Fru talman! Först vill jag säga att trots all debatt
om Europas framtid och förberedelserna för nästa
regeringskonferens får vi inte glömma Nicefördraget
och dess roll. Sören Lekberg var väl egentligen de
förste som tog upp dess existens och påminde om det.
Jag kanske är något mer kritisk till dess innehåll, men
det är ändå en förutsättning för att vi ska kunna få
EU:s utvidgning öster- och söderut. Därför är det en
viktig uppgift för det svenska ordförandeskapet att
driva på så att det ratificeras av de 15 medlemslän-
dernas parlament så snabbt att inte utvidgningens
tidsramar av detta skäl skulle fördröjas.
Jag vill fråga utrikesministern: Kommer regering-
en att lämna över fördraget till riksdagen i så god tid
att vi kan slutbehandla det under hösten? Och kom-
mer regeringen att vidta åtgärder för att påminna även
andra regeringar om att de har en skyldighet i det här
avseendet gentemot sina parlament?
Utvidgningen har ju angivits vara den viktigaste
frågan för det svenska ordförandeskapet. Allt oftare
hör jag farhågor från kandidatländerna om att proces-
sen ska försenas - något som på sina håll återspeglas i
sviktande opinionsstöd. Jag tänker då på att siffrorna
för stöd till EU-medlemskap i vissa länder börjar gå
ned. Orsaken anges vara att de nuvarande medlems-
länderna, länderna inom EU alltså, inte förmår samla
sig till gemensamma positioner. En aktuell fråga är
personers fria rörlighet, där bl.a. Tyskland och Öster-
rike kräver långa övergångstider. Kravet på enhällig-
het i denna fråga gör väl att EU:s ståndpunkt kommer
att hamna i närheten av kommissionens förslag som
utrikesministern berörde.
Men ingen tvingar, det framgick också av vad ut-
rikesministern sade, ett EU-land att införa en över-
gångstid. Jag menar att Sveriges problem de närmaste
åren blir att hävda sig i konkurrensen om attraktiv
arbetskraft i Europa. Och min fråga är: Är regeringen
beredd att rakt ut förklara, i mönsterbildande syfte, att
vi i Sverige avstår från att tillämpa någon övergångs-
tid vad gäller inflyttning från de nya medlemsländer-
na? Det tror jag skulle vara ett verksamt bidrag för att
underlätta utvidgningsprocessen och förhandlingarna.
Många andra känsliga EU-ståndpunkter återstår
att utveckla. Det gäller t.ex. jordbruket, strukturfon-
derna, det monetära samarbetet och budgetära frågor.
Regeringen borde enligt min mening lägga ned mer
kraft på detta än på att försöka pressa fram enighet
om en tidpunkt bara för de första nya medlemslän-
dernas inträde i unionen. Risken är ju att ett sådant
beslut vid toppmötet i Göteborg skulle inverka nega-
tivt på förhandlings- och kompromissviljan hos de
länder som känner sig tillhöra tätgruppen. Det räcker
tills vidare bra med det mer allmänna målet att några
nya länder ska kunna delta i nästa val till Europapar-
lamentet.
Fru talman! När antalet medlemsländer i EU om
några år nära nog fördubblats räcker inte de institu-
tionella förändringar som beslöts i Nice. Därför är det
bra att debatten om Europas framtid nu kommit i
gång och att Sveriges riksdag faktiskt gjort något av
en rivstart. Men vi svenskar är ovana vid detta slags
debatt, och det råder på sina håll en påtaglig be-
greppsförvirring.
Federalism uppfattas som överföring av be-
slutsmakt till Bryssel. Det fanns tendenser till detta i
utrikesministerns anförande. Men i Tyskland, som är
en federation, en förbundsstat, står ordet för decent-
ralisering, motsatsen till centralstyre, och det är
onekligen, statsvetenskapligt sett, den rätta innebör-
den.
En liknande oklarhet råder beträffande begreppen
överstatlighet och mellanstatlighet. Statsminister
Persson tror att ministerrådet, särskilt Europeiska
rådet med stats- och regeringschefer, är mest demo-
kratiskt, därför att det är mellanstatligt. Men minister-
rådet fattar också överstatliga beslut, ibland med
kvalificerad majoritet utan nationell vetorätt. Känne-
tecknande för beslutsprocessen i ministerrådet är att
den är den mest slutna som förekommer. I stället för
demokratisk öppenhet härskar där diplomatins in-
synsfria spelregler. Detta gäller inte minst hantering-
en av statsministerns så omhuldade s.k. öppna sam-
ordningsmetod, där man med riktmärken och rekom-
mendationer försöker styra på områden som ibland
ligger utanför EU:s kompetensområde. Jag instämmer
i Holger Gustafssons kritiska synpunkter på den
punkten.
Det talas ofta om ett demokratiskt underskott i
EU. Vad man då egentligen menar synes vara avsak-
nad av parlamentarism. Bakom ligger ovanan vid att
demokrati kan ta sig andra former än parlamentarism,
t.ex. maktdelningen som i USA. EU präglas just av
maktdelning mellan de självständiga institutionerna
ministerrådet, parlamentet och kommissionen. Skulle
parlamentarism införas - och det finns tendenser till
det i det K-G Biörsmark säger - så att kommissionen
vilar på parlamentets förtroende och ministerrådet
ingår däri, enligt tysk modell, då skulle vi få verklig
ökad överstatlighet.
Fru talman! Den begreppsoklarhet som jag påtalat
är givetvis inget argument mot en organisatorisk
reform av EU - tvärtom. Tiden är mer än mogen för
en översyn av den komplicerade fördragsstruktur som
där finns, där en uppdelning på ett grundfördrag och
tillämpningsbestämmelser, som går lättare att ändra,
ligger nära till hands. I ett sådant grundfördrag, eller
om man så vill konstitution - jag är inte rädd för det
ordet - regleras naturligen vad EU bör göra och vad
som ligger utanför dess kompetens. Men även här
gäller att gränsdragningen inte ska vara omöjlig att
ändra. Där håller jag med om vad utrikesministern
tidigare anförde.
Det är också naturligt att en "konstitution" in-
rymmer en rättighetsförklaring, för vars formulering
den i Nice proklamerade stadgan kan utgöra en ut-
gångspunkt. Det är ett sätt att täta den växande lucka i
rättighetsskyddet som föreligger mellan EU:s med-
borgare och dess institutioner. Men förutsättningen är
då att relationen till Europadomstolen i Strasbourg är
utklarad genom EU:s tillträde till Europakonventio-
nen. Utrikesministern sade sig vara beredd att fort-
sätta att verka för det. Men det räcker inte att här rent
allmänt vara positiv. Nu är Sverige ordförandeland.
Är utrikesministern beredd att före ordförandeskapets
slut ta initiativ till att den processen kommer i gång -
det är ju en ståndpunkt som har stöd hos samtliga
riksdagspartier?
Ett av de i Niceförklaringen angivna debattämne-
na gäller de nationella parlamentens roll i den euro-
peiska strukturen. Det är en fråga som naturligtvis i
hög grad berör dessa parlament själva. Utifrån svens-
ka erfarenheter finns det alla skäl att hävda att ett
nationellt parlaments huvuduppgift i EU-arbetet lig-
ger på hemmaplan - gentemot den egna regeringen.
Vårt viktigaste bidrag är den påverkan vi har på EU:s
beslutsprocess via bevakningen i fackutskott och EU-
nämnd, och det är en modell som vi gott kan missio-
nera om i medlemsländer söderöver. Kontakter, t.ex.
utskottsvis, med andra länders parlament och med
Europaparlamentet har givetvis sitt värde. För samråd
parlamenten emellan finns redan COSAC, som har
nämnts. Att nationella parlamentariker ska ingå i
beslutsförsamlingar på EU-nivå tror jag däremot inte
är särskilt klokt. Särskilt i ett avlägset land som Sve-
rige går det inte att tids- och arbetsmässigt förena två
så krävande uppdrag.
Fru talman! Det sammansatta utskottet har enats
om vissa riktlinjer för den fortsatta debatten inför
nästa regeringskonferens. Avslutningsvis ska jag
försöka utveckla hur en sådan modell kan utformas.
En startpunkt kan då vara de krav som framförs från
många håll att förberedelserna ska ske i ett konvent
enligt det mönster som användes för rättighetsstad-
gan. Jag var själv ledamot i detta konvent, och mina
erfarenheter är inte alltigenom goda. Det är oklart
vem man företräder, och det var svårt att hinna delta i
arbetet, eftersom mötena hölls i Bryssel och anpassa-
des efter Europaparlamentets schema. Sekretariatet
var också baserat på EU:s institutioner i Bryssel.
Att forma EU:s framtid är en betydligt större och
bredare uppgift än att utarbeta en rättighetsstadga.
Det kan därför finnas skäl att - åtminstone inled-
ningsvis - föra debatten i skilda forum. Regeringarna,
som har ett särskilt ansvar för fördragsöversyn och
komptetensfördelning, skulle kunna tillsätta en re-
flexionsgrupp med företrädesvis konstitutionell ex-
pertis för att främst ägna sig åt dessa frågor. Europa-
parlamentet kommer naturligtvis att vilja diskutera
samtliga frågor inom ramen för sina befintliga organ.
Frågan om de nationella parlamentens roll är som
sagt i första hand en fråga för dessa parlament själva.
COSAC är ett redan etablerat samarbetsforum. Vid
dess sammanträden är även kandidatländernas parla-
ment företrädda. Den diskussion som redan börjat
där, och som blir en huvudpunkt vid det kommande
mötet i Stockholm, kan lämpligen föras vidare och då
beröra hela fältet av frågor. Med hänsyn till uppgif-
tens storlek kan det behövas en organisation i arbets-
grupper eller utskott, vilket aktualiserar behovet av
andra sekretariatsresurser än vad det aktuella ordfö-
randelandets parlament kan erbjuda.
Om detta arbete inleds nästa år kan i ett senare
skede, t.ex. år 2003, företrädare för regeringarna,
Europaparlamentet och COSAC föras samman till ett
konvent för avslutande diskussioner inför inkallandet
av en regeringskonferens. Arbetet bör dock i denna
form inte drivas så långt som till förslag till för-
dragstext, vilket vore att föregripa regeringskonferen-
sens arbete.
Får jag till sist fråga utrikesministern: Är detta en
arbetsmodell som regeringen - med stöd i riksdagens
kommande beslut - kan tänkas driva i sin rapport till
Göteborgsmötet? Anna Lindh begärde i sitt svar till
Per Unckel viss betänketid. Det kan vara rimligt. Men
riksdagen har sin principiella hållning klar. När nu
regeringen funderar vidare, är då regeringen beredd
att göra detta och att utforma rapporten i samråd med
riksdagens partier?