Fru talman! Jag känner inget behov av att särskilt
försvara alla dem som sliter ute i kommunerna. Jag
tror att de känner att de har vårt stöd. Jag skulle inte
drömma om att kalla de kvinnor och män som ofta
sitter kvällar och nätter med låga arvoden och kanske
inte ens det för kamrerstyper. De sliter för att få det
att gå ihop och för att värna välfärden. Jag har respekt
för dem. Låt mig dock skicka den signalen till dem att
det var meningen att den här barnbidragshöjningen
skulle slå igenom.
Jag skulle tro att de följer den signalen.
Jag är glad att också Gudrun Schyman har den
uppfattningen att det inte generellt ska vara så att
varje gång man lyfter bostadsbidrag, barnbidrag eller
underhållsstöd ska socialbidragen automatiskt gå upp.
Då sätter vi oss fast i ett långsiktigt socialbidragsbe-
roende, som många människor aldrig kommer ut ur.
Tanken är den att man ska växla.
När detta väl är sagt går jag över till Tobinskatten.
Det grundläggande för ett litet land som Sverige, som
är öppet mot omvärlden och som vill bevara sin poli-
tiska handlingsfrihet, är att inse att det i dag råder nya
förutsättningar. Vi kan inte skydda oss. Misstag som
vi begår slår omedelbart igenom. Vi ser det i den
nationella politiken. Vi har bakom oss en period när
vi inte själva bestämde.
Den här restriktionen gäller nu för framtiden. Den
nya globaliseringen av ekonomin för också med sig
en del fördelar, men det är klart att farorna är mycket
större, särskilt för ett litet land.
Jag tycker att Tobinskatten är en intressant tanke
- att på något sätt dra ned tempot i de finansiella
rörelserna, kasta in lite grus i det finansiella maskine-
riet. Det är en nobelpristagare i ekonomi som har
föreslagit det, och det är en sympatisk idé. Jag tror
dock att den är svår att driva, inte minst i EU och i
andra internationella forum. En gång driven i ett
sådant sammanhang och officiellt avböjd är tanken
borta. Vi ska därför tänka oss för i den här frågan när
det gäller hur vi står och vad vi praktiskt ska göra.