Fru talman! Jag kan från början säga att jag har en
helt annan infallsvinkel än vad Henrik Landerholm
har haft. Den handlar om civil och förebyggande
krishantering och vapenexporten. Sedan kommer
Murad Artin att ta upp andra saker.
Riksdagen ska i dag bl.a. ta ställning till ett avtal
om stöd till industrisamarbete inom försvarsmateri-
elområdet. Riksdagen ratificerade i våras ett annat
avtal med liknande innehåll. Det handlar alltså om
krigsmaterielproduktion och export av krigsmateriel.
Så snart man talar om försvar och försvarsmateriel
låter det alltid lite beskedligare, lite mer svenskt.
Ramavtalet från i våras handlar om svenskt samarbete
med fem EU-länder - samtliga medlemmar i Nato.
Nu handlar det om ett utvidgat samarbete med de
nordiska länderna i samma syfte. Två av dessa är
medlemmar i Nato. Två är det inte - Sverige och
Finland. Krigsmaterielproduktionen ska alltså bli
effektivare för att man tillsammans ska kunna kon-
kurrera på världsmarknaden - främst med USA.
Det nu aktuella avtalet är en fortsättning på det
som slöts i våras. Vi har samma grundläggande kritik
av båda avtalen. Vilka ska använda vapnen, dvs.
använda dem i strid?
De tunga och tongivande EU-länderna som un-
dertecknade det förra ramavtalet och USA - dvs.
världens rika länder - ska vänskapligen konkurrera
och samarbeta om vapenproduktion och kanske ex-
portera materiel till varandra. Men vem ska köpa och
verkligen använda denna krigsmateriel?
Ja, efterfrågan lär det inte bli några problem med.
Det finns en uppsjö av konflikthärdar i världen där
efterfrågan på vapen är enorm.
Men Sverige har världens hårdaste lagstiftning när
det gäller krigsmaterielexport har handelsministern
förklarat. Vi exporterar inte till krishärdar. Men när
samarbetet nu ökar med de sex EU-länderna och med
de nordiska länderna kommer det att bli än svårare att
kontrollera vart vapnen går.
Samarbete innebär samtidigt att man måste anpas-
sa sig till varandra. Utskottet uttrycker att med hjälp
av avtalet kan Sverige påverka att svenska regler
används för fler produkter än vi själva producerar.
Detta är en from förhoppning. Man erkänner därmed
att man påverkar varandra.
Vänsterpartiets uppfattning är att det blir tvärtom.
Detta innebär ett tryck på den som är mest restriktiv
att bli mindre restriktiv. Det innebär en konflikt mel-
lan försvarsindustrins intresse av att få sälja det in-
dustrin producerar - som alla producenter vill - och
exportreglernas ord, bokstav och praxis.
Det finns också en konflikt mellan pärmarna i det
betänkande vi i dag har att ta ställning till. Det finns
mycket klarsynthet om konflikter, deras uppkomst
och behovet av att stävja konflikter innan de blir
väpnade konflikter och detta avtals innebörd liksom
det som godkändes i våras. EU har en uppförandekod
som säger vart EU-länderna kan exportera sina vapen.
Men den är inte på något sätt bindande.
Sverige har en regel mot att exportera till länder
som befinner sig i konflikt. I detta avtal, liksom det
förra, framgår följande: I händelse av kris eller krig
som en eller flera annexdeltagare blir inblandade i ska
de övriga annexdeltagarna aktivt underlätta leverans i
rätt tid.
I en annan passus om strykning av slutdestination
av vapen till länder som inte är avtalsslutande fram-
går följande: Begäran om att stryka en destination
måste grunda sig på en betydande negativ förändring
i den mottagande statens interna eller externa situa-
tion.
Man ska uppnå samstämmighet. Här kommer de
konflikter jag nämnde in. Industrin vill exportera.
Vem avgör vad som är betydande? Vidare är det
fråga om samstämmigheten och trycket från andra att
behålla en destination.
Det läcker redan. Låt oss titta ut i verkligheten: I
våras exporterade Storbritannien kanoner till Ma-
rocko, trots att man så innerligt väl känner till kon-
flikten i Västsahara som hotar att övergå i väpnad
konflikt.
För Sveriges del har vi i Vänsterpartiet år efter år
kritiserat vapenexporten till Pakistan. Förra året hade
vi en motion som handlade om det allvarliga läget i
Afghanistan, om USA, Saudiarabien och Pakistan
som vapenleverantörer och understödjare av taliba-
nerna. Dessa varningar bemöttes med sedvanliga
gäspningar och formalistiska formuleringar. Sverige
har alltså i åratal levererat vapen till en av världens
värsta konflikthärdar.
Efter Gulfkriget upphörde Sverige med krigsmate-
rielexport till Gulfstaterna. Men när det nu har gått en
tid, och när krisen har övergått från att vara akut till
någon sorts permanent tillstånd, börjar man fundera
om man inte ska börja exportera krigsmateriel igen.
Sverige är medlem av Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa, OSSE. I kap. 1, artikel 24 i
den deklaration som antogs av OSSE:s parlamenta-
riska församling den 10 juli år 2000 i Bukarest står
det att läsa: "OSSE-staterna uppmanas att begränsa
en politik som underlättar krigsmaterielexport och
den aggressiva marknadsföring av konventionella
vapen som följer av en sådan." Om man tog OSSE:s
deklaration på allvar skulle man nog inte göra som
man nu gör och sluta ett avtal som det vi har att be-
handla i dag.
När det gäller krigsmaterielproduktion, samarbete
om och export av krigsmateriel, är det en oerhörd
skillnad på proklamationer och praktik - eller som
Thomas Anderberg uttryckte det i en krönika i Da-
gens Nyheter i måndags: "Moralen hålls så högt att
man inte når upp till den."
Vad är det som styr krigsmaterielfrågorna?
Jag kan också citera en dikt av poeten Jacques
Prévert:
"När den store statsmannen
hunnit nästan till slutet
på ett utomordentligt viktigt tal
snavade han
på en vacker fras
ramlade ner i den
redlös
med gapande mun
visade tänderna
och tandrötan i hans pacifistiska resonemang
blottade plötsligt krigets nerv
- den ömtåliga frågan om pengar."
Vänsterpartiet föreslår alltså avslag på avtalet.
Fru talman! Nu går jag över till frågor som verkli-
gen skulle ha betydelse för det som det mesta i betän-
kandet handlar om: fredlig utveckling och förebyg-
gande krishantering.
Kvinnors deltagande i krishantering på alla nivåer
är nödvändigt. FN har tagit en resolution som upp-
manar alla medlemsstater att stärka kvinnorepresen-
tationen på alla beslutsnivåer i nationella, regionala
och internationella institutioner och arrangemang för
krishantering. Detta anser Vänsterpartiet ska genom-
syra arbetet med krishanteringsfrågorna varhelst
Sverige finns i dessa sammanhang. Detta ställer sig i
princip utskottet bakom.
Utskottet redovisar vad man har gjort för kvinnors
deltagande och för att uppmärksamma kvinnors be-
hov. Den listan är lång, och det är bra. Jag har inget
att invända mot skrivningar eller redogörelser för hur
bra man tycker att resolutionen är eller den ambition
som man redovisar. Bästa kolleger! Det är bra redo-
visningar, och vi har inte gjort någon reservation av
den anledningen.
Men vad som fattas är att följa upp och ta till vara
denna insikt, att låta den genomsyra vårt praktiska
handlande. Detta muntliga bifall och det man står
bakom har tyvärr inte givit resultat på fältet. Resolu-
tionen antogs år 2000.
Det har stor betydelse för krishanteringens resultat
vem som analyserar problemen och vem som föreslår
lösningarna. Vad har Sverige gjort praktiskt i utfor-
mandet av krishanteringsfunktionerna när det gäller
den här frågan?
Det hjälper tyvärr inte med deklarationer om man
sedan inte ställer konkreta förslag och driver frågorna
i alla forum man deltar i när funktionerna bildas och
utvecklas. Vilka förslag har våra förhandlare lagt
fram i utvecklandet av den militära och civila kris-
hanteringen? Hur många gånger har våra ministrar
lagt förslag på sina möten i den europeiska krishante-
ringen om att kvinnorna måste med? Vad har de fått
för svar från de andra när de hänvisat till FN-
resolutionens krav? Det är fortfarande män i uniform
och kostym som finns inom alla funktionerna, med
några enstaka kvinnor.
Så länge Sverige inte ställer krav eller driver frå-
gorna både här hemma och i internationella forum
händer ingenting.
Försvarsberedningen har ställt sig bakom, efter en
redovisning av försvarets roll och arbetsuppgifter, att
"detta arbete bör i samtliga skeden präglas av ett
jämställdhetsperspektiv". I rapport 14, som kom i
våras från Försvarsberedningen, har vi enigt lyft upp
kvinnornas roll i krishanteringen och sagt "att trovär-
digheten urholkas och det undergräver möjligheterna
till framgångsrik krishantering om inte kvinnor finns
med".
Tyvärr lyftes inget av dessa krav fram i proposi-
tionen. Om regeringen gjort det och därmed lyft upp
och legitimerat detta hade det varit ett viktigt steg för
förverkligande. Innan dess blir det ingen förändring.
Då är det fortfarande kostymer och uniformer som
formar krishanteringen, såväl den förebyggande och
den civila som den militära - detta till förfång för
krishanteringen, våra möjligheter till bra, förebyg-
gande och civila lösningar, till förfång för både kvin-
nor och män.
Fru talman! Kvinnor behövs i krishanteringen.
Men det behövs också redskap för att ge förebyggan-
de och civil krishantering möjligheter. Vi har redskap
här i landet för att hjälpa till att stävja konflikter in-
nan de blir väpnade.
För den militära krishanteringen ställer Sverige
upp med ungefär 2 000 soldater och materiel. På den
civila sidan ställer vi upp med poliser och 40 personer
till OSSE:s REACT. I betänkandet står det att
"framgångsrikt förebyggande av väpnade konflikter
förutsätter förhandskunskaper om potentiella
oroshärdar, och i kombination med ett tidigt och
effektivt agerande, ett brett spektrum av instrument".
Om vi menar allvar med detta får det inte stanna
på pappersstadiet, utan det måste också vara ett inne-
håll att ställa till OSSE:s eller FN:s förfogande, ett
innehåll för att kunna förverkliga en förebyggande
och civil krishantering. Därför behövs en styrkekata-
log över de resurser i form av experter och materiel
som behövs.
Men man behöver också disponibla pengar. Det
finns pengar inom det civila försvaret, men dessa
pengar är inlåsta i krigsuppgifter och får inte använ-
das för att minska samhällets sårbarhet här hemma
eller till internationell krishantering. Försvarsutskottet
har nu uttalat att man vill ändra detta. Pengarna måste
få användas mer flexibelt. Vi väntar oss att regering-
en kommer tillbaka i vår med ett förslag till nyckel
för att öppna detta kassaskåp - utan pengar, ingen
civil krishantering.
Kvinnor i tillräcklig mängd och pengar i den före-
byggande och civila krishanteringen är grunden. Det
är bara då vi kan säga att vi står rustade för att före-
bygga väpnade konflikter. Det är det som är det vikti-
ga: att förebygga väpnade konflikter.
Fru talman! Jag står bakom alla Vänsterpartiets
reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall
bara till reservation nr 17.