Fru talman! Det är bara att instämma i det som har
sagts från olika håll om vikten av en bred debatt kring
vad vi vill med EU och vilken inriktning vi vill ha på
samarbetet i framtiden. EU är inget folkets projekt.
Det har visat sig i det låga valdeltagandet i valet till
Europaparlamentet och i opinionsmätningar att
många är kritiska till unionen.
Det svenska ordförandeskapet har inneburit att in-
formationen om vad som händer på EU-nivå aldrig
förut har varit så omfattande i vårt land. Det är intres-
sant att notera att Sverige då går förbi Storbritannien
och lägger sig i topp på listan över högsta andelen
EU-kritiker.
Även EMU-kritikerna är många. Den senaste opi-
nionsundersökningen visar att 64 % av svenska folket
är emot ett svenskt EMU-medlemskap.
Visst vore det rimligt att starta en framtidsdebatt
helt förutsättningslöst, en debatt som inte begränsar
sig till ett samarbete inom ramen för EU-projektet
utan ett samarbete som tar sin utgångspunkt i ett
verkligt alleuropeiskt samarbete byggt underifrån.
Självklart finns det en stor vilja hos svenska folket att
samarbeta, både i Europa och i övriga världen, men
med andra utgångspunkter än att vi ska bygga en
ekonomisk, politisk union med stora demokratiska
brister, där icke folkvalda byråkrater och pennings-
tarka lobbygrupper har så mycket makt.
EU har utvecklats till en helt annan union än den
vi en gång folkomröstade om. Vi har sett och ser en
utveckling som går mot alltmer av överstatlighet. Nya
områden har tillkommit, inte minst militariseringen
och samarbetet med Nato.
Från Vänsterpartiets sida har vi försökt lyfta fram
en diskussion om folkomröstning om Nicefördraget
och också om militariseringen. Det vore det överläg-
set bästa sättet att få till stånd en bred, kunskapshö-
jande debatt med många deltagare. Det skulle också
innebära en process med ett verkligt inflytande, där
folkets slutsatser och uppfattning skulle få en avgö-
rande betydelse, även om vi nu har konsultativa folk-
omröstningar. Därmed har jag svarat på Miljöpartiets
frågor om folkomröstningar.
Som vi har hört i dag finns det inte stöd för folk-
omröstningar i de här frågorna. Vi kan inte heller
räkna med något stöd för en mer förutsättningslös
diskussion där vi omprövar hela EU-idén. Däremot
finns det enighet om att initiera en bred debatt och en
relativt stor enighet kring formerna för processen, sett
utifrån riksdagens perspektiv.
I betänkandet skriver man att man ska utnyttja er-
farenheterna från COSAC, att konvent kan vara en
modell, även om det finns oklarheter när det gäller
mandat och beslutsfattande. Man understryker att det
ska finnas en tidtabell, att remissförfarande är viktigt
och att ansökarländerna också måste finnas med i
processen. Det har också förts fram från talarstolen.
Från Vänsterpartiet vill vi understryka vikten av att
de nationella parlamenten och riksdagspartierna utgör
basen i processen.
Något som inte diskuteras så mycket i betänkan-
det, som jag tänkte ägna lite mer tid, är hur vi redan
nu ska få till stånd en bred debatt bland allmänheten,
olika organisationer och institutioner. Det handlar
också om hur man, inte minst, ska få med alla de
ungdomar som i dag är kritiska på olika sätt och ock-
så misstänksamma mot EU.
Kommissionens ordförande Prodi har uttryckt att
debatten ska vara så övergripande som möjligt. Den
ska inte organiseras uppifrån utan få utvecklas på ett
sådant sätt att den berör de frågor som ligger nära
individen. Här har Prodi rätt - för en gångs skull,
kanske man ska tillägga. Helt avgörande för om vi får
till stånd en debatt med mångas deltagande är att
frågorna känns angelägna och inte enbart formuleras
uppifrån. Det betyder att ett av de mer centrala insla-
gen i arbetet är att hitta arbetssätt där människor själ-
va formulerar de viktiga frågeställningarna och att
dessa frågeställningar ska utgöra stommen i diskus-
sionen.
Visst är det så att EU och färdriktningen mot en
gemensam valuta på olika sätt påverkar oss i varda-
gen. Det visar också EMU-utredningen, som påpekar
riskerna för välfärdsstaten och behovet av en mer
flexibel arbetsmarknad med förändrad arbetsrätt osv.
Med utgångspunkt i utredningens slutsatser kan vi
också konstatera att konsekvenserna av EU och EMU
blir olika för olika grupper. T.ex. finns det fog för
funderingar kring att kvinnor riskerar att bli förlorare
i förhållande till män, att Norrlands inland riskerar att
bli förlorare i förhållande till tillväxtregionerna.
En viktig grundprincip i processen är att hitta
former för att i möjligaste mån göra debatten underi-
frånstyrd, så att både individers och regioners olika
frågeställningar kommer upp på bordet till offentligt
samtal.
Som i andra sammanhang är det viktigt att ta del
av gjorda erfarenheter. Där finns en viss kritik mot
arbetssättet i den parlamentariska EU 96-kommittén.
Kritiken handlade om att perspektivet blev mycket av
ett ovanifrånperspektiv. Det finns anledning att tro att
det i praktiken blev en rätt smal debatt, utan någon
egentlig folklig förankring. Därför blir man lite be-
tänksam när regeringen i dagarna har utsett en ex-
pertgrupp för EU-frågor, en grupp som ska arbeta
direkt under regeringen och till sitt förfogande har
politiskt utsedda forskare. Den nya myndigheten ska
fördjupa och bredda underlaget för ställningstaganden
som har betydelse för utvecklingen av EU och Sveri-
ges EU-politik.
Från Vänsterpartiets sida vill vi höja ett varning-
ens finger. Kanske kan vi under den fortsatta debatten
få svar på varför man inte kan lita till den fria forsk-
ningen och den fria folkbildningen i frågorna. Varför
bygga upp egna forskningsinstitutioner vid sidan av
det offentliga utredningsväsendet och den fria forsk-
ningen?
Fru talman! Förutom en diskussion om den mer
innehållsliga EU-politiken så är ett annat viktigt per-
spektiv att ta med i debatten demokrati och konstitu-
tion.
Från statsvetarhåll har det bekräftats att EU har ett
demokratiskt underskott. De nationella parlamenten
har fått minskad makt. Folken kan inte utkräva ansvar
via sin valsedel. Beslutsgången är krånglig. Politiken
styrs till stor del av unionens traktat och kan inte
ändras av väljarna. Rätten att föreslå och besluta om
lagstiftning ligger inte hos de folkvalda, osv. Om man
följer de fördragsändringar som har gjorts genom
åren så ser man att det går mot ökad överstatlighet,
och konturerna av ett Europas förenta stater växer
fram. Mycket talar för att vi är inne i ett vägval. En
ren demokratisk ordning måste betyda att vi bestäm-
mer oss: Är det ett mellanstatligt arbete eller är det en
federation vi är på väg mot? Och i den diskussion
som vi nu ska föra så brett som möjligt måste en
central frågeställning vara: Vill medborgarna ha ett
Europas förenta stater? Och vad vill de politiska par-
tierna?
I detta sammanhang vill jag ansluta mig till Karl-
Göran Biörsmarks uppfattning om att alla partier har
ett ansvar att faktiskt spela med öppna kort i denna
process och att öppet redovisa sina ambitioner med
EU. Hitintills har ju resultatet varit att den politiska
nivån passivt har följt med strömmen och accepterat
mer och mer av överstatlighet. Därför är det i dag
välkommet att Folkpartiet är tydligt, att man inte
väjer för en federation. Moderaterna är väl också det,
även om de ville lägga in en brasklapp. Vi vet att
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är tydliga i sina ambi-
tioner, att det handlar om ett mellanstatligt samarbete.
Och från Vänsterpartiets sida är vi beredda att så gott
vi kan se till att vi får en bred och saklig debatt om
överstatlighet kontra mellanstatlighet. Förhoppnings-
vis kan det föra med sig att samtliga partier i denna
kammare så att säga bekänner färg. Det vore ett vik-
tigt bidrag till den debatt som vi nu ska initiera.