Försvarspolitiken

Herr talman! Våren är kommen och därmed

kammarens i det närmaste årliga vårdebatt om för-

svarspolitikens långsiktiga inriktning. För att apostro-

fera min företrädare Arne Andersson har vi den något

märkliga vanan att årligen fatta långsiktiga försvars-

beslut. Så skedde vårarna 1995, 1996 och 1997 - den

gången som följd av de då anmälda bristerna i 10-

miljardersklassen. Inte heller förra våren slapp vi

undan. Då handlade den långsiktiga debatten om

behovet av ett nytt försvarsbeslut i stället för det av

1996 års modell, som hade havererat enligt alla parti-

ers utom Centerns och Socialdemokraternas mening.

Som vanligt sedan det socialdemokratiska makt-

övertagandet 1994 börjar även dagens beslut i fel

ände av det som borde vara en rationell beslutspro-

cess. 1994 avsattes en 2-miljarders årlig besparing

med 2 extra miljarder i minne, med brasklappen "om

den säkerhetspolitiska utvecklingen så tillåter". För-

svarsberedningen levererade snabbt och villigt en

sådan tillåtelse, och den första tioprocentiga nedskär-

ningen var ett faktum. Detta skede innan någon defi-

nierat vad vi behövde, än mindre visste vad pengarna

skulle räcka till.

År 1997 fattades pengar för att uppfylla försvars-

beslutets intentioner, och med riksdagsbeslutet våren

1998 fortsattes den inslagna vägen och ambitionsni-

vån sänktes ytterligare.

Så till årets händelsutveckling! Januari 1999 fast-

slog Försvarsberedningen utan någon som helst

koppling till kunskap om vad pengarna skulle räcka

till att substantiella besparingar skulle kunna göras.

Beställaren - regeringen - kom relativt snabbt över-

ens med Centern och fick slutligen godkännande från

Miljöpartiet och Vänstern. Formellt uppsattes som

årligt sparmål ytterligare 4 miljarder - i verkligheten

närmare 6 miljarder i jämförelse med planeringsförut-

sättningarna i 1996 års försvarsbeslut.

Samtidigt försvan 1996 och 1998 års enhälliga

löften från riksdagen när det gällde kompensationen

för den likviditetsindragning som följde på anslags-

förordningens införande. Detta löftesbrott i mång-

miljardklassen - utöver den årliga nedskärningen i

nästa försvarsbeslutsperiod - tänker riksdagsmajori-

teten i dag driva igenom, kosta vad det kosta vill.

Den nedskärning som i dag expedieras tycks

nämligen få rent orimliga konsekvenser, om man

skall lita till förra veckans underlag från Försvar-

smakten. En halvering av flottan och ett avskaffande

av kustartilleriet kombineras med en armé som är en

tredjedel så stor som i 1996 års försvarsbeslut. Jag

vill inte tro att det var regeringens avsikt. Ännu finns

tid att kränga sig ur grönvänsterns grepp. Att svenskt

försvar tagits som gisslan av två - förvisso i olika

grad men ändock - rent försvarsfientliga partier är

djupt olyckligt.

Herr talman! När en del av Europa står i brand

och hundratusentals européer flyr från sina hem un-

dan etnisk rensning och flygbomber minskar Sverige

sina ekonomiska satsningar på freden. Det är en

orimlig prioritering av ett land som under decennier

har stått och talat för internationell solidaritet. Också

utvecklingen i närområdet präglas av större osäkerhet

i Kosovokrigets spår.

Rysslands nye premiärminister Stepasjin - för öv-

rigt general - förordade samma dag som han valdes

höjda ryska försvarsanslag, från 2,8 % till 3,5 % av

BNP, med uttrycklig hänvisning till Kosovo. Men

kanske är regeringen så fast i sin säkerhetspolitiska

glädjekalkyl att ingenting tillåts påverka den.

Anslagen för militära insatser utomlands har

minskat kraftigt sedan socialdemokraterna tog över

regeringsmakten 1994. I början av 90-talet satsades

närmare en miljard på fredsfrämjande åtgärder, under

det att årets budget hittills stannar vid 392 miljoner.

En insatsstyrka av bataljonsstorlek i Kosovo har det

hittills inte funnits pengar till. Därför är inriktningen

fortfarande - mot bättre vetande - en halvmesyr till-

sammans med Finland. Pengar för denna anvisas i

tilläggsbudgeten.

Visst skall vi verka tillsammans med våra nordis-

ka bröder och andra grannar runt Östersjön, men för

att kunna möta de allvarligaste utmaningarna i freds-

framtvingande uppdrag krävs gemensamma - inte

löst sammansatta - förband. Det förslag om en ge-

mensam nordisk brigad som Carl Bildt framförde för

snart fem år sedan befinner sig fortfarande på ritbor-

det. Varför händer så lite? Varför blir regeringens ord

så sällan handling också på det här området?

Om det nu bara handlade om försvaret av Sverige

skulle det vara en aning lättare att förstå regeringens

försvarspolitik. Att det traditionella hotet har minskat

är obestridligt. De rent militära möjligheterna att

genomföra en brett upplagd invasion över luft, över

hav och över gräns ter sig i dag små. Men varje väp-

nat angrepp, oavsett styrka och storlek, som besätter

eller utnyttjar en del av vårt territorium till lands eller

till sjöss är en invasion. Varje tänkbart väpnat an-

grepp, stort eller litet, måste kunna mötas med ett

realistiskt hopp om att ensamma eller tillsammans

med andra kunna slå tillbaka angreppet. Och varje

kränkning, avsiktlig eller oavsiktlig, måste också

kunna avvisas.

Det har åtskilliga gånger hävdats att invasionsför-

svaret skall avskaffas. Men att invasionsförsvaret

förändras får inte förväxlas med att vi skulle sluta att

försvara Sverige. Det är och förblir försvarets vikti-

gaste uppgift.

I dagens Europa saknas inte säkerhetspolitiska

utmaningar. Lidandet på Balkan är ett relevant exem-

pel och försöken att inlemma det befriade öst i en

demokratisk gemenskap på marknadsekonomins och

rättsstatens grund är ett annat. I detta arbete spelar vår

stridskrafter, till skillnad från förr, en stor roll.

Det finns också andra skillnader mellan nu och då.

Förr var hotet det ensamt styrande. Också det var

självklart när ett topprustat Sovjet stod berett att kasta

sig över vårt land men är mindre angeläget i dag.

Vår fråga är nu: Hur förmår vi att förändra försva-

ret från det helt hotstyrda till en mer flexibel och

allsidig organisation som kan så mycket mer än att

bara möta en tilltänkt fiende? Detta är nyckelfrågan

inför det stora försvarsbeslut som avgör försvarets

utformning för lång tid framöver.

Militär förmåga spelar roll, oavsett vad vi naiva

svenskar tycker, i det mellanstatliga umgänget. Det

spelar roll också på andra politiska områden. Ett

aktuellt exempel på att det har betydelse är det ur-

sprungligen brittiska förslaget om att inom EU:s ram

förstärka den europeiska militära krishanteringsför-

mågan, tillkommet på Tony Blairs initiativ. Förslaget

har vid sidan av de starka sakliga skäl som finns för

detta åstadkommit att Storbritannien återkommit som

en EU-aktör som tas på avsevärt större allvar än tidi-

gare. Militär styrka används alltså för att skapa infly-

tande också på andra politiska områden.

De ökade anspråken på att vi skall delta i interna-

tionellt säkerhetssamarbete är verkliga. Det räcker

inte med besvärjelser. När det gäller omformningen

av svenskt försvar från enbart försvar till både försvar

mot väpnade angrepp - med andra ord olika typer av

invasion - och försvar som militärt instrument för att

i bredare bemärkelse hävda Sveriges säkerhetsintres-

sen räcker det inte med ord.

I den verklighet som i förra veckan presenterades

i form av Försvarsmaktens underlag till det lilla som

tycks bli kvar av svenskt försvar halveras ambitions-

nivån vad gäller deltagande i internationella insatser.

Och i propositionen - bejakad av utskottsmajoriteten

- prioriteras internationella insatser med flyg- och

sjöstridskrafter ned, trots att förmågan i dessa finns

inbyggd på ett helt annat sätt än i arméns nuvarande

struktur. Man måste ställa sig frågan: Varför? Varför

göra denna tydliga klassning i A- och B-lag inom det

militära försvaret? Erfarenheterna från Balkan har

tung säkerhetspolitisk bäring, men får inte tillåtas att

låsa bilden av vilka förband och förbandstyper som

kommer att behövas för internationella insatser i

framtiden. Här behövs ett bredare anslag.

De utmaningar som framtidens militära instru-

ment måste klara av är i många stycken större än

under det kalla krigets förutsägbara krigsfall. Plane-

ringen och förbandens förmåga kräver långt mer av

dynamik, förutseende och flexibilitet. Utgångspunk-

terna för våra egna stridskrafter måste vara tillräcklig

förmåga att möta varje tänkbart hot i dag, samtidigt

som vi snabbt kan bygga upp vår förmåga att solida-

riskt bidra i fredsfrämjande insatser. Men försvaret

måste också ha förmågan att växa sig starkare in-

byggd. Varför? Jo, därför att fyra brigader försvarar

inte Sverige, lika lite som tolv ytstridsfartyg eller fem

ubåtar gör det. Det val som Sverige måste göra är att

kombinera förmågan att lösa dagens uppgifter - i

första hand i närområdet, i andra hand i resten av

Europa - med inbyggd kompetens till växande och

utveckling för att möta framtidens hot.

Att ÖB:s förslag, oavsett antalet avvikande me-

ningar, är ett försök att lösa en omöjlig ekvation står

klart. Hur skall ett fortsatt stort flygvapen, med allt

vad det kräver av beväpning och utbildning, kunna

rymmas inom de mycket snäva ramar som försvars-

ministern anvisat utan att det drabbar sans och balans

i försvaret? Och hur skall den vällovliga ambitionen

att höja vår internationella insatsförmåga kunna bli

verklighet när hela försvaret dräneras på kraft och

kompetens? Vem vet vad som egentligen blir kvar av

denna förmåga när det hela står klart? Den partiella

avrustningen är så omfattande att ingen nu kan över-

blicka dess konsekvenser. Man får inte underskatta

risken för systemkollaps när osäkerheten kring en

mängd avgörande faktorer är så grundläggande. Den

logiska slutsatsen av förra veckans underlag från

Försvarsmakten skulle vara att börja på ny kula, och

den här gången i rätt ände av beslutsprocessen.

Låt mig så slutligen kommentera stridskrafternas

framtida utveckling, först armén som stått i centrum

för den senaste tidens debatt.

Regementskramare kallades ju förr med rätta de

som värnade kaserner före krigsförband. I dag, menar

jag, finns det anledning att omvärdera den militära

infrastrukturen. För en liten insatsorganisation utfor-

mad efter dagens behov krävs en kompetensbärande

infrastruktur. Ett större antal utbildningsplattformar

kopplade till ett litet men avsevärt mer aktivt krigs-

förband - kanske en bataljon/bataljonsstridsgrupp - i

stället för de storgarnisoner som många drömmer om

är ett koncept som är värt att pröva.

Att armén blir mindre är oundvikligt. Men för den

dvärgarmé som nu skisseras är betydelsen av innebo-

ende växtkraft ännu viktigare än förr. För detta krävs

långt bättre förutsättningar att sätta upp många fler

förband i såväl ett ett- som femårsperspektiv.

Försvaret av svenskt luftrum är fortfarande cent-

ralt. Gripen spelar här en huvudroll. Antalet flygplan

ligger fast i och med det kontrakt som staten skrev

med IG JAS 1997. Även om Gripen blir det sista

svenska stridsflygplanet blir flygindustrin en nationell

tillgång även i framtiden. För att Gripen skall kunna

möta också framtidens hot krävs den kompetens som

industrin i dag bistår oss med. Att tro något annat

vore verklighetsfrämmande.

Självfallet bör varje möjlighet att minska drifts-

kostnaderna också för flygets förband tas till vara.

Inte en flygtimme mer än nödvändigt skall produce-

ras. Antalet insatsförband bör självfallet minska till

förmån för planerad uppväxling.

Modernt luftvärn måste till för ett komplett luft-

försvar. Den förmåga till luftherravälde som jag här

har beskrivit är nödvändig också för att marin- och

markstridskrafter skall komma till verkan. I den be-

märkelsen menar jag att den pågående försvarsgrens-

striden är direkt kontraproduktiv.

De marina förbandens antal får enligt min mening

inte underskrida den gräns där Sveriges kontroll över

och insatsförmåga i Östersjöområdet ifrågasätts.

Denna gräns och förmågan att delta i internationella

insatser med några fartyg i taget måste avgöra voly-

men. En halvering av dagens 24 ytstridsfartyg ter sig i

sammanhanget omöjlig för ett Sverige som alltid

kommer att bära ett förstahandsansvar i Östersjöom-

rådet.

Med regeringens politik i allmänhet och anslags-

nivå i synnerhet blir den framtida försvarsstrukturen

varken hackad eller malen. Effektförlusten vad gäller

försvarsförmågan kommer att kosta långt mer än vad

besparingarna smakar rent statsfinansiellt.

I stället för att binda sig än starkare vid den an-

slagsnivå man förslagit och fullfölja en massiv ned-

rustning, borde ÖB-underlaget få försvarsvännerna

bland centerpartister och socialdemokrater att tänka

till. Är det ett rimligt pris för de fåtaliga miljarder

som besparingen ger? Är effekterna rimliga? Går det

att skapa ett försvar i sans och balans på denna eko-

nomiska nivå och med detta tidsperspektiv?

Till sist, än en gång, den avgörande frågan: Varför

nedrusta fredsarbetet när Balkan står i brand? Det är

inte bara omvärlden som undrar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i

den del som avser hemställanspunkt 2 men står själv-

fallet bakom även resten av reservationen.