Fru talman! Möjligen var vi något för ambitiösa i
det sammansatta utskottet. Vi försökte nämligen
pröva en modell där samtliga partier skulle vara över-
ens, och vi skulle undvika reservationer. Men vi lyck-
ades som synes inte med detta. Miljöpartiet klarade
inte av det. Och egentligen var det kanske en över-
mäktig uppgift att förena sju partier om EU:s fram-
tidsfrågor, varav två anser att EU inte ska ha någon
framtid. Kanske hade vi andra i ett annat läge bättre
kunnat ge betänkandet en skarpare profil, men därom
kan vi bara sia.
Fru talman! Jag vill berätta en liten anekdot från
ett studiebesök som Fri- och rättighetskommittén
gjorde i Bonn för ett antal år sedan. Jag vill minnas
att det var under riksmötet 1992/93. Inom kommittén
hade vi nu och då diskuterat subsidiaritetsprincipen,
och det var många som tyckte att det var en löjlig
princip, att den var märklig och något överreklame-
rad. Jag tillhörde dock inte den skaran.
Vid Bonnbesöket mötte vi ledande tyska parla-
mentariker. Vid den första träffen började den tyske
socialdemokraten tala om subsidiaritetsprincipen
omedelbart och möttes av ett stort skratt från leda-
möterna i Fri- och rättighetskommittén. De enda som
inte instämde i skrattet var, såvitt jag minns, jag och
moderaten Birger Hagård. Den tyske politikern insåg
säkert aldrig varför denna plötsliga munterhet etable-
rades. Men när dagen var slut i Bonn var det min tur
att skratta. Alla som vi hade mött under dagen hade
haft fokus på subsidiaritetsprincipen. Det är ju ett
något svårstavat ord, och det ligger kanske inte riktigt
väl på den svenska tungan. Men det är faktiskt en
mycket viktig princip. Dess styrka inom EU har ac-
centuerats och påtalats i många sammanhang.
Det är ganska intressant att denna princip tar sin
utgångspunkt i gemenskapsbegreppet som i sin tur
definieras utifrån att människor tillsammans strävar
efter ett visst ändamål, ett visst syfte. Och det förtjä-
nar att påpekas att Europeiska unionen har ett grund-
läggande syfte som Europafäderna Alcide de Gasperi,
Robert Schumann och Konrad Adenauer var överens
om, att skapa en hållbar fred i Europa. Medlet i det
arbetet var och är att sammanfläta ekonomierna så att
det övergripande syftet om fred kan uppnås. Det finns
ett ändamål med Europeiska unionen. Och ändamåls-
enlighet är den bärande utgångspunkten i subsidiari-
tetsprincipen.
Principen har två ben:
För det första: Det en gemenskap på ett ändamåls-
enligt sätt kan sköta ska den också få sköta.
För det andra: De överordnade gemenskaperna
har en skyldighet att stödja där så behövs, och detta
stöd måste respektera de enskilda människornas rät-
tigheter och gemenskapernas eget kompetensområde.
Slutsatsen är att om en överordnad gemenskap vill
överta en funktion från en underordnad så ligger
bevisbördan för bättre ändamålsenlighet på den över-
ordnade gemenskapen.
Fru talman! I Europadebatten finns det många oli-
ka förvrängningar av subsidiaritetsprincipens inne-
börd. En del tror att den är en närhetsprincip. Andra
tror att principen med automatik säger var makten ska
ligga. Ingendera är rätt. Principen kan vara både en
närprincip och en fjärrprincip. Det som avgör är än-
damålsenligheten. Och principen är ett tankeverktyg,
en hjälp i arbetet att försöka att bena ut var den rätta
nivån är för en viss kompetens. Det finns en annan
princip som i sådana här sammanhang brukar näm-
nas, och det är proportionalitetsprincipen, och det
förstår nog fler att den är ett analysverktyg. Subsidia-
ritetsprincipen är alltså som sådan ingen substan-
sprincip. Den är en hjälp på vägen.
Därför är den viktig när vi nu diskuterar EU:s
framtid och därmed också unionens kompetens för att
få idéer om de avgränsningar som är nödvändiga och
viktiga.
Fru talman! EU har ingen egen autonom
rättskompetens, därför att det är medlemsstaterna som
äger fördragen, som det heter. Och därmed agerar
EU:s olika institutioner egentligen på ett slags delege-
rad makt från de nationella parlamenten, på samma
sätt som t.ex. riksdagen i dag delegerat makt till
kommuner och landsting.
Jag tror att det viktigt att vi tydliggör vem som har
vilken makt över vad. Därför tror jag också att en
förenkling av fördragen är nödvändig, precis som vi
skriver i utskottets text, en uppdelning i ett grundför-
drag och i andra bestämmelser. Man kan kalla ett
sådant grundfördrag för en konstitution, även om det
inte tilldelar unionen en, som man brukar säga kom-
petens-komptetens, dvs. ingen autonom rättskompe-
tens.
Fru talman! Tydlighet i och överskådlighet över
fördragen ger därmed också tydlighet över kompe-
tensfördelningen. Det är också viktigt att arbetet ge-
nomsyras av en önskan att leva upp till den kompe-
tens man har på de olika nivåerna, inte att ständigt
försöka lägga under sig nya kompetensområden.
Exempelvis tror jag att Europaparlamentet skulle
stärka sin position på olika områden om arbetet foku-
serades på det som ligger inom det egna kompeten-
sområdet.
Fru talman! Den kristdemokratiska Europapoliti-
ken vill stärka kopplingen mellan den enskilda män-
niskans verklighet och vad vi kan kalla storpolitiken
inom EU. Det kan göras genom att man slår vakt om
den värdegrund som är gemensam för EU:s folk och
stärker denna dimension i arbetet.
Utifrån det perspektivet är det bra att det nu har
utarbetats en rättighetsstadga som proklamerades vid
mötet i Nice. Visserligen har det s.k. konventsarbetet
där stadgan togs fram spretat åt olika håll, men samti-
digt sprider det insikten om att den europeiska ge-
menskapen inte bara handlar om inre marknad, peng-
ar och konkurrens.
Det finns förstås en juridisk problematik, eftersom
vi redan har en Europakonvention om de mänskliga
fri- och rättigheterna som omfattar fler länder än
EU:s. Den högsta instansen är domstolen i Stras-
bourg, vilken åtnjuter ett stort förtroende. Det är där-
för angeläget att en ny stadga inte skapar konkurrens
mellan två skilda system. Lösningen ligger ju i, som
en del har varit inne på tidigare, att EU som organi-
sation införlivar konventionen med det hittills upp-
nådda inom den europeiska rättsordningen.
Det är faktiskt ganska intressant att det i dag i
Sverige har blivit en betydande enighet kring Euro-
pakonventionens betydelse. Så har det inte alltid
varit. Det fanns en ledande socialdemomkratisk par-
tiledare som på sin tid ibland kallade domstolen i
Strasbourg för Petréns lekstuga. När Fri- och rättig-
hetskommittén i början på 90-talet skulle granska
frågan om införlivandet av Europakonventionen i
svensk lag så var motståndet stort, det kan jag lova,
och flera partiföreträdare beskrev den som en flum-
mig naturrätt. Mer eller mindre motvilligt från en del
håll accepterades den dock. Och från den 1 januari
1995 är konventionen svensk lag. Och det är ju bra att
vi har fått denna utveckling och att den nu framstår
som ett föredöme när det gäller mänskliga fri- och
rättigheter.
Förutsatt att de mänskliga fri- och rättigheterna
inom EU på detta sätt knyts till Europakonventionen
välkomnar vi också att en ny kompletterande stadga
inlemmas som lagligt bindande i en ny konstitution
för Europagemenskapen. Det kan ju finnas behov av
att utöka vissa fri- och rättigheter inom unionen som
går utöver det skydd som Europakonventionen ger.
Vi tror att en fokusering på mänskliga fri- och rättig-
heter skulle kunna innebära ett större förtroende för
EU:s institutioner. Den enskilde behöver ett skydd
mot EU-byråkratin. En sådan utveckling kan bidra till
att stärka EU:s legitimitet och identitet.
Fru talman! Det svenska nationella parlamentet
har jämfört med andra EU-länders parlament ett be-
tydande inflytande genom sin EU-nämnd. Regeringen
kan inte agera mot en majoritet i EU-nämnden. Ut-
över nämnden har även utskotten möjligheter att
anlägga synpunkter på EU-arbetet inom sitt respekti-
ve kompetensområde. Vi i konstitutionsutskottet ser
gärna att det på sina håll sker med en större intensitet.
Man skulle kunna säga att om alla nationella parla-
ment fick samma befogenheter som det svenska
skulle de olika parlamenten avsevärt ha stärkt sin
ställning i EU-arbetet.
På den europeiska nivån är det kanske inte så en-
kelt att lösa frågan. Det har talats om konventsprinci-
pen, om en andra kammare etc. Möjligen kan man,
som många här i dag har varit inne på, tänka sig att
utvidga befogenheter i COSAC:s arbete. Men egent-
ligen är t.ex. de svenska ledamöterna i COSAC i
formell mening inte representanter för det nationella
parlamentet utan enbart representanter för vissa i
parlamentet ingående partier.
Det finns all anledning att titta på olika modeller
och lösningar som kan förbättra inspelsmöjligheterna
för de nationella parlamenten. I synnerhet gäller det
förstås de fördragsändringar som blir aktuella men
det kan också avse den process som förestår inför
regeringskonferensen 2004.