Fru talman! Det är uppenbart att inte heller Lars
Ångströms säkerhetspolitiska glädjekalkyl får förstö-
ras av några ovidkommande händelser som utveck-
lingen i Kosovo. Jag tycker att det är väl naivt att
definiera denna utveckling som havandes inga som
helst konsekvenser för Sverige och svensk säkerhets-
politik. Jag skulle vilja peka på två.
För det första ökar det osäkerheten, accentuerar
osäkerheten i Rysslands bedömning inför duma- och
presidentval. Det kan få konsekvenser. Det ökar ris-
ken för en om inte rödbrun så åtminstone storrysk
revanschistisk politisk linje som gör att den tragiska
dimensionen i rysk såväl inrikes- som utrikespolitik
faktiskt och tyvärr ökar i sannolikhet.
För det andra: Kosovo och situationen på Balkan
så som den nu ser ut kommer att kräva svensk militär
närvaro under en lång tid framöver, kanske decennier.
Självklart ställer detta krav på svenskt försvar. Jag är
glad att Lars Ångström och hans tidigare fullständigt
pacifistiska parti nu i alla fall är positiva till militära
insatser för att försvara andra länder. Det är en god
början. Likväl ter det sig lite paradoxalt att försvaret
av Sverige i varje läge skall prioriteras ned. Vad Lars
Ångström borde ha klart för sig, efter att ha arbetat i
försvarsutskottet ett år, är att förmågan att agera ut-
omlands med militär styrka enbart är den ena sidan av
ett och samma mynt, att försvara Sverige. Utan mili-
tär förmåga, allsidig och flexibel, för försvaret av vårt
eget land har vi inga som helst förutsättningar att
kunna delta i internationellt fredsfrämjande arbete.
När det gäller anpassningsförmågan nedåt har vi
övat 1982, 1987, 1989, 1992 och 1996. Jag tror att
vårt militära försvar i den bemärkelsen är tämligen
välövat. Det behöver inte någon ytterligare träning på
nedskärningar.