Fru talman! För det första vill jag tacka för initia-
tivet av riksdagen. Jag tycker för det andra att det är
ett utmärkt underlag vi har fått av det sammansatta
utskottet.
Låt mig, när vi diskuterar EU:s framtid, börja i
min hemstad Nyköping. I söndags kom alla kandi-
datländers utrikesministrar till Nyköping. Alla med-
lemsstater - de 15 - fanns redan där. Gemensamt
skulle vi diskutera Europas framtid. Det var faktiskt
historiskt att alla medlemsstater och kandidatländer
satt gemensamt runt bordet och diskuterade en stor
fråga. Det visade att kandidatländerna har mycket att
tillföra, men det visade också det kanske viktigaste,
dvs. att det går att vara 28 länder runt bordet och få
en bra debatt. Det var ingen skillnad mellan gamla
och nya medlemmar. Alla bidrog konstruktivt.
Det påminner oss också, som flera talare i debat-
ten har varit inne på, om att det absolut viktigaste när
vi talar om Europas framtid är att vi verkligen kan
ena Öst- och Västeuropa - att vi kan välkomna de nya
medlemmarna in i EU. Det är viktigt för demokratin.
Det är viktigt för freden. Det är viktigt för miljön. Det
är viktigt för allt det som vi värnar i Europasamarbe-
tet.
Vi har klarat många frågor under det svenska ord-
förandeskapet för att föra kandidatländerna närmare
ett medlemskap. När det har gått bra har aptiten vuxit.
Vi ska försöka klara ännu mer, och vi är övertygade
om att vi kommer att lyckas.
Vi hade också en gemensam diskussion i söndags
kring dessa framtidsfrågor och de fyra frågor som
debatteras här i riksdagen i dag. Låt mig kommentera
dem.
Första frågan är: Vem ska fatta beslut om vad?
När ska EU fatta beslut? När ska de nationella rege-
ringarna fatta beslut? Det gäller kompetensfördel-
ningen. Det är viktigt att förtydliga vem som be-
stämmer vad. Samtidigt får vi komma ihåg att om
man lever i en föränderlig värld så är det svårt att slå
fast det en gång för alla. Vi måste nog vara beredda
att pröva det från fall till fall. Vem skulle t.ex. ha
kommit på att skriva in miljöskydd som en av EU:s
uppgifter 1957? För oss är det viktigt att alla frågor
ska lösas på den nivå - lokalt, nationellt, europeiskt -
som passar bäst.
Den andra frågan handlar om att förenkla för-
dragen, om att vi som EU-medborgare ska kunna läsa
och förstå våra gemensamma fördrag. Det är egentli-
gen självklart att svara ja på den frågan. Samtidigt ska
vi komma ihåg att vi ska hålla isär det som faktiskt är
en förenkling och det som i stället kan handla om att
ändra EU:s karaktär. Fördragen måste bli lättare att
förstå. Det är ett arbete som vi lägger stor vikt vid,
men det finns också långtgående förslag om att stora
delar av de här fördragen ska kunna ändras utan att de
nationella parlamenten behöver godkänna det. Det är
en helt annan sak. Det skulle minska riksdagens makt.
Det är en annan sak att diskutera.
Den tredje frågan gäller mänskliga rättigheter som
en grund för EU. Där delar vi helt riksdagens syn, att
EU bör anslutas till Europarådskonventionen, och vi
kommer att fortsätta att verka för det.
Den fjärde frågan gäller de nationella parlamen-
tens roll. Jag tycker att det betänkande som har lagts
fram och dagens debatt är utmärkta exempel. Det är
avgörande för nästa regeringskonferens och för Euro-
pas framtid att de nationella parlamenten ska ha en
stark roll. Det är faktiskt i de nationella parlamenten
som den starkaste demokratiska trovärdigheten finns.
När vi har diskuterat framtidsfrågorna har bl.a.
Folkpartiet och Kristdemokraterna talat för en ny
konstitution, att vi då skulle få en öppenhet, få alla
beslut på rätt nivå och lösa problemen. Om det vore
så enkelt att det räckte med att tala om en ny konsti-
tution tror jag att vi alla skulle vara varma förespråka-
re för en europeisk konstitution, men jag tror inte att
det är en sådan saliggörande lösning. Det handlar ju
väldigt mycket om vad vi menar med en konstitution.
Vissa använder ordet i den bemärkelse som några av
talarna gjorde här i dag. Andra använder det i bemär-
kelsen att man faktiskt ska ge de stora länderna be-
tydligt större makt och skapa betydligt mer av över-
statlighet och federalism gentemot de nationella be-
sluten. Det är viktigt att komma ihåg att demokratin i
EU även i fortsättningen måste vila på nationella
demokratiska processer.
Jag tror att vi får komma ihåg i hela den här de-
batten att det inte är några enkla frågor. Det handlar
om makt och demokrati, om att hitta en balans mellan
en medborgare, en röst och ett land, en röst. Det
handlar om att hitta en balans mellan de gemensam-
ma besluten och de nationella besluten. Det handlar
om att vissa frågor passar bäst för överstatlighet -
miljöfrågorna kan tas som exempel i den debatten -
medan andra frågor, t.ex. hur vi får fler jobb och
arbetar med att säkra jobben och framtiden, passar
bättre för det mellanstatliga samarbetet. Det finns
inga enkla svar. Det här är en ständig process där vi,
precis som Viola Furubjelke sade, också måste utgå
från medborgarna och från sakfrågorna. Men det är
också viktigt att komma ihåg att det är vi själva som
sätter gränserna.
Per Lager och Miljöpartiet målade upp skräckvi-
sionen av hur vi obönhörligt drogs in i ett Europas
förenta stater. Nu är faktiskt sanningen den att nästan
ingen vill se ett Europas förenta stater, och det är ju vi
som avgör vilket framtida Europa det handlar om. Då
ska vi också komma ihåg, precis som tydligt har
märkts i debatten här, att framtidsdebatten inte bara
handlar om institutioner, utan det är i första hand
politik. När vi arbetar med att föra ut en bred debatt
bland alla medborgare gör vi det för att vår vision är
ett folkligt demokratiskt EU och inte elitprojektet.
När vi driver utvidgningen och stödet till FN gör vi
det för att vi vill ha ett EU som är öppet mot omvärl-
den, ett EU som är solidariskt och fredsskapande och
tydligt i sitt stöd för mänskliga rättigheter. Och när vi
lyfter in nya frågor i EU, som vi har gjort med syssel-
sättningen, miljöfrågorna, barnomsorgen och äldre-
omsorgen, gör vi ju det för att det är vår politik här
hemma, och vi tycker att det är viktiga frågor att
samverka kring.
Det är viktigt att den politiska diskussionen och
sakfrågorna även i framtidsdebatten väger lika tungt
som debatten om institutioner.
Sedan tycker jag kanske att det är lite tråkigt att
höra en del av inläggen, i det här fallet från Lars Ohly
och Per Lager. Vänsterpartiet och Miljöpartiet använ-
der återigen en debatt om EU till att bli det vanliga
frontalangreppet mot att vi över huvud taget ska vara
medlemmar i EU som beskrivs som ett enda stort
elände för vanliga medborgare. Jag tror inte att med-
borgarna tycker att det är fel att vi får miljölagar som
gäller för hela Europa, att vi kan minska de farliga
utsläppen i hela Europa och få friskare sjöar i Sveri-
ge, att vi kan få bort de farliga kemikalierna i hela
Europa och därmed minska cancerriskerna för alla
våra medborgare, att vi gemensamt arbetar för en
stark ekonomi, fler jobb och livslångt lärande i hela
Europa, att vi gemensamt arbetar för livsmedelssä-
kerhet och att vi gemensamt arbetar för att EU ska
kunna hantera kriser och också bistå FN i kampen för
fred.
Jag vill bestämt invända mot de här schablonerna,
som kommer in igen, om att vi överger alliansfriheten
och skapar gemensamma militära arméer. Det är inte
det det handlar om. Det handlar om att man i EU
gemensamt ska kunna agera för fred och säkerhet i
Europa och att man också gemensamt ska kunna
stärka FN i arbetet för fred och säkerhet utanför Eu-
ropa. Varken Sverige eller de medlemmar som är
med i Nato i dag vill se att EU utvecklas till ett ge-
mensamt försvar för våra respektive länder. Det får vi
sköta själva i fortsättningen. Kampen för freden ska
vi däremot hjälpas åt att föra gemensamt.
Får jag bara avsluta med att också ställa en fråga
till Miljöpartiet och Vänstern. Det är den fråga som
jag har ställt till er så många gånger men som ni ald-
rig har kunnat svara på. Kan ni förklara varför ni
tycker att det är bra att Estland, Tjeckien, Ungern och
alla de andra kandidatländerna blir medlemmar i EU
när ni samtidigt vill att Sverige går ur?