Herr talman! Sverige behöver en politik som kon-
sekvent tar parti för människor och för familjer. Jag
ska försöka skissa några frågor som jag tycker är
viktiga och som måste sättas högt på den politiska
dagordningen.
Som så ofta i sådana här frågor så handlar det om
barn och ungdomar och våra skyldigheter mot dem.
Den kanske viktigaste frågan är naturligtvis skolan.
Aftonbladet hade en beskrivning tidigare i en serie
om fattiga och rika i Sverige av de enorma skillnader
som finns i vårt land. Mycket av dessa skillnader
hänger naturligtvis samman med det som blev resul-
tatet av krisår och budgetsanering. Men alltför myck-
et hänger också samman med människors möjlighet
att komma upp sig och själva förbättra sin situation.
I den tidiga arbetarrörelsen liksom i Centerpartiet
handlade det mycket om kampen för att ge barnen
möjligheter som gav något mer än föräldrarnas. Sko-
lan var alltså en viktig del, för att inte säga den vikti-
gaste, i den kampen. Man kan säga att skolan är bar-
nens biljett till framtiden. Den som har fått sin vär-
dighet kränkt i skolan får det inte lätt med självförtro-
endet i framtiden. Den som tvingas lämna skolan med
otillräckliga kunskaper har mindre möjligheter att få
jobb eller fortsatt utveckling. Därför menar jag att det
största sveket som sker varje år är när elever skickas
ut i livet utan att vara förberedda på det.
För mig är det alltså självklart att kunskap är en
rättighet för alla - inte ett privilegium för några få.
Det är därför jag och vi menar att ingen ska behöva
lämna skolan med otillräckliga kunskaper. Det är
därför vi kräver krafttag mot mobbning och hårda tag
mot de skolledare som inte reagerar. Det är också
därför jag vill ge lärare, elever, föräldrar och rektorer
möjlighet att lokalt bestämma och ta ansvar för en
skola där alla elever kan få godkända kunskaper.
Herr talman! Som vi var inne på i ett tidigare re-
plikskifte är skillnaderna inte bara - om nu "bara" är
rätt ord - sociala. De är också geografiska. För att
hålla Sverige samman och för att få hela landet att
utvecklas krävs det ett sammanhållet paket. Det ska
inte vara statliga program och central regionalpolitik,
utan förutsättningar, resurser och utrymme att lokalt
skapa utveckling.
Det krävs insatser för att rusta upp vägarna åt-
minstone till den skamgräns där de är farbara hela
året. Men det räcker inte med vägar och järnvägar.
Jag vill understryka igen, herr talman, att vägar och
järnvägar är avgörande viktiga. Men det räcker inte
med järnvägarna. Det räcker inte med vägarna. Det
krävs också satsningar på det som vi kan kalla en
digital infrastruktur. Där lovar och visionerar rege-
ringen, framför allt genom näringsministern, men
levererar desto sämre. Det kommer vi att bli varse det
kommande året, herr talman. Tro mig!
Det krävs också en grundläggande samhällelig
service, post, el och telefon, som åtminstone ger
grundförutsättningar för att man ska kunna verka i
hela landet. Vi behöver inte tänka efter så mycket för
att förstå att om man som småföretagare inte har
tillgång till kassaservice, så som den har varit hos
Posten, är det svårt att fungera som småföretagare
runtom i landet. Här finns naturligtvis mycket att göra
genom att ta ett statligt ansvar. I första hand bör na-
turligtvis de egna statliga företagen ta ansvar. Ett
annat sätt kan vara att med skattelättnader kompense-
ra för de problem som långa avstånd utgör för företa-
gare och för människor som bor där kollektiva resur-
ser inte finns tillgängliga.
Herr talman! Vi kan inte som medborgarnas före-
trädare förvänta oss att företagande och entreprenör-
skap ska blomstra i hela landet om man inte kan räk-
na med att den mest grundläggande infrastrukturen är
att lita på.
Den enskilda människans självbestämmande
handlar naturligtvis mycket om att kunna försörja sig
själv. Det är viktigt för människor att kunna leva på
sin lön. Man ska veta att man själv kan förbättra sin
situation. Allra viktigast är det naturligtvis för dem
som har lite, för alla dem som betalar in skatt för att
sedan få tillbaka den i form av ersättningar och bi-
drag. Det är just de människorna som hamnar i fattig-
domsfällan. Man kan inte tjäna mer pengar, för då
försvinner bidragen. En människa som tjänar lite får
ofta inte behålla mer än 20 kr av en lönehöjning på
100 kr.
När partier tävlar om att kunna ge mest till dem
som har minst skulle man också kunna vänta sig att
det blev praktisk politik, men så är det ju inte. Man
pratar om dem som har minst men ger till dem som
ropar högst.
Herr talman! Jag menar att det är tid för en skatte-
reform som gör det lönsamt att jobba, som minskar
behoven av bidrag och som ökar människors självbe-
stämmande i vardagen. Då måste skatterna sänkas
underifrån med en skatterabatt lika för alla och med
en extra skatterabatt till alla dem som förvärvsarbetar
och som har extra utgifter. Genom att sänka skatten
för alla, och mest för dem som har minst, ökar vi
möjligheten för fler människor att försörja sig själva
och de sina. Att kunna leva på sin lön är en fråga om
mer än pengar. Det är en fråga om människors känsla
av att faktiskt ha kontrollen över sin egen tillvaro.
Herr talman! Att ha kontroll över sin egen tillvaro
är ju dessutom någonting mer. Det är att kunna må
bra. Då krävs det mer än det vi talar om som kontroll.
Det är därför vi i Centerpartiet har bidragit till sänkt
skatt på mat för att ge fler möjlighet att välja just god
och säker mat framför det ständigt billigaste.
Nu finns det återigen, har jag förstått, en oro för
matens kvalitet. Som politiker ska vi naturligtvis ta en
den oron för att man ska bli sjuk av det man äter på
allvar. Det finns inga lätta lösningar på den här frå-
gan. Det vi ser nu kan nästan beskrivas som något av
naturens hämnd på en onaturlig djurhållning på
många håll i Europa. Det är klart att det behövs tydli-
gare kontroller också i Sverige så att t.ex. ursprungs-
märkningen verkligen betyder någonting och så att
man vet att det som är producerat i Sverige också är
säkert.
Men det krävs också medvetna konsumenter som
frågar och ställer krav. Här finns det någonting att
bygga vidare på i förbindelsen mellan konsumenter
och producenter. Det är inte så att vi ska gynna en ene
på den andres bekostnad. Vi behöver naturligtvis
båda. Men det är kanske så att vi än mer borde se
sambanden och sluta ett kontrakt mellan dessa två,
mellan konsumenter som frågar och ställer krav och
producenter som ständigt strävar efter förbättringar
och en värdig djurhållning. Det är någonting vi alla
vinner på. Trygga konsumenter och stolta producen-
ter är två sidor av samma sak.
Herr talman! När vi nu går mot framtiden behöver
vi en ny regering som kan stärka människors och
regioners självbestämmande i vardagen och som kan
ge människor verktygen i form av kunskaper och
förutsättningar för att ge varje människa möjlighet att
själv bestämma vad som är det goda livet.
(Applåder)