Herr talman! Det är mycket viktigt att den svens-
ka ordförandeperioden i EU blir framgångsrik. Jag
vill verkligen önska statsministern och andra rege-
ringsledamöter lycka till i deras mycket viktiga arbete
under de kommande månaderna. Det är viktigt för oss
som medborgare och européer. Det naturligtvis också
viktigt för oss som EU-anhängare att det här blir
framgångsrikt. Jag talar på egna vägnar och jag talar
på våra EU-parlamentarikers vägnar när jag säger att
vi i Folkpartiet är beredda att på allt sätt hjälpa till
med våra kompletterande kontaktnät och liknande för
att detta ska gå så bra som möjligt.
Den här debatten visar ju hur nödvändig interna-
tionell samverkan är. Vi har talat om klimatfrågorna.
Alla inser att det inte hjälper vad ett land gör. Vi har
talat om matsäkerhet, Alla inser att det inte hjälper
vad ett land gör. Detta med ATTAC kan kanske bli
ett slags omväg för en del vänsterradikala människor
att inse betydelsen av internationell samverkan med
federala inslag. Här har de definierat ett problem. De
kallar det för valutaspekulation. Det finns självfallet
problem i den internationella ekonomiska samverkan.
Då drar de helt riktigt slutsatsen att det behövs inter-
nationell samverkan för att hantera problemen.
Vi lever i en internationell värld. Vi liberaler sä-
ger ja till globalisering. Vi är helt övertygade om att
det vi brukar definiera som globalisering, dvs. ökad
frihandel och ökad användning av informationstek-
nik, tillsammans med demokratins landvinningar är
de avgörande sätten att minska klyftor i världen.
Därför ska vi inte se detta med globalisering som ett
problem i första hand utan som en fantastisk möjlig-
het som ger problem på marginalen som vi ska hante-
ra. I allt väsentligt ska vi se positivt på den.
Det har talats en del om drömland här. Göran
Persson frågade vilket drömlandet är. Bo Lundgren
svarade att det är ett bättre Sverige. Det ligger mycket
i det. Det jag skulle önska för Sverige är att Sverige
blir ett drömland i den meningen att det blir ett land
där människor kan förverkliga sina drömmar. När
politiker talar om drömland är det ju nästan defini-
tionsmässigt en dröm som de har om hur landet borde
vara. Men egentligen är det ju så att vi politiker inte
ska ha mer att säga till om när det gäller människors
drömmar än de själva. Det är ju deras drömmar som
är avgörande. Om deras drömmar inte stämmer med
våra politiska planritningar, är det deras drömmar
som ska förverkligas.
Jag tycker att mycket av den politiska debatten
egentligen är av ett slag som borde irritera människor.
Ska vi arbeta sex eller åtta timmar om dagen? talar
man om här i kammaren. Men det är väl ingen poli-
tisk fråga. Ska vi bo i hyresrätt eller i bostadsrätt? Det
är väl ingen politisk fråga. På område efter område
kan vi säga till människor: Du ska bestämma. Vi ska
bygga samhället så att människors egen makt över sin
tillvaro ökar.
Jag tycker att det har varit en ganska tydlig skilje-
linje i den här debatten. Vi har två regeringsalternativ
där det ena står för att på ett helt annat sätt än i dag ge
människor inflytande över sin egen tillvaro. Och det
är ett liberalt, icke-socialistiskt alternativ.
Men ska man kunna leva i ett sådant samhälle är
det väldigt avgörande vilken grund man har att stå på.
Det är inte helt lätt att leva i ett samhälle med mycket
stora valmöjligheter. Jag tycker att vi ser det mycket
tydligt i ungdomsgenerationen. För att man ska kunna
leva i ett valfrihetens samhälle måste man ha en gedi-
gen grund av värderingar och kunskaper.
Där spelar naturligtvis hemmen en avgörande roll.
Vi ska på alla sätt stötta familjerna i deras ansvars-
fulla uppgift i dagens samhälle.
Vi ska också förändra den svenska skolan. Och då
är det viktigt att vi först och främst erkänner hur
verkligheten ser ut. Gudrun Schyman sade här att hon
rycker mycket i någon av Göran Perssons ärmar för
att få honom att inse att vi behöver återvinna kvalite-
ten, som jag tror att Gudrun Schyman uttryckte det.
Jag är inte säker på att det är just i vänsterärmen som
Göran Persson behöver ryckas just när det gäller
skolfrågorna.
Aftonbladets artikelserie har tidigare åberopats
här. Man hade en serie på ledarsidan för ett par må-
nader sedan som handlade om skolan. Den hade ru-
briken Pluggskola eller flumskola. Det som chocke-
rade mig och många andra var att den landade i svaret
flumskola. Det är som en hög chef på Skolverket sade
som kommenterade den senaste tidens mobbningsfall:
Så går det om man satsar mycket på kunskaper, prov
och betyg. Alla vet ju att det är det som vi har ned-
värderat under årtionden i den svenska skolan. Det är
ju inte mer flum vi behöver, som Aftonbladet landar
i, utan ett återupprättande av kunskapen, av kvalite-
ten.
Här har socialdemokratin problem. Ni har ett
traumatiskt förhållande till t.ex. lärarna. Det har varit
oerhört svårt att få gehör för en uppvärdering av lä-
rarrollen.
När Göran Persson även i dagens debatt talar om
alla vuxna som ska komma i skolan är det talpedago-
ger, kuratorer och andra. Men han har väldigt svårt att
erkänna att ett grundproblem i dagens skola är att
lärarna flyr skolan. Han talar om 15 000 nya vuxna
om fem år. Men det fattas ju 10 000-12 000 lärare i
skolan redan nästa år. Vad hjälper sådana där fina
målformuleringar i Oxelösund och på andra håll där,
som jag nämnde, gymnasister får undervisa grund-
skoleelever om man inte i dag klarar att bemanna
skolan med behöriga motiverade lärare?
Socialdemokratin har mycket att göra upp med i
sin skolpolitik. Vi behöver en satsning på tidigare
betyg. Vi har frågat väljarna inklusive socialdemo-
kratins egna väljare vad de tycker om betyg. Det är en
klar majoritet i alla partier för att betyg bör ges tidiga-
re. Men där är det fortfarande flumpolitiken som styr
i Ingegerd Wärnerssons utbildningsdepartement.
Den diskussion vi hade om mobbning visar också
på den här skiljelinjen. Mobbning är inte i första hand
ett resursproblem. Mobbning är ett normproblem. Det
finns lärare och skolledare som bestämmer sig för att
sätta en gräns och försöka hävda den gränsen.
Alla vi som är föräldrar vet att det där inte är lätt.
Det är inte alls lätt att sätta gränser och hävda dem för
unga människor. Det kräver mycket energi. Men det
som är förödande är om man sviks från systemet
bakom, om de som ska stötta en när det hettar till
säger: Nej, nu går du för hårt fram. Så där får du inte
göra. Sådana där gränser får du inte sätta upp.
Det har alltför ofta varit så att skolpolitiker eller
domstolar inte stöttar dem som sätter gränser. Jag kan
naturligtvis inte hävda att en domstol har fel i ett
enskilt fall. Men vi såg före jul hur en gymnasieskola
i Skara dömdes att ta tillbaka en nazistisk elev som
hade stängts av för att han spred sina nazistiska läror
på den gymnasieskolan. Vi ser den typen av exempel
gång på gång. De som verkligen försöker hävda ar-
betsro, ordning och reda sviks av det omgivande
samhället.
Situationen på gymnasiet är djupt bekymmersam.
Det s.k. individuella program som Göran Persson
införde som en ren undantagslösning för dem som
inte klarade ett vanligt gymnasieprogram växer ex-
plosionsartat i många kommuner i Sverige. Det är det
tydligaste tecken som över huvud taget tänkas kan på
att skolan håller på att misslyckas.
Det finns väldigt mycket som måste göras. Om
man då definierar själva valfrihetselementet som ett
problem är man fullständigt fel ute. Det är ju tvärtom.
Valfriheten är något som kan bidra till att lösa det här
och göra skolan mer individualiserad. Man börjar tala
om tjocka plånböcker när alla vet att skolavgifter är
förbjudna i Sverige. Vi ska inte ha några skolavgifter.
Valfriheten ska vi möjliggöra genom att vi eliminerar
föräldraekonomins betydelse, plånbokens tjocklek,
för människors valfrihet i skolan.
Jag återkommer till sist till det jag var inne på i
mitt inledningsanförande. Det är viktigt för att våra
unga ska kunna leva ett bra liv i ett valfrihetens sam-
hälle. De som kommer från hem där de har bra upp-
backning, bra stöd, där de får mycket självförtroende
klarar även dagens flumskola. Det stora sveket är mot
dem som inte har något annat att hoppas på, de som
inte har stöttande kamratkretsar, som inte har stöttan-
de föräldrar, som är utlämnade med den svenska
skolan. Dem sviker vi.
Med tanke på de vackra orden i början från Göran
Persson om att socialdemokrati handlar om att alla
ska vara med borde han tänka igenom först och
främst bemanningen på Skoldepartementet, om den
nuvarande skolministern är den rätta att ta itu med
skolkrisen, men också hela den socialdemokratiska
skolpolitiken. Den har ju uppenbarligen gjort att sko-
lan är en utslagningsmaskin och inte den språngbräda
för starka jämlika människor som vi vill att den ska
vara.