Fru talman! Jag är glad för att vi ser likartat på de
här rättvise- och jämlikhetsfrågorna. Jag tror att stö-
det för den politiken är ganska brett inom svenska
folket och även här i riksdagen. Vi har nu möjligheter
att flytta fram positionerna.
Låt mig svara konkret på frågan om socialbidrag
och barnbidrag. Idén med att höja de generella bidra-
gen är att man ska göra sig oberoende av den behovs-
prövning som socialbidraget representerar och som av
många människor upplevs som väldigt besvärande.
Man får vända ut och in på sig och motivera sina
utgifter upp till den sista kronan. I stället för att ha
den typen av behandling kan vi höja de generella
bidragen, så att man har rätt till dessa pengar. Tanken
är den att man själv avgör hur de ska användas och att
ingen annan ska pröva det åt en.
Vi vill alltså gå vidare och höja de generella bi-
dragen för att på så sätt frigöra alltfler från socialbi-
dragsberoendet. Skulle man varje gång man höjer ett
generellt bidrag också justera socialbidragsnormerna
uppåt, blir det ju ingen sådan frigörelse. Att generellt
säga att det ska ske varje gång vi gör en sådan pröv-
ning är fel. Däremot har den höjning som vi har gjort
nu varit av det slaget att vi alla har skickat den sig-
nalen att det är dags för barnfamiljerna att få den här
lilla förbättringen. Det är klart att de som inte får den
upplever det som oerhört snålt.
Jag förutsätter att de kommuner som det gäller
följer de exempel som vi har sett i Sundsvall och på
andra ställen och vid det här tillfället gör en justering.
Jag avråder dock från att detta ska göras till en prin-
cip för framtiden.
Tobinskatten är på många sätt en klok tanke men
kan vara svår att genomföra. Jag kommer tillbaka till
den i min nästa replik.