Fru talman! Det har påpekats av flera talare hur
enigt detta av konstitutionsutskottet och utrikesut-
skottet sammansatta utskott är. Det är riktigt ur den
synpunkten att vi är eniga om att vi ska diskutera
framtidsfrågor. Så heter också betänkandet, EU:s
framtidsfrågor. Det är vi eniga om.
Men sedan slutar enigheten. Det framgår också av
de inlägg som gjorts här. Jag tror att det är viktigt att
partierna redovisar sina ståndpunkter klart och tyd-
ligt. Jag ska här försöka redovisa Folkpartiets syn på
framtidsfrågorna.
Det framgår också tydligt att vi drar åt olika håll,
under det att vissa partier vill fördjupa, gå vidare,
utvidga samarbetet mer och mer, vill andra partier dra
sig lite mer tillbaka och tänka mer på det nationella
och i slutändan helst lämna unionen. Det finns stora
skillnader. Det är ingen hemlighet. Denna olika syn
har vi diskuterat i åratal.
För Folkpartiet är den historiska delen viktig; var-
för vi över huvud taget diskuterar europeiskt samar-
bete. Det har sagts av ordföranden i utskottet hur
Europa låg i spillror och hur man försökte hitta nyck-
eln till att inte återfalla till nya krig.
När den franske utrikesministern Robert Schuman
i dag för 51 år sedan lade fram förslaget om kol- och
stålunionen, lades embryot till det vi har i dag fram.
Utvecklingen under första halvseklet är unik i euro-
peisk historia. Vi har upplevt en period på mer än 50
år där länder i Europa inte har startat krig med var-
andra. När har vi sett 50 år av den typen av fred i
Europa? Redan under första halvan av 1900-talet
genomgick vi två världskrig. Detta är starten på det
hela. Sedan har utvecklingen gått successivt framåt.
Två steg framåt, ett steg tillbaka. Det har varit mycket
snubbeltråd, många trösklar att gå över, men man har
envist arbetat vidare mot närmre samarbete, att ta bort
gränser, att öka kontakten mellan människor och
länder. Därmed har denna unika situation skapats.
EU har genomlevt det kalla kriget, murens fall
och äntligen ett svenskt medlemskap i denna union.
Klarar vi som nu har att fortsätta arbetet de visioner
och den framtidsblick som fanns för 50 år sedan hos
de statsmän och andra som satte dagordningen? Jag
tror att man ska ha det långa perspektivet i framtids-
diskussionen - 50-100 år. Vilket EU, vilket Europa,
ärver våra barn och barnbarn, de som lever i Europa
om 50 år? Är det ett fredligt Europa? Är det ett Euro-
pa med nära samarbete länder och folk emellan?
Såsom jag ser det är det två stora utmaningar som
den europeiska unionen står inför. Den ena är utvidg-
ningen, att få in fler medlemmar i unionen. Det är
intressant att se att svenska folket är skeptiskt till EU,
men ändå vill man att fler länder ska vara med i sam-
arbetet. Det är någonting som inte riktigt stämmer
där. Jag har funderat mycket över varför det är så.
Varför är svenska folket så positivt till att fler länder
ska in i detta samarbete samtidigt som man är skep-
tisk till det? Det är kanske en sund skepticism. EU
har inte lösningar på allt. EU är inte perfekt. EU är
ständigt i utveckling. Det är bättre att fler är med i
detta fredsarbete. Detta är den ena utmaningen.
Nu gäller det att få in fler medlemmar. Många av
kandidatländerna sitter hemma och arbetar febrilt på
att anpassa sig enligt de lagar och statuter som EU har
för att bli medlemmar. Nu gäller det för EU och dess
medlemmar att göra sin hemläxa och se till att man
släpper in nya medlemmar. Där ligger ett tungt ansvar
på ordförandelandet Sverige att i Göteborg klart och
tydligt ge ett tidsschema för hur detta ska gå till.
Den andra stora utmaningen är det jag berörde,
nämligen EU:s bristande förankring hos medborgar-
na. Varför är det så? Man upplever kanske EU som
byråkratiskt, EU lägger sig i så mycket detaljer, hela
jordbrukspolitiken, den orättvisa handeln med ut-
vecklingsländerna, osv. Det finns mycket att göra i en
framtid för EU.
Nu har vi vissa uppgifter att ta tag i efter Nice-
mötet. Nu gäller det att arbeta vidare på miljöområ-
det, när det gäller kampen mot brottsligheten, för
värnandet av säkra livsmedel och framför allt för att
säkra freden i Europa.
Jag ska redovisa några av Folkpartiets framtidsvi-
sioner när det gäller hur vi vill se EU utvecklas.
Först och främst är det EU-parlamentets framtida
roll. EU-parlamentet är det enda folkligt förankrade
organet i EU. Det består av parlamentariker som är
valda av folket. Då gäller det också att ge det mer
makt, så att människor upplever att det är där makten
ligger och att det är där vi kan påverka via val.
Det är val vart femte år till EU-parlamentet. Na-
turligtvis är det viktigt att vi arbetar för att alltfler
medborgare deltar i dessa val. Målet ska naturligtvis
vara att vi har samma höga valdeltagande till EU-
parlamentet som till de nationella parlamenten.
Konstitutionen för EU är viktig. Man måste för-
söka tydliggöra för människor vad det är EU ska
syssla med och vad EU inte ska syssla med. Vi brukar
använda ordet subsidiaritet, alltså att fatta beslut på
rätt nivå. EU ska naturligtvis inte syssla med allt -
tvärtom. EU ska bara syssla med det som är viktigt
för det gränsöverskridande arbetet. Sedan ska alla
beslut fattas på lokal, regional och nationell nivå.
Mellanstatlighet, hemlighetsmakeri och otydlighet
måste ersättas av parlamentarisk öppenhet. Det är en
viktig del i Folkpartiets program på området.
Innan jag slutar vill jag ställa ett par frågor till ut-
rikesministern, som ska upp i talarstolen om ett par
minuter för att ge sin version av ett EU. Jag uppfattar
det så att regeringen är ganska passiv när det gäller
visionen. Man tycker att det mellanstatliga arbetet är
ganska bra. Kommer den organisation som finns i dag
att klara kanske 25-30 medlemmar? Måste vi inte ha
någon form av konstitution? Hur ser utrikesministerns
EU-vision ut? Det ser jag fram emot att få höra.
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkan-
de.