbetsrätten. Det

är en inte alltför stor förändring, men psykologiskt är

den mycket negativ när det gäller företags möjligheter

att nyanställa och expandera. I dagsläget måste vi

konstatera att situationen är mycket allvarlig. Arbets-

lösheten har bara marginellt gått ned under det dryga

halvår som den nya regeringen har styrt landet. Några

snabba förändringar till det bättre, som man bibringats

uppfattning om i valrörelsen, har vi inte sett till.

Socialdemokraterna säger sig ha försökt hitta nya

sätt att möta arbetslösheten. Det talas om ungdomsin-

troduktion, arbetsföretag, Riktat arbetsmarknadsstöd,

RAS, m.m. I sin iver att hitta nya arbetsmarknadspo-

litiska åtgärder föreslår man slopande av redan väl

etablerade och med gott resultat prövade åtgärder

såsom ungdomspraktik och akademikerpraktik och en

kraftig neddragning av ALU-platser.

Dessa kast mellan olika åtgärder är definitivt inte

bra, varken för dem som ytterst berörs, de arbetslösa,

eller för arbetsgivaren eller tjänstemännen inom ar-

betsförmedlingen. Nu har vi en flora av åtgärder, och

de är svåra att hålla isär. En del är byråkratiskt tunga,

och det hela blir minst sagt förvirrande för de inblan-

dade parterna. Jag tror, fru talman, att det är en för-

enkling vi behöver, färre åtgärder men enkla och

tydliga och med bevisligen god effekt. Det är sådana

åtgärder som nu behöver sättas in.

Folkpartiet har på vitala punkter i arbetsmark-

nadspolitiken en annan uppfattning än den som ut-

skottsmajoriteten nu förordar. Det gäller rekryte-

ringsstödet, som vi anser har varit en mycket effektiv

åtgärd. Vi anser att stödet skall kunna lämnas till

samtliga arbetslösa, och därför har vi föreslagit drygt

1,8 miljarder kronor ytterligare i rekryteringsstöd.

Folkpartiet vill också öka volymen av invand-

rarpraktiken till att omfatta 8 000 platser i månaden.

Invandrarpraktiken är en viktig åtgärd, som syftar till

att få ut invandrarna i arbetslivet. Skall vi bryta segre-

gationen på arbetsmarknaden krävs det att vi aktivt

satsar på att få ut de många nya svenskarna på den

öppna arbetsmarknaden, och den vägen går ofta över

just invandrarpraktiken.

För ungdomar föreslår regeringen att särskilda ut-

vecklingsprogram införs. Vi säger nej till program-

men och föreslår i stället att ungdomspraktiken skall

vara kvar. Den har fungerat väl, och en allt större del

av praktikanterna har kunnat gå direkt från praktiken

till riktigt arbete. Utan ungdomspraktiken hade vi haft

en mycket svårare situation för de unga på arbets-

marknaden i dag. Därför är det förståeligt att många

arbetsförmedlare, socialarbetare och föräldrar, för att

inte tala om ungdomarna själva, bävar inför somma-

ren och hösten, då regeringen avskaffar ungdom-

spraktiken.

Detsamma gäller den akademikerpraktik som re-

geringen vill ta bort fast arbetslösheten bland just

akademikerna fortfarande är osedvanligt hög. Siffror

från AMS visar att 40 % av dem som lämnade aka-

demikerpraktiken under det senaste halvåret gick

direkt till ett riktigt jobb. Det är en mycket bra siffra,

som klart och tydligt visar att just denna praktik borde

få vara kvar.

Arbetslivsutveckling, ALU, tillkom under lågkon-

junkturens svåraste punkt under hösten 1992. Det

skedde i samband med krisuppgörelsen mellan dåva-

rande regeringen och den socialdemokratiska opposi-

tionen. ALU är tänkt som en sista åtgärd när arbets-

lösheten är hög, och det är mot den bakgrunden som

ALU skall ses. Folkpartiet kan acceptera att volymen

dras ned när sysselsättningen förbättras, men den

kraftiga neddragning som regeringen nu förordar är

alltför häftig.

Så till en fråga som har mycket av ideologisk

laddning i sig. Det gäller den statliga a-kassan, som

den förra regeringen föreslog och riksdagen ställde sig

bakom. Socialdemokraterna hade drivit en hård kam-

panj mot denna a-kassa, och det ledde också till att

man i valet band upp sig mycket hårt för att avskaffa

den obligatoriska och allmänna arbetslöshetskassan i

statlig regi. Det var, fru talman, olyckligt att Social-

demokraterna genomdrev en återgång till det system

som gällde före den 1 juli 1994. Vi hade ju äntligen

fått en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäk-

ring. Nu är vi tillbaka till den första rutan.

Den andra frågan med ideologisk laddning gäller

egenavgifterna till a-kassan. Den förra borgerliga

regeringen beslöt att införa egenavgifter om två pro-

centenheter. Också detta beslut återställdes, som så

mycket annat, av den nytillträdda regeringen i höstas.

Men, fru talman, arbetstagarna och medborgarna

slipper för den skulle inte betala egenavgifter. De två

procentenheterna belastar i stället sjukförsäkringsav-

giften, detta för att regeringen förmodligen är rädd för

att stöta sig med en facklig topphierarki genom att ta

ut egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen.

Folkpartiet anser att det vore mer ärligt mot med-

borgarna att ta ut egenavgiften i a-kassan i stället för

att dölja avgiften i en annan social försäkring. Männi-

skor får ju betala lika mycket i egenavgift oavsett var

avgiften tas ut. Den obligatoriska a-kassan har ett stort

värde i sig. När nu regeringen och arbetsmarknads-

ministern grubblar på dessa frågor gäller det att över-

vinna den ideologiska motvilja som finns inom partiet

mot att reformera a-kassan. Det vore en saklig, god

insats att ompröva detta beslut i positiv riktning. När

alla andra socialförsäkringar i Sverige är allmänna

och obligatoriska borde också a-kassan ha samma

grundfundament i sin konstruktion.

Också återställandet av arbetsrätten måste betrak-

tas som ett olyckligt beslut. Faktum var ju att en

mycket måttfull ändring av LAS basunerades ut som

ett allvarligt hot mot hela arbetsrätten, och därför blev

detta en av de återställare som raskt måste genomdri-

vas efter regeringsskiftet.

Nu tror jag, fru talman, att det både inom det egna

ledet och i fackföreningsrörelsen i stort finns männi-

skor som i dag beklagar dessa återställare. Det har

t.o.m. sagts att det från många synpunkter hade varit

bra för sysselsättningen om t.ex. arbetsgivarna hade

kunnat fortsätta att provanställa i upp till tolv månader

i stället för att tiden har halverats till att åter bli sex

månader.

Jag har i många sammanhang från denna talarstol

påmint om betydelsen från social och mänsklig syn-

punkt av att människor känner sig efterfrågade och

behövda i arbetslivet. Läget är bekymmersamt för

många grupper. Ett särskilt stort ansvar vilar på riks-

dagen när det gäller ungdomarna. Det är nödvändigt

att ge dem chansen att komma ut på arbetsmarknaden,

och därför borde ungdomspraktiken omprövas och

behållas. Ungdomsintroduktionen har ju inte tillnär-

melsevis fått den omfattning som regeringen påstod

att den skulle få när åtgärden infördes vid senaste

årsskiftet.

Fru talman! Det finns knappast någonting i vår

tillvaro som är isolerat. Det gäller relationen med

andra länder och andra människor, men det gäller

också i vårt land på arbetsmarknadens område. Nä-

ringspolitikens upprustning och aktivering är angelä-

gen för en god arbetsmarknad. En satsning på småfö-

retag och nyföretagande är där en kungsväg. Det är

viktigt att vi återskapar förtroendet för svensk eko-

nomi. Det löses inte med inhemska skattehöjningar

eller pålagor för företagen. Tillväxten behöver kom-

ma till stånd och därmed också en sysselsättningsök-

ning.

Inom Folkpartiet tror vi att det också på arbets-

marknadspolitikens område behövs åtgärder som

bygger på en socialliberal grund. Detta kan man utläsa

av de alternativförslag som Folkpartiet lägger fram på

vissa områden och särskilda punkter i detta stora

betänkande. Sammantaget handlar det om en starkt

social präglad syn på arbetsliv och på människor, det

är en arbetsmarknadspolitik som sätter individen i

centrum och inte låter grupp eller kollektiv få företrä-

de. Men det är också en politik som inser den sociala

marknadsekonomins värde och nödvändighet, som

hävdar att tillväxt är nödvändigt för att vi skall orka

bära kostnaderna för en ekonomisk välfärd. Men

denna tillväxt måste klart kopplas till ett ekologiskt

ansvar med tydliga miljöpolitiska förtecken.

Folkpartiet står bakom de reservationer vi har fo-

gat till betänkandet, men jag vill särskilt yrka bifall

till reservationerna nr 3, 18, 33, 41 och 55.

Fru talman! Vi behöver en arbetsmarknadspolitik

som står för kontinuitet och solidaritet men också för

den goda förnyelsen.