Fru talman! Ärade riksdagsledamöter! Jag har
lyssnat på den diskussion som har förts, och jag har
stor respekt för det arbete som arbetsmarknadsutskot-
tet har lagt ned på att gå igenom regeringens proposi-
tion, för att samla ett så brett stöd som möjligt i riks-
dagen för de åtgärder som denna sedan skall bestäm-
ma sig för.
Jag tänker i mitt anförande säga något om framti-
den, men jag skulle först vilja säga att när den nya
regeringen tillträdde i oktober månad 1994 var läget i
Sverige rätt bekymmersamt. Vi hade en massarbets-
löshet och en gigantisk och snabbt växande statsskuld.
Underskottet i statens finansiella sparande uppgick
1993 till 237 miljarder kronor - 237 miljarder! Kans-
lihusets prognoser pekade på ett liknande budgetun-
derskott och upplåningsbehov för 1994.
Detta var de två arbetsuppgifter som regeringen
och även den nya riksdagen hade att ge sig i kast med.
Ansvaret för att det såg ut på det här sättet vilade
mycket tungt på alla de ledamöter i riksdagen som
fram till dess hade haft möjlighet att påverka både
arbetslösheten och statsskulden. Det var utgångsläget
för vårt arbete.
Vi har gjort en del, ofta i mycket bred enighet i
Sveriges riksdag, med ordentliga majoriteter. De
beslut som har tagits av riksdagen och som är på väg
genom riksdagen pekar enligt Konjunkturinstitutets
bedömning på att vi från ett utgångsläge med ett bud-
getunderskott om ca 240 miljarder kronor kommer att
gå ned till under 100 miljarder, i storleksordningen 96
miljarder år 1996.
Detta är ingen idealisk situation. Vi har fortfaran-
de ett upplåningsbehov om nästan 100 miljarder, men
jag tycker ändå att alla ni som sitter i parlamentet kan
säga att vi har åstadkommit något under de gångna
fem, sex månaderna. Vi har gått från ett underskott
om 240 miljarder till ett underskott om 96 miljarder.
Det är ingen liten arbetsinsats som Sveriges riksdag
har gjort under dessa månader.
På samma sätt kan man säga om arbetslösheten.
Den var i utgångsläget i storleksordningen 13 - 14 %,
och den kommer 1996 att vara alldeles för hög men
kommer att ha minskat lika snabbt som den minskade
under de bästa åren på 80-talet. Det är den kraftigaste
sysselsättningsökning som vi har haft under någon
period på mycket länge. Detta har riksdagen kunnat
ena sig om. Förhoppningsvis är det också ett resultat
av det som regeringen har försökt föra fram till riks-
dagen och fått dennas stöd för.
Jag vill ändå säga att vi fortfarande har en mycket
lång väg kvar. Vi har gjort en del under dessa måna-
der med budgetunderskottet och arbetslösheten, men
vi har långt kvar, och läget är fortfarande väldigt
allvarligt. Vi har en svår uppgift.
Det hör till att alla skall berätta om det svåra och
besvärliga. Jag tänker också säga någonting om det
ljusa och hoppfulla. Det finns mycket viktiga inslag
som ändå går åt rätt håll, och jag tycker att vi skall
lyfta fram dem just i dag.
Bytesbalansen visar ett enormt överskott. Enligt
Konjunkturinstitutets bedömning kommer bytesbalan-
sen för 1995 och 1996 att ge ett överskott om 112 700
miljoner kronor. Sverige säljer för mycket mer än vi
vad vi köper för. Från att ha haft en bytesbalans på
ungefär noll har vi nu en mycket stark bytesbalans.
Sverige lever inte på lån. Vårt land är i dag en kapita-
lexporterande nation.
Däremot har vi fortfarande en obalans mellan den
privata och den offentliga sektorn. Vi har ett stort och
allvarligt underskott i den offentliga sektorn men
samtidigt ett ännu större sparande i den privata sek-
torn. Det gäller nu att se till att denna sparvilja om-
vandlas till en vilja att investera. Även därvidlag finns
mycket tydliga positiva signaler.
Enligt den senaste prognosen för industriinveste-
ringarna beräknas dessa i år stiga med 35 %. I basin-
dustrin väntas investeringarna öka med 60 % under
1995. Sammantaget beräknas investeringarna i Sveri-
ge under 1995 stiga med 11½ % och fortsätta med
nästan samma volymökning också under 1996.
Sverige är också starkt rustat när det gäller det nya
samhälle som växer fram. Den nya teknologi som nu
får sitt genombrott i världen ligger långt framme i
Sverige. En internationell studie som nyligen presen-
terades i Financial Times visade att IT-
investeringarna i Sverige uppgår till 2,76 % av brutto-
nationalprodukten. Det är långt mer än EU-
genomsnittet, och Sverige ligger faktiskt i topp i värl-
den när det gäller investeringar i informationsteknik.
Också när det gäller infrastrukturen i stort ligger
vi långt framme. Enligt de senaste undersökningarna
rörande vad som kallas företagsrelevant infrastruktur
är vi i det avseendet på ledarplats i Europa.
Vi har också trots stora besparingar i statsbudge-
ten fortfarande ett välfärdssamhälle som vi kan känna
oss stolta över. De amerikanska ekonomer som döm-
de ut arbetsmarknadspolitiken som en dyrbar lyx hade
innan de kom fram till den slutsatsen ändå på vägen
tvingats konstatera, att denna dyrbara lyx hade gjort
att Sverige var en allmänt erkänd välfärdsstat och att
dess kanske främsta bedrift är att den har avskaffat
fattigdomen i Sverige.
Om arbetsmarknadspolitiken sade dessa arbets-
marknadsekonomer att vad som är unikt i ett interna-
tionellt perspektiv, och särskilt i jämförelse med
USA, är att en så stor del av välfärdsstatens förmåner
är betingade av arbetsinsatser. De såg kopplingen
mellan välfärdsstatens knytning till arbetsinsatsen och
möjligheten att avskaffa fattigdomen, som inget annat
land hade lyckats med på det sätt som Sverige hade
åstadkommit.
Ibland har debatten skymts av deras kritik, nämli-
gen när de fallit in i de gamla värderingarna. Men när
de i analysen funderade över hur det såg ut för Sveri-
ge sade ändå dessa ekonomer att vi avskaffade fattig-
domen. Orsaken var att vi hade en stark koppling
mellan välfärdssystemets försäkringslösningar och
arbetslinjen. Det var den starka koppling som vi hade.
Arbetslinjen är alltså central, och den har gett Sverige
stora sociala fördelar.
Hur ser det då ut då det gäller sysselsättningen?
Som jag sade inledningsvis så ökar sysselsättning-
en kraftigt. Ungefär 75 000 jobb har tillkommit under
det senaste året, men fortfarande är arbetslösheten
mycket hög. Enligt den senaste arbetskraftsundersök-
ningen står drygt en halv miljon människor fortfaran-
de utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Det är långt kvar till att blåsa faran över när det
gäller budgetunderskottet, och i samma situation är vi
när det gäller arbetslösheten. Dagens debatt här i
kammaren handlar ju om arbetsmarknadspolitiken och
det behandlingsprogram mot arbetslösheten som re-
geringen har lagt fram.
Vad vi har presenterat i det handlingsprogrammet
är en gradvis omläggning av den aktiva arbetsmark-
nadspolitiken, en stark koppling till just det som de
amerikanska ekonomerna berömde oss för: den starka
kopplingen mellan arbetslinjen och välfärdssystemet.
Där ligger också idén om att vi med en stark koppling
mellan välfärdssystemet och arbetslinjen snabbare
åstadkommer ekonomisk tillväxt.
I "En nation i arbete" säger vi att arbetslöshetsbe-
kämpningen inte bara är en fråga för arbetsmark-
nadsministern - och för delen också för arbetsmark-
nadsutskottet i riksdagen - utan också för hela parla-
mentet, liksom för hela regeringen. Alla politikområ-
den måste involveras i arbetslöshetsbekämpningen.
Därför tycker jag att det är viktigt att säga att det
är naturligt för oss att arbetslöshetsbekämpningen
skall vara en betydande del av den ekonomiska politi-
ken, som skall handla om arbetslöshetsbekämpning.
På samma sätt skall näringspolitiken syfta till minskad
arbetslöshet. Även investeringarna, satsningen på
utbildning och skattepolitiken skall dra åt samma håll.
Det är i förvissningen om att endast en samlad
politik mot arbetslösheten kan ge resultat som rege-
ringen har samlats kring detta program. Därför tycker
jag att det finns anledning att säga några ord om den
aktiva arbetsmarknadspolitiken, som under de senaste
månaderna har ifrågasatts av ett antal debattörer. Det
gäller då den aktiva arbetsmarknadspolitik som har
gjort att Sverige avskaffat fattigdomen och som har
inneburit just att vi har en mycket hård och stark
koppling mellan välfärdssystemet och arbetslinjen.
Några delar har blivit hårt kritiserade. Arbets-
marknadsutbildningen är en sådan del. För mig fram-
står det som orimligt att arbetsmarknadsutbildningen
inte skulle vara en väsentlig del av arbetsmarknads-
politiken. Jag tycker att det finns mycket som stödjer
den uppfattningen.
För 15 år sedan kunde en person som saknade
speciell kompetens söka hälften av de lediga jobben. I
dag är motsvarande siffra så låg som 7 %. Det är klart
att vi behöver arbetsmarknadsutbildningen för att
kunna ge de människor som saknar ett riktigt jobb en
chans att komma tillbaka. Arbetsmarknadsutbildning-
en behövs för övrigt av många skäl.
En annan sak som kritiserats är nivåerna i arbets-
löshetsersättningen. Man säger att de är för höga och
att människor passiviseras. Där har man fel. Just där-
för att vi i Sverige har en så stark koppling till in-
komsten för att klara en bra sjukförsäkring, pension
och arbetslöshetsförsäkring har vi en enorm drivkraft
när det gäller att söka sig tillbaka till ett jobb. Rege-
ringen har lagt ner tid och kraft just på att stärka ar-
betslinjen i alla de här försäkringssystemen under de
månader som vi har jobbat.
Vi har alltså en mycket starkare koppling till job-
bet när det gäller pensionerna. Vi får det när det gäller
sjukförsäkringen, och genom det program som riks-
dagen nu tar ställning till får vi också en starkare
knytning till arbetslinjen i arbetslöshetsförsäkringen.
Det är viktigt att framhålla detta.
Sammantaget kan jag säga att den här typen av
aktiv arbetsmarknadspolitik också förhindrar att
människor länge står utan ett riktigt jobb.
Jag uppskattar den breda uppslutning som ändå
finns i riksdagen kring den aktiva arbetsmarknadspo-
litiken. Det är viktigt att vi är många som sluter upp
kring denna och att vi alla engagerar oss för att be-
kämpa arbetslösheten. Faran finns nämligen just nu
när konjunkturen vänder uppåt att de som har jobb
inte längre känner sig engagerade i att bekämpa ar-
betslösheten. Varslen är nu på rekordlåg nivå, och
hoten för dem som är i arbete är just nu mycket mind-
re än vad de var när varslen var mycket omfattande.
Därför kan det också hända att solidariteten urholkas.
Jag ser dock inte att det är på det sättet, för det finns
en bred uppslutning i parlamentet bakom just denna
idé. Det är jag väldigt glad över.
Med detta vill jag avslutningsvis säga att den akti-
va arbetsmarknadspolitiken är, som jag ser saken, en
förutsättning för att Sverige skall kunna behålla en
hög ekonomisk tillväxt och förhindra att vi i vårt land
får en grupp fattiga som slås ut.