Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt

BO LUNDGREN (m), 2001-01-17 (riksmöte 2000/01).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Jag ska med glädje besvara Göran

Perssons fråga om vilket mitt drömland är. Men låt

mig först önska Göran Persson lycka till. Uppdraget

för Sverige att vara ordförandeland i den europeiska

unionen är mycket viktigt. Inte minst gäller det den

fråga som vi moderater och regeringen är helt överens

om, nämligen den historiska uppgiften att föra in de

länder i den europeiska unionen som för bara drygt

tio år sedan förtrycktes under kommunismen och

vanstyrdes under socialismen. Regeringen kan i det

avseendet räkna med vårt fulla helhjärtade stöd.

Särskilt mycket stöd från Vänsterpartiet och Mil-

jöpartiet lär det ju inte bli. Deras ambition är ju i

stället att under ordförandeskapshalvåret driva en

kampanj mot den europeiska unionen. Det är ett av

många skäl till att regeringen borde säga upp bekant-

skapen med de partierna. Det är ju orimligt i längden

att bygga sitt parlamentariska stöd på partier som i en

så grundläggande fråga har en helt avvikande upp-

fattning mot vad regeringen har.

Fru talman! Mitt drömland är Sverige, ett nytt och

friare Sverige, ett Sverige där alla är delaktiga, där

alla kan växa på sina egna villkor, inte på Göran

Perssons. Göran Persson sade att han inte tycker att

det ska vara frihet bara för några. Så långt håller jag

med honom. Men hans och socialdemokraternas

dilemma är att den politik som de företräder faktiskt

leder till frihet för några men inte för alla.

Vi kan se hur det ser ut när det gäller sjukvården.

Fler och fler som har råd börjar köpa privata sjukför-

säkringar för att slippa stå i köer i vården. Samtidigt

får de som inte har tillräckligt mycket kvar av sina

inkomster efter skatt - Göran Persson menar att man

ska få behålla så lite för att han och hans politiker-

vänner hanterar pengarna bättre - vackert stå kvar i

kön om det inte finns någon plats på just den

vårdcentralen eller just det sjukhuset. Och det är köer

som fortfarande kan vara flera år. Jag hörde ett exem-

pel om en dam i Göteborg som fick vänta i flera år på

en undersökning vid 79 års ålder. Hon var drabbad av

polio och behövde en vidare undersökning. Det är ett

hån mot en gammal människa att det över huvud

taget ska kunna vara på det viset.

Göran Persson talar mycket om skatterna. Han

gillar ju skatter. Jag tycker också att skatter behövs

för att finansiera det som måste vara gemensamt, och

det är mycket, men skatterna ska inte vara högre än

de behöver vara. Det insåg ju Gustav Möller en gång

i tiden. Han sade att det var stöld från de fattiga att ha

alltför höga skatter. I det här avseendet har ju social-

demokratin åter svikit gamla värderingar. Och hur ser

detta med rättvisa skatter ut? Förmögenhetsskatten

tvingades man slopa för några personer med mycket

stora miljardförmögenheter. De betalar inte förmö-

genhetsskatt på stora delar av sina tillgångar medan

de änkor som bor i hus som har taxerats upp ska be-

tala förmögenhetsskatt. Det är orättvisa skatter. Höga

och orättvisa skatter är vad socialdemokraterna står

för.

Hur blir det med valutan för skattepengarna?

Thomas Bodströms, den nye justitieministerns, ambi-

tion är att vi ska öka antalet poliser från 16 300 till

16 800. I morse var det skottlossning på Stureplan

igen. När man ringer och anmäler inbrott på lands-

bygden säger de: Ska vi verkligen ta upp anmälan? Vi

kan ändå inte göra någonting. Vad får vi för valuta

för skattepengarna när inte sådana saker fungerar

eller när sjukvården inte kan hanteras i det system

som Göran Persson står för?

Hur är det med människors möjligheter att klara

sig och räcka till både ekonomiskt och i andra avse-

enden när Göran Persson och Gudrun Schyman ska

avgöra deras ekonomiska vardag genom att stå här i

kammaren och diskutera? Nu höjs barnbidraget med

100 kr, och då sänks socialbidraget med 100 kr. Man

diskuterar om man kan göra något annat med bidra-

gen. Och så är det föräldraförsäkringen och det ena

bidraget efter det andra. Varför kan inte människor få

behålla så mycket av sina egna inkomster efter skatt

att de allra flesta inte behöver bidrag? Då skulle bi-

dragen verkligen reserveras för dem som behöver

bidragen, så att de räcker till och ger en dräglig tillva-

ro.

Det är ju nu i dagens Sverige som det bara är fri-

het fullt ut för några, inte för alla. Det är det samhäl-

let som jag vill byta.

Jag skräms när jag läser Aftonbladets serie om ny-

fattigdomen som Göran Persson också har läst. Men

jag skräms också av intervjun på tre sidor med honom

i går där det inte fanns några lösningar. Man sitter

fast i detta. Man ska ta hand om människor, och när

man inte klarar det är man ledsen, men det blir ing-

enting. Så får det inte vara i Sverige, inte i mitt

drömland i alla fall.

I förrgår började en serie om skolan i TV 4, en se-

rie som visar oro, oordning och elever som har svårt

att få förutsättningar att lära sig någonting. Så får det

inte heller vara i det drömland som jag vill ha.

Hårdast drabbas barn av de här bristerna. Det är

barnen som drabbas hårdast när föräldrarna är ar-

betslösa, inte bara ekonomiskt utan också genom att

tilltron till förebilderna kanske inte blir vad den borde

vara. Jag tror att det kan ligga bakom en hel del av

den brottslighet vi ser - unga människor, oftast män,

som inte har några riktiga förebilder eller någon stad-

ga. Det kan gälla invandrarbarn och andra barn. Detta

är ett problem.

Barnen drabbas av att föräldrarna varken räcker

till när det gäller tid eller ekonomi. Och barnen drab-

bas naturligtvis av en skola som inte ger tillräckligt

bra kunskaper för att man ska klara sig i livet på ett

bra sätt. Det är detta som måste förändras.

Hur ska vi då förändra det? Jo, vi måste återigen

få en tilltro till människors förmåga att i normalfallet

klara många saker själva. Vi måste ge dem rätten att

kunna välja, att styra och ställa och ta kontroll över

sin vardag, och reservera det vi ska diskutera och

besluta om i Sveriges riksdag och i kommuner och

landsting runtom i Sverige till det som verkligen

behövs. Det är vad vi ska göra.

När det gäller sjukvården ska vi ha en gemensam,

solidarisk finansiering. Var och en betalar efter sin

förmåga. Men man ska få sjukvård efter behov. Så är

det inte i dag. I dag får man sjukvård efter hur lands-

tings- eller regionpolitiker har lyckats klara sin upp-

gift att fördela resurser till lasarett och vårdcentraler.

Det är inte behovet som styr utan politikerna, och då

går det snett. Det ska vara gemensam finansiering,

men sedan ska patienten ha en rätt att välja. Om det

egna landstinget, som det nu ser ut, inte kan ge vår-

den ska man ha rätt att vända sig till någon annan

som kan ge vården i tid.

Vi ska frigöra vården på det viset inte bara därför

att patienterna ska välja utan också därför att de som

jobbar i vården är de som bäst vet hur man organise-

rar vården så att det blir bra för de som är anställda

och därmed bra för dem som söker vård. Det är den

förändringen vi ska göra, den valfriheten vi ska ge.

Jag är övertygad om att sjukvården behöver mer re-

surser, men sjukvården behöver utöver mer resurser i

framtiden en annan organisation där de som jobbar i

vården kan bestämma över vården.

Vi ska ha skatter som tas ut efter förmåga. Men vi

ska inte ha högre skatter än vi behöver ta ut. Om vi

lämnar tillbaka mer av ansvar till människor, mer av

förmåga att klara sig själv, blir ju skatterna lägre. Vi

ska ha låga och rättvisa skatter, och det ska vi ha

genom att i framtiden se till att den tillväxt som under

tre decennier mest har gått till det offentliga i huvud-

sak går till vanliga människor så att deras skatter blir

lägre år efter år och inte höjs år efter år - som nu när

fastighetsskatterna höjs och energi-, olje- och elskat-

ter höjs.

Vi ska ha en skola som också är gemensamt fi-

nansierad. Men vi ska inte ha en skola där Göran

Persson oroas av att fler vill välja skola. Alf Svensson

och Lars Leijonborg tog upp detta på ett förtjänstfullt

sätt. Det visar skillnaden mellan vad en borgerlig

regering skulle kunna åstadkomma och vad Göran

Persson vill åstadkomma: att snäva in människors

valfrihet. Det är ju alltid så att några få kan betala vad

det kostar för skolan fullt ut. Men det är ingenting

som vanliga människor har råd med - om inte vi

sätter instrumentet rätten för alla att välja i deras

händer. Det är det vi måste göra, Göran Persson -

finansiera skolan gemensamt, men se till att man har

en rätt som förälder och som elev att välja en bra

skola och välja bort en dålig skola. Alla ska ha den

möjligheten. Man ska inte snäva in det bara för att

några nu har börjat få den möjligheten, vilket i grun-

den är bra.

Vi ska också här låta dem som jobbar i verksam-

heten få en chans att bestämma. Pengarna ska gå till

skolorna direkt, inte via kommunerna. Rektorerna ska

inte vara kommunala budgetberedare. En rektor ska

vara den främsta pedagogen eller organisatören i

skolan och verkligen jobba med skolan, inte ha en

ständig förhandling med kommunpolitikerna. Peng-

arna ska gå direkt till skolan.

Så har vi jobben, grunden för välstånd och väl-

färd. Allt tyder på att det är dags att göra bokslut över

den högkonjunktur vi har levt i. Om det blir en mjuk

eller hård landning är svårt att säga. Men vi vet att när

vi går in i det som inte längre är en lika stark hög-

konjunktur har vi en arbetslöshet som är högre än den

någonsin varit i modern tid i en högkonjunktur. Det är

inget bra utgångsläge. Under de år som gått har ju

regeringen avstått från att försöka göra någonting åt

detta genom att förbättra företagsklimatet ännu mer. I

stället har man slagit sig för bröstet och surfat på den

telemarknadsavreglering som den borgerliga rege-

ringen genomförde och som gav Ericsson och många

andra företag luft under vingarna i än högre grad än

man hade tidigare. Det är för lite gjort. Mycket måste

göras för att skapa bra förutsättningar för företagare

runtom i Sverige, de som finns och de som ännu inte

finns, att ge alla de nya jobb som behövs.

Fru talman! Sverige kan bli ett drömland. Men då

behövs en ny regering och en ny politik. Då duger

inte den socialdemokratiska modellen, som Göran

Persson vill driva vidare. Vår uppgift i en ny regering

ska vara att skapa förutsättningar för att alla som kan

arbeta också ska ha ett arbete, att se till att den som

har ett arbete också kan försörja sig på sin egen ar-

betsinkomst och sätta av till ett eget sparande, en

egen trygghet. Men självfallet är det också vår upp-

gift att se till att när vi måste lösa uppgifter gemen-

samt ska det fungera väl, att man får valuta för skat-

tepengarna - en sjukvård utan köer, en skola som ger

kunskap till alla barn. Så vill vi moderater bryta upp

det nya klassamhället och lägga grunden för ett Sve-

rige där ingen lämnas efter, ett Sverige där alla tillåts

växa sig starka av egen kraft.

(Applåder)

Debatten

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

BO LUNDGREN (m): Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt (2001-01-17) — PRESS0