Arbetsmarknadspolitik

Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken har under

den senaste tiden debatterats mycket flitigt här i

kammaren. Den har också debatterats utanför riksda-

gen. Debatterna skulle egentligen ha handlat om för-

slaget om ett riktat anställningsstöd, men de utveckla-

des i stället till att gälla andra områden inom arbets-

marknadspolitiken. Skälet till detta, vilket jag nämnde

i debatterna, är med all sannolikhet att oppositionen

stod ganska tomhänt utan något eget alternativ. Då

blev naturligtvis anfall bästa försvar. På så sätt undvi-

ker man att bli granskad själv och föremål för kritik. I

stället fokuserades debatten på person och inte på sak.

Fru talman! Jag har inte tänkt starta en ny debatt

om riktat anställningsstöd, men låt mig ändå kortfattat

upprepa vad jag har sagt tidigare. När 350 000 männi-

skor är öppet arbetslösa måste alla nya vägar prövas,

och vi socialdemokrater är inte ensamma om att pröva

den här idén.

I Frankrike har det blivit en stor fråga i valrörel-

sen. I Tyskland utökas det riktade anställningsstödet.

Den tyska regeringens mål är att 180 000 människor

skall få jobb till en kostnad av 15 miljarder kronor.

Detta, fru talman, sker i politisk enighet. Det verkar

vara en viss skillnad mellan borgerliga företrädare i

Tyskland och i Sverige. I Tyskland verkar det som om

omsorgen om de arbetslösa är viktigare än politiskt

käbbel.

Fru talman! Förra veckan läste jag t.o.m. att läns-

arbetsnämndsdirektören nu tycker att det riktade an-

ställningsstödet är bra.

Det är dock inte bara här i kammaren som det har

förts en debatt om arbetsmarknadspolitiken. I januari

presenterade en grupp amerikanska ekonomer, på

beställning av Studieförbundet Näringsliv och Sam-

hälle - SNS, en rapport där men menade att den

svenska arbetsmarknadspolitiken är onödig.

I Dagens Nyheter har det hävdats att AMS-

program för tiotals miljarder kronor borde halveras.

För några veckor sedan presenterade tre utländska

forskare en rapport för den arbetsmarknadspolitiska

utredningen. I rapporten slås fast att ersättningen i

arbetslöshetsförsäkringen skall sänkas till 60 %, att

arbetsmarknadsutbildningen skall läggas ner och att

ungdomslöner och kollektivavtal för ungdomar skall

avskaffas.

Fru talman! Man vet inte om man skall skratta el-

ler gråta när man läser en sådan här rapport. Rappor-

ten är gjord av utländska forskare som representerar

länder som ligger ljusår efter svensk arbetsmarknads-

politik och som inte har lyckats klara av att lösa sina

egna problem på hemmaplan. Det är forskare som inte

ens bryr sig om att sätta sig in i hur den svenska ar-

betsmarknaden fungerar innan de gör uttalanden i stor

skala. Det är forskare som tar förhållandena i USA

som exempel på hur det går till att få ner arbetslöshe-

ten. Men fattigdomstalen i USA är avskräckande.

Precis som i det gamla Fattigdomssverige skyfflar

man där arbetslöshet och fattigdomsproblem från

delstat till delstat.

Nog är ambitionen från den arbetsmarknadspoli-

tiska utredningen god, men det dokument som har

lämnats till utredningen utstrålar endast ett löjets

skimmer som ingen mer än möjligen moderaterna och

Per Unckel kan ta på allvar. Jag tror att det hade varit

bättre att använda 100 000-tals kronor till vettigare

forskningsobjekt än detta.

Det är bra att arbetsmarknadspolitiken diskuteras.

Det tycker vi socialdemokrater är bra. En av de vikti-

gaste politiska uppgifterna är nu att få ner arbetslös-

hetstalen. Det tror jag att alla är överens om. Vi står

nu vid ett vägskäl när det gäller svensk arbetslöshet

och arbetsmarknadspolitik. Det är nu vi har chansen

att pressa ner arbetslöshetstalen. Missar vi den chan-

sen och går in i nästa lågkonjunktur med fortsatt hög

arbetslöshet blir konsekvenserna förödande. Då riske-

rar vi att hamna i en massarbetslöshet som får ohåll-

bara sociala och samhällsekonomiska konsekvenser.

Fru talman! Dagens stora arbetsmarknadspolitiska

betänkande bygger på regeringens program En nation

i arbete. Det redovisades i budgetpropositionen. Det

är förslag som bygger på en omläggning av arbets-

marknadspolitiken så att vi går från passivitet till

aktivitet och från upprätthållande försvar till åtgärder

för att stärka sysselsättning, tillväxt och företagande.

Jag vill erinra en del av ledamöterna här om att

under den borgerliga regeringen användes ungefär två

tredjedelar av arbetsmarknadsmedlen till kontantstöd

och bara en tredjedel till aktiva åtgärder. Nu blir pro-

portionerna omvända. Ungefär 75 miljarder kronor

satsas på att få ner arbetslösheten. Av dessa medel går

drygt 50 miljarder till aktiva åtgärder och resten till

kontantstöd.

Av både mänskliga och samhällsekonomiska skäl

är det viktigt att arbetslösa inte förs in i ett passivt

bidragsberoende utan på olika sätt är aktiva, t.ex. i

utbildning, praktik eller annat som så småningom

leder till ordinarie jobb. Majoritetsskrivningen i ut-

skottets betänkande slår också fast detta.

Grunderna för den svenska arbetsmarknadspoliti-

ken ligger sedan lång tid tillbaka fast. En av grundpe-

larna är, som jag nämnt, en aktiv arbetsmarknadspoli-

tik. Det som vi i många år kallat för arbetslinjen gäller

alltjämt för alla grupper i samhället, oavsett om det

handlar om invandrare, handikappade eller andra

grupper.

Vi är också överens i utskottets betänkande om att

arbetsmarknadspolitiken i sig själv inte är ett tillräck-

ligt instrument för att ge sysselsättning och tillväxt.

Här måste vi samverka med andra politikområden.

Det gäller inte minst den ekonomiska politiken. Kon-

junkturerna går nu uppåt, och antalet människor som

är arbetslösa eller omfattas av s.k. åtgärder minskar,

visserligen långsamt men ändå. Det är nu dags att

sätta in åtgärder för att bryta den onda cirkeln i eko-

nomin och ta till vara konjunkturuppgången så att

bl.a. tillväxten stärks.

Näringslivet ges faktiskt förutsättningar att kunna

expandera. Därigenom kan vi få en uthållig tillväxt

och öka sysselsättningen. Tillväxten är grunden för

den ekonomiska utveckling som ger människor arbete

och ökar välfärden. Det är dock viktigt att relatera

denna tillväxt till en miljöinriktad arbetsmarknads-

politik. Det finns t.ex. önskemål om överföring av

resurser från traditionella arbeten till s.k. gröna arbe-

ten. Detta ligger väl i linje med den förda politiken

när det gäller miljöinvesteringar.

När det gäller jämställdhetsdelen i betänkandet

och i arbetslivet finns det ännu mycket att göra. Målet

finns klart uttryckt i budgetpropositionen. Utskottet

förutsätter att regeringskansliet såväl som AMS tar

tag i problemet med diskriminerande löneskillnader.

Utskottet har även gett Riksdagens revisorer förslag

om att granska jämställdhetsarbetet inom arbetsmark-

naden.

Hur sysselsättningen kommer att utvecklas är, som

jag sade, en ödesfråga. Långtidsutredningen har gjort

den bedömningen att det finns en påtaglig risk för att

arbetslöshetens återgång kommer att ta längre tid än

en konjunkturcykel. Deras prognoser ger vid handen

att arbetslösheten år 2010 uppgår till 5 %, därtill

kommer 2,5 % i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Långtidsutredningen säger att denna nedgång av ar-

betslösheten till 2010 förutsätter åtgärder både på

samhällsekonomins och på arbetsmarknadspolitikens

område.

Jag har inte tänkt att ytterligare kommentera dessa

siffror. Eftersom nästa talare är arbetsmarknadsminis-

tern förutsätter jag att han själv kan redovisa rege-

ringens bedömningar.

Utskottet ansluter sig till regeringens handlings-

plan som innebär en balanserad förskjutning av de

arbetmarknadspolitiska åtgärderna i takt med kon-

junkturuppgången. Kompetensnivån höjs med en

satsning på arbetsmarknadsutbildning och utbild-

ningsvikariat. Kompetensutveckling är en nyckelfråga

inför framtiden beroende på den snabba tekniska

utvecklingen. Därmed underlättas också övergången

till områden där det är arbetskraftsbrist. Det är områ-

den där det ur arbetsmarknads- och välfärdssynpunkt

är viktigt att de kan dra till sig tillräckligt med arbets-

kraft.

Man ställer sig onekligen frågan hur det är ställt

med alternativen i svensk arbetsmarknadspolitik. Ser

man på de motioner från oppositionspartierna som vi

har behandlat i utskottet finns det inte längre något

gemensamt borgerligt alternativ. Det som fram till

våren 1994 var en borgerlig regering har numera olika

uppfattningar om det mesta. Och detta har ju speglats

i de inlägg som vi redan har hört i debatten i dag.

Tydligast går linjen mellan moderaterna och de tre

övriga borgerliga partierna. I Centerns, Folkpartiets

och kds motioner kan vi hitta förslag som ligger nära

vad vi socialdemokrater vill åstadkomma. Hos mode-

raterna finns inga sådana beröringspunkter.

Fru talman! Under många år har vi i arbetsmark-

nadsutskottet alltid haft en gemensam syn på inrikt-

ningen av arbetsmarknadspolitiken i de betänkanden

som gäller arbetsmarknadspolitiken. Jag betonar än en

gång att det har varit en gemensam syn. Det har fun-

nits en bred uppslutning för en aktiv arbetsmarknads-

politik. Men i detta betänkande gick det inte att få

denna gemensamma syn, som Elver Jonsson sade.

Moderaterna vill inte ha någon samsyn. De har nu

börjat sin ökenvandring. Arbetsmarknaden skall vara

en riktig marknad. Så lyder stridsropet här i dag från

moderaternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per

Unckel.

Bakom dessa slagord - jag vill inte kalla dem nå-

got annat - döljer sig en hård verklighet för dem som

drabbas av arbetslöshet. I sin förlängning handlar det

om att moderaterna vill ha ett samhälle där den arbets-

löse klarar sig själv utan någon form av stöd från

staten - ett tvåtredjedelssamhälle.

Moderaternas riksdagsmotion om arbetsmark-

nadspolitiken låter som ett eko från nyliberala eko-

nomer. De vill bl.a. gröpa ur arbetsrätten, försämra

arbetslöshetsersättningen, öka löneskillnaderna och

sänka ungdomslönerna.

Moderaterna vill också öppna för individuella av-

tal mellan arbetsgivare och löntagare. "Arbetsgivaren

och arbetstagaren skall välja huruvida de vill utnyttja

det regelverk - lagar och i förekommande fall kollek-

tivavtal som finns" skriver Per Unckel och hans

medmotionärer i riksdagsmotionen.

Fru talman! Detta är en direkt krigsförklaring mot

hela arbetarrörelsen. Kollektivavtal har haft en stor

betydelse för stabiliteten på den svenska arbetsmark-

naden och bidragit till att den svenska fackförenings-

rörelsen har haft en positiv inställning till förnyelse,

modernisering och omstrukturering. Detta skall enligt

moderaternas uppfattning underordnas individuella

uppgörelser. Udden är direkt riktad mot löntagarna

och mot deras fackliga organisationer.

Verkligheten är, för att använda ett uttryck från

Elver Jonsson, moderaternas värsta fiende. Det finns

inget stöd någonstans i några teorier om att ökad lö-

nespridning, urgröpt arbetsrätt eller sämre sociala

villkor leder till fler jobb.

Tack och lov är moderaterna isolerade i denna

syn. Det gäller inte bara i förhållande till övriga parti-

er här i Sveriges riksdag utan också i relation till ak-

tuella strömningar inom EU.

Det är naturligtvis ett av skälen till att moderater-

na och Per Unckel skäller som bandhundar på den

socialdemokratiska sysselsättningspolitiken. Det är ett

uttryck för att moderaterna börjar känna en allt större

ensamhet och ett sätt att dölja att det saknas ett samlat

borgerligt alternativ. Tomma tunnor brukar ju som

bekant skramla mest.

Moderaternas utvecklingsplan är oacceptabel för

socialdemokratin. Socialdemokratin vill inte att Sve-

rige utvecklas till en ekonomi där jobben baseras på

låga löner och lågt värderad valuta. Vi vill basera

produktionen på högkompetent arbetskraft, ständig

utveckling, ny teknologi, produktförnyelse och hög

förädlingsgrad.

Därför handlar vår politik om mer aktiv närings-

politik, insatser, kompetensutveckling och en aktiv

arbetsmarknadspolitik. Vi är inte beredda att medver-

ka till en högerpolitik som leder till fördjupade klyftor

mellan människor och mellan olika regioner i landet.

Fru talman! Det är socialdemokratins uppgift att

städa upp efter de borgerliga regeringsåren. Det

kommer inte att bli någon lätt uppgift, och det kom-

mer att ta tid innan våra insatser ger resultat. Ambi-

tionen och inriktningen är klar.

Första steget var insatserna i den ekonomisk-

politiska propositionen i november. Där fanns inves-

teringsprogram, större insatser inom utbildningsvä-

sendet och särskilda insatser för ungdomar.

Det andra och tyngsta steget var programmet En

nation i arbete. Det presenterades bl.a. i budgetpro-

positionen och behandlas i utskottets betänkande.

Det tredje steget är de propositioner som skall

komma under våren.

Mitt intryck är att det finns en bred uppslutning i

riksdagen för att nå målet full sysselsättning och pres-

sa ner arbetslösheten, och det är bra. Vi behöver breda

lösningar om vi skall kunna lösa Sveriges problem.

Här gäller det att samverka i både den ena och den

andra riktningen om vi skall nå resultat i kampen för

jobben.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hemstäl-

lan i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga

reservationer.