Fru talman! Jag är smickrad över att bli föremål
för replik, men jag vet egentligen inte var motsätt-
ningen ligger någonstans.
När det gäller konstitution sade jag att vi är för
detta begrepp. Jag kanske föredrar att kalla det för
vad det är, ett grundfördrag, därför att en konstitution
brukar kunna ändras av församlingen själv så att säga,
medan vi i det här fallet ska hålla fast vid att det är ett
fördrag baserat på enhälliga överenskommelser mel-
lan medlemsstaterna. Om man sedan kallar det för
konstitution har jag ingenting emot det. Men fördelen
är att man klart kan utläsa i en sådan konstitution var
gränserna går. Ytterligare en fördel - jag tror att det
var Sören Lekberg som tidigare tog upp det som en
invändning - är att det även kan vara bestämmelser
av mer teknisk natur som behöver beslutas enhälligt
för att kunna ändras. Javisst, gränsen mellan vad jag
kallar för grundläggande regler och tillämpningsbe-
stämmelser drar vi själva medlemsstaterna emellan.
Det är också medlemsstaterna som förfogar över
eventuella ändringar.
Sedan frågade K-G Biörsmark om jag är för en
federation. Ja, jag är för en federation, men då i detta
ords egentliga bemärkelse. Det ska alltså vara en
ordning där man har decentraliserat makten till de
ingående beståndsdelarna, medlemsnationerna, men
med klara regler för vad som ska beslutas överstatligt
därför att det passar sig. Vi har tidigare diskuterat vad
det kan vara; inre marknaden, miljöfrågor, kampen
mot internationell brottslighet osv. Man måste också
klart ange vad som inte ska hanteras på den gemen-
samma nivån utan beslutas av medlemsländerna.
Detta är för mig begreppet federation. Det är så
det redan är ordnat. Det tycker jag att vi ska hålla fast
vid. Sedan kan vi diskutera vilka frågor som hör
hemma på vilken sida.