Fru talman! Jag noterar att Lars Ångström bejakar
min synpunkt vad gäller Kosovokrisens påverkan på
den ryska inrikespolitiken. Däremot är jag långt ifrån
säker på att hans försvarspolitiska slutsats av omvärl-
dens reaktioner på en rysk upprustning är korrekt. Jag
tror tvärtom att västvärlden, såväl Sverige som övriga
Europa, skulle se det som fullständigt naturligt att
detta jätteland och denna stormakt med 150 miljoner
invånare har rätt till ett nationellt försvar av en helt
annan dignitet än dagens. Ingen, varken i denna
kammare eller någon annanstans, kommer att röra ett
finger när Ryssland rustar för att kunna försvara sitt
eget land. Då förändras den militära potentialen, och
det spelar roll för ett litet ännu alliansfritt land i när-
heten av det stora.
En försvarspolitisk konsekvens, Lars Ångström,
torde väl också vara en långvarig svensk truppnärvaro
på Balkan. Det kräver ett starkt svenskt samlat för-
svar, där den internationella verksamheten bara är den
ena sidan på ett och samma mynt och myntet en allsi-
dig och flexibel försvarsförmåga som kan användas
såväl här hemma som där borta.
Det här är två sidor av samma sak, som inte går
att bortse från. Det går inte att propagera för en kraf-
tig nedrustning här hemma och samtidigt kräva tro-
värdighet när det gäller stödet till insatser utanför vårt
land.