Herr talman! Göran Persson tog i sin sista replik
till mig upp diverse skatteresonemang. Bl.a. föll or-
den så här: Ni vill ta bort förmögenhetsskatten. Det
gynnar de bäst ställda.
Ja, ni vill ju sänka förmögenhetsskatten, och det
är väl inte så att det gynnar de sämst ställda. Vad vi
vet är att det enligt Riksskatteverket finns 400 miljar-
der utanför landets gränser som inte beskattas. Det
kanske kunde tas med i resonemanget om förmögen-
hetsskatt.
Ni sänker inkomstskatten för utländska experter.
Vem gynnar det? Inte är det de sämst ställda jobbarna
i Sverige! Ni har befriat landets aktiemiljardärer från
skatt på deras aktieförmögenhet. Det är inte dem som
Aftonbladet skrev om när man skrev om de 85 000
familjerna.
Vi får fortsätta debatten om skatter senare, jag vet
att Göran Persson inte har mer talartid, men jag ville
gärna komma med dessa synpunkter.
Herr talman! EU-ordförandeskap kommer förstås
att sätta en viss prägel på Sverige under de komman-
de månaderna. Jag vill önska Göran Persson lycka
till, ärligt lycka till, som ordförande för EU. Jag hop-
pas att riksdag och regering under kommande måna-
der, och förstås också efter EU-ordförandeskapet, ska
kunna klargöra att IT-samhället, de gränslösa kom-
munikationerna, globaliseringen, miljöfrågorna -
morgondagens liv och leverne - kommer att få en allt
vidare internationell dimension och att detta faktiskt
måste vara vad vi strävar efter när vi kallar oss demo-
krater. Människovärdet vet inte av några nationsgrän-
ser. Respekten för mänskliga fri- och rättigheter får
inte slå halt vid språk-, ras- eller religionsgränser.
Därför hoppas jag, herr talman, att år 2001 blir ett år
då vi politiker vidgar vårt tänkande och i synnerhet
vårt ansvarstagande.
På 70-talet hörde man en slogan att det som är bra
för Volvo är bra för Sverige. Då kunde vi ägna oss åt
vår egen nationella värld. Men tiderna har förändrats.
I dag måste det vara vår uppgift att stryka under det
faktiska förhållandet, att det som är bra för Europa är
bra för Sverige, och det som är bra för människorna
utanför EU är också bra för oss i EU.
Herr talman! Jag vet att var och en är sig själv
närmast. Och vi orkar givetvis inte med att engagera
oss i hur vida cirklar som helst. Men verkligheten är
likväl den att när vi bryr oss om medmänniskor, nära
och fjärran, så bryr vi oss också om oss själva. Så
odelbar är mänsklighetens tillvaro. Så beroende är vi
av varandra i Europa. Så beroende är norra halvklotet
av södra halvklotet.
Under de senaste veckorna har rörelsen som
nämnts här och som kallar sig ATTAC etablerat sig i
Sverige. Det är ju bara att gratulera initiativtagarna
till att ha fått hela det svenska medieetablissemanget
till att hovera inför denna rörelse. I det avseendet,
herr talman, är det väl enbart Ian Wachtmeister och
Bert Karlsson som inte kan känna någon liten avund-
sjuka.
ATTAC driver kravet, vilket jag tror väldigt
många svenskar nu fått klart för sig, att en s.k. To-
binskatt ska införas. Det är, som Lars Leijonborg tog
upp, ett överstatligt tilltag, som skulle innebära att det
skulle tas ut en skatt på kapitalrörelser som går över
nationsgränser. Meningen är att kapitalrörelserna
därmed skulle bromsas något och att pengar skulle
dras in och komma u-länder till godo.
Själva tanken bakom, att skapa större rättvisa
mellan rika och fattiga nationer, känner vi kristdemo-
krater den största respekt för. Att vi säger nej till
Tobinskatten beror på att vi anser det vara fel metod
och en idé som inte går att förverkliga. Tobinskatten
är omöjlig att applicera på verkligheten. Men vi
kommer aldrig att säga nej till inriktningen, att för-
bättra för de fattiga länderna. Rättvisa och solidaritet
kräver självfallet av oss att vi är med i det arbetet.
Och det gör vi faktiskt också av ren självbevarelse-
drift. En tryggad framtid för oss i Sverige fordrar att
klyftan mellan rika och fattiga länder minskar
Herr talman! Låt oss våga föra den debatten kon-
struktivt. Det duger inte med slagord vare sig från det
ena eller från det andra hållet.
Jag är övertygad om att frihandeln måste vidare-
utvecklas. Naturligtvis medför detta risker, och givet-
vis går en del snett. Så har det alltid varit, och så
kommer det alltid att vara, när vi människor engage-
rar oss. Utöver frihandel fordras det också bistånds-
satsningar. Att enbart erbjuda de fattiga länderna,
som inte har något att sälja, fri handel är inte särskilt
generöst eller imponerande.
Herr talman! Jag vädjar, och jag gör det utan nå-
gon polemisk udd, jag gör det just utifrån en fast
övertygelse om att framtiden fordrar ett större inter-
nationellt engagemang: Lägg inte ned ambassader,
vilket utrikesförvaltningen aviserat.
2000-talet kommer att kräva att politiker, parla-
ment och regeringar inte ytligt bryr sig om utan sna-
rare hänger sig åt att försöka förstå. Europa ska läka
samman - det är vår största politiska utmaning. Men
det handlar inte enbart om att examinera BNP-siffror
och mäta budgetstyrka när Öst- och Västeuropa ska
förenas. Och utanför EU, österut och söderut, har vi
kulturer och religiositet som vi alla måste bli vida
bättre på att förstå och utbyta tankar med. Annars må
vi tala med små bokstäver om internationell solidari-
tet och vilja att bygga en fredlig framtid.
Jag vädjar till regeringen: Rasera inte de bryggor
och brofästen av förståelsens möjligheter som en
aktiv och offensiv och närvarande utrikesförvaltning
skapar.
Herr talman! Låt mig dyka rakt från de vida cirk-
larnas funderingar till enskilda individers situation.
Jag tror nämligen inte att man ska tala om gränslöshet
om man inte samtidigt bryr sig om den enskilda indi-
videns situation.
För flera år sedan råkade jag lyssna på ett radio-
program, Skivor till kaffet. Radiomannen Bertil Per-
rolf besökte ett ålderdomshem i norra Sverige. Han
ställde då någon fråga och talade med en äldre herre
som satt och drack sitt kaffe. Denne äldre herre sade
ordagrant så här: Mina händer hungrar efter grovplåt.
Han satt med små plastkulor som skulle sättas in i en
liten träram och bli något karottunderlägg. Man kan
ju tycka att det han sade var nästan poetiskt, men man
kände också att han kände sig kränkt och förödmju-
kad.
Att slå vakt om människovärdet är ju inte enbart
att kunna skylta med bra BNP-siffror och omfattande
sociala skyddsnät. Samtidigt som vi hör globalise-
ringens internationella sus, och ständigt får oss till
livs hur Nasdaqbörsen går upp och ned och hur To-
kyobörsen reagerar, behöver vi ruska om varandra, så
att vi kommer ihåg den lilla enskilda människan, så
att vi inte tror att det direkt går att utläsa i siffror, som
handlar om den ekonomiska tillväxten, hur den en-
skilda människan har det.
Herr talman! Det är inte så att alla kunnat börja
detta nya år under värdiga förhållanden, och det har
sagts här tidigare i dag. Jag är uppriktigt ängslig över
att känslan av meningslöshet fångat så många, och
det handlar inte enbart om penningen. Hur ska vi
annars förklara att drogbruket ökar dramatiskt, att så
många av vårt lands ungdomar fastnar i den verklig-
hetsflykt och det fysiska och psykiska fördärv som
drogbruket medför? Hur ska vi annars förklara att
300 000 barn under år 2000, 40 % fler än under 1999,
sökt kontakt med BRIS hjälptelefon? 300 000 barna-
rop på hjälp!
Det finns en uppenbar risk, och den får vi ta till
oss alla, menar jag, att vi i det stora s.k. statsmanna-
mässiga och pompösa glömmer det lilla och det nära.
Jag vill gärna stryka under, herr talman, att jag talar
till mig själv också när jag säger detta. Det är alltså
ingen partipolitisering, herr statsminister.
Den 2 januari visade TV medmänniskor till oss
som motats in i sysselsättningsåtgärder som alldeles
uppenbart var personlighetskränkande. Vuxendagis
kallade en kvinna den kursverksamhet som hon
tvingats in i efter att, som hon uttryckte det, ha jobbat
och legat i hela sitt liv. Nu fick hon och hennes kur-
skamrater skriva omdömen om varandra och sedan
klistra lapparna på varandras ryggar. Jo, de förbättrar
förstås arbetsmarknadsstatistiken för regeringen, men
de gör det till priset av en kuvad värdighetskänsla.
Kan vi inte vara så ärliga att vi tillstår att det hade
varit mer hedervärt att satsa på kompetent arbets-
marknadsutbildning, även om detta tvingats ske till
priset av att uppsatta statistiska mål inte riktigt nåtts?
Vi vet med bestämdhet att morgondagens arbets-
marknad inte önskar utan kräver kunskap. Därför
duger det inte att regeringen är mer mån om att själv
komma i god dager än att ge medborgare kvalitativ
utbildning.
Herr talman! Är det inte något vi per omgående
måste ta itu med, att låginkomsttagare ska betala skatt
och samtidigt låsas i ett politiskt beroende genom att
tvingas ta ut socialbidrag i någon form? Var finns
värdigheten och respekten i ett sådant skattesystem?
Herr talman! Förra talmannen Ingegerd Troedsson
har på ett förtjänstfullt sätt i boken Frigör familjen
kartlagt hur regeringens förmynderi drabbar barnfa-
miljerna. Runt 80 % av de resurser som går till barn-
familjerna är ekonomiskt styrande, dvs. att föräldrar
inte är betrodda att besluta själva, att politiker vet
bäst. Gör som politiker säger annars får ni inga peng-
ar! Det är hälsningen till familjer och föräldrar i de-
mokratins Sverige. Självklart har vänstern rätt att
hysa denna centralistiska och förmyndarmässiga
inställning till föräldrar och familjer. Men vem vill
inbilla sig att den stärker medborgares självrespekt
och känsla av värdighet?
Herr talman! Nu och då blåser det upp till en de-
batt om mobbning. Vi hade ju en sådan här strax före
jul, och må den debatten fortsätta. Men, herr talman,
hela skolsystem, som det har strukits under med så-
dan kraft här, behöver restaureras. Att mota tonåring-
ar in i en undervisning som inte är anpassad till dem
kan väl också det karakteriseras som någon form av
mobbning. Tänker er att dag ut och vecka in behöva
gå till en arbetsplats och känna sig misslyckad och
otillräcklig, och dessutom få detta sagt till sig dag ut
och dag in. Vem vill inbilla sig att detta inte får följ-
der? Jag tror att vi måste få slut på detta likriktnings-
syndrom i den svenska skolan.
Herr talman! Låt mig ta ytterligare ett par exem-
pel för att belysa hur medmänniskor kränks. Männi-
skor som i dag i vårt land får besked om att de har en
cancertumör får räkna med att, samtidigt som de får
detta tunga besked, få veta att det inte finns tid för
operation förrän senare. Hur tror vi att dessa patienter
upplever sina veckor av väntan, då de samtidigt får
sig till livs att den viktigaste vårddebatten handlar om
vem och vilka som ska ha rätt att driva akutsjukvård?
Folk begriper naturligtvis att den debatten inte hade
existerat om det system som regeringen och dess
stödpartier frenetiskt vårdar och värnar fungerat som
det skulle.
Herr talman! Vi vet att vår demokrati fordrar ett
fungerande rättssamhälle. Det är vi alla överens om. I
dag sprider sig ett stråk av ängslan över det svenska
samhället. Människor vågar inte känna sig trygga.
Det finns förstås många anledningar till det. Jag vill
enbart nämna en: Vi kan inte ersätta existerande poli-
sverksamhet ute i Sveriges bygder med telefonsvara-
re! Vid behov av polis var god ring. Och så ska man
ringa till ett helt annat riktnummerområde många mil
bort. Är det något som är kontraproduktivt så är det
att lägga landsbygd och orter för fäfot beträffande
tillgång till polis.
Herr talman! Jag hoppas och ser framför mig en
situation där den enskilda lilla människan får uppleva
att vara sig betrodd och får känna att hon klarar av att
ta ansvar.
(Applåder)