Fru talman! Först var jag mycket bekymrad över
Göran Perssons inledningsanförande. I det frustade
det av självgodhet. Han berörde över huvud taget inte
det stora nationella krisområdet skolan. Men sedan
kom han på slutet in på det med några ord. Då blev
jag ännu mer bekymrad.
Det han då sade var först något om resurser, som
om skolans problem i dag huvudsakligen är re-
sursproblem. Sedan kom han in på att valfriheten i
skolan är det stora problemet, dvs. att det faktum att
kanske 3 % eller någonting sådant har valt en annan
skola än den kommunala skulle vara någon grundför-
klaring till de enorma problem vi ser i dagens skola.
Det är det inte.
Alla som har någon kontakt med verkligheten vet
att det finns många andra problem än resursproblem
och att valfriheten inte alls är något grundläggande
problem. Ett problem är arbetsron. Lärare måste ar-
beta i en arbetsmiljö som är helt orimlig. Lärarna är
verkligen vår tids hjältar som dag efter dag försöker
åstadkomma någonting positivt i den miljön.
Det gör de just för att leva upp till det Göran Pers-
son talade så vackert om, att alla ska ha samma möj-
ligheter. Sanningen är den att det är just de som be-
höver skolan bäst som vi sviker när vi låter skolan
förfalla som den nu gör. Har Göran Persson ingenting
att säga till de som oroar sig över skolan när det gäl-
ler en omläggning av skolpolitiken.
Jag ser att Ingegerd Wärnersson är här. Kommer
hon att vara kvar? Får vi inga nya signaler om hur
skolan kan lyfta och den nuvarande utvecklingen
vändas?
(Applåder)