Fru talman! Nu har EU fått en egen offentlighets-
princip. Europaparlamentet röstade, efter månader av
segdragna förhandlingar mellan institutionerna, i
torsdags för det kompromissförslag som rådet dess-
förinnan lagt fram, ungefär en vecka tidigare. Trots
att de nya öppenhetsreglerna innebär stora och i
många fall välkomna steg mot en ökad öppenhet och
insyn är bristerna betydande. Det finns all anledning
att vara orolig för hur de nya reglerna kommer att
påverka vår egen svenska offentlighetslagstiftning.
Att de nya reglerna trots allt innehåller en rad
mycket positiva delar kan vi framför allt tacka det
öppenhetsvänliga EU-parlamentet för. Särskilt den
liberala gruppen i parlamentet, som är de som hårdast
driver frågan om öppenhet och reformer av EU:s
förvaltning, har bidragit med många konkreta och bra
förslag. Ändå slår sig regeringen för bröstet och
framställer de nya offentlighetsreglerna som något
som Sverige uppnått på egen hand. Faktum är att
Europaparlamentet deltar på lika villkor i beslutspro-
cessen och har haft en avgörande betydelse i arbetet
för bättre offentlighetsregler. Förhoppningsvis kan
regeringen se fördelarna med att parlamentet som
medborgarnas företrädare har en avgörande roll i
EU:s beslutsprocess.
Den nya förordningen är klart bättre än de EU-
regler om offentliga handlingar som finns i dag. Om
det finns det ingen som helst tvekan. Medborgarna
kommer exempelvis för första gången att få rätt att ta
del av de handlingar som finns hos kommissionen,
rådet, parlamentet och andra EU-organ. En medbor-
gare som begär ut en handling har rätt att få svar
inom viss tid och har dessutom möjlighet att överkla-
ga ett avslag. Det kommer naturligtvis att ta lång tid
innan offentligheten blir en naturlig del av varje
tjänstemans arbete, men detta är ändå en reform som
mer än något annat kommer att driva hela EU:s för-
valtning mot ökad öppenhet och effektivitet.
Samtidigt återstår en rad problem. Känsliga hand-
lingar som hemligstämplats, t.ex. med hänvisning till
allmän säkerhet eller internationella relationer, un-
dantas från offentlighetsprincipen och behöver inte
diarieföras. Författaren till ett känsligt dokument är
den som beslutar om mottagaren får lämna ut det.
Detta är regler som står helt i strid med de principer
som vi har i Sverige. Som ordförande har Sverige
bedyrat att specialreglerna om känsliga handlingar
bara ska omfatta dokument som rör utrikes- och sä-
kerhetspolitik. Frågan är hur regeringen kan vara så
säker på det, när reglerna faktiskt talar ett annat
språk. Känsliga dokument kan mycket väl komma att
omfatta också handlingar som rör inrikespolitiskt
samarbete, t.ex. Schengensamarbetet och flyktingpo-
litiken.
En knäckfråga som delat institutionerna är hur
EU-handlingar ska behandlas i medlemsstaterna, t.ex.
i Sverige. En hänvisning om att medlemsstaterna ska
besluta om utlämnande enligt sin nationella lagstift-
ning ströks av EU-kommissionen bara några timmar
innan kompromissen skulle antas i parlamentets ut-
skott för medborgerliga fri- och rättigheter. Detta
visar att kommissionen, som är en på många sätt
gammalmodig och byråkratisk institution, inte direkt
tillhör öppenhetsivrarna utan föredrar att hålla på
principen att göra hemligstämpel till regel.
Fru talman! Som liberal känner jag en stark oro
för att vår svenska offentlighetsprincip riskerar att
hotas genom oklara EU-regler. I den nya EU-
förordningens inledning står att syftet inte är att ändra
befintlig nationell lagstiftning. Regeringen och ex-
perter hos Justitiedepartementet har försäkrat oss att
den svenska grundlagen fortsätter att gälla för samtli-
ga handlingar som finns hos svenska myndigheter.
Tyvärr delar inte jag den självsäkerhet som den
svenska regeringen visar upp. Jag undrar: Kan rege-
ringen lova att ingen urlakning av den svenska
grundlagen kommer att ske i vare sig tolkning eller
tillämpning? Kan vi vara förvissade om att regeringen
fortsätter att ta kampen för offentlighetsprincipen om
kommissionen skulle dra Sverige inför EG-
domstolen?
EU:s offentlighetsregler kan faktiskt bli ännu bätt-
re, och vi måste hela tiden gå vidare, även med andra
öppenhetsrelaterade frågor. Sverige måste fortsätta att
aktivt driva på öppenheten i EU. Vi kan inte nöja oss
med det beslut som Sverige under sitt ordförandeskap
beskriver som en odelad succé.