Fru talman! I dag står vi nästan exakt tre månader
efter en händelse som skakat om den säkerhetspoli-
tiska verkligheten i grunden. Gamla fiender har blivit
vänner, och gamla vänner har vänt varandra ryggen.
Och det riktigt unika är att världen har samlats i en
nästan total enhällighet i manifestationen - och i
praktisk handling - mot terrorismen. Frihetens
apostlar kämpar inte längre ensamma. Ondskans djup
och våldets omfattning har fört människor och länder
närmare varandra.
Och Sverige då? Var står vi? Och var borde vi
stå? Låt mig först av allt sjunga ut i en lovsång till
regeringens entydighet och ståndaktighet i kampen
mellan terror och frihet. Inget sjuttio- och åttiotalis-
tiskt relativitetsmumlande här. Ingen tredje väg mel-
lan ont och gott. Ingvar Carlsson, Carl Lidbom, Carl
Tham och Maj-Britt Theorin har fösts åt sidan. Gott
så. Budskapet är självklart och uppriktigt. En absolut
gräns har ju passerats. Rätten till självförsvar måste
värnas. Ont ska - den här gången - med ont fördrivas.
Och vem minns nu, några veckor efter att krigs-
lyckan vänt och bombningarna givit effekt, de hu-
vudlösa kraven på bombstopp? Vem vågar i dag stå
upp för den världsbild som var högsta mode för en
månad sedan? Vem är i dag beredd att ta ansvar för
det än mer utdragna krig och orimliga lidande som
hade blivit följden av förståsigpåarnas förment huma-
nitära bombstopp?
Nej, i dag är det tyst. När Mazar-i-Sharif föll och
efter det Herat, Jalalabad, Kabul och Kunduz blev det
tyst. Tack George Bush, tack Tony Blair och faktiskt
också tack Göran Persson - om än med medvetenhe-
ten om att den svenska insatsen materiellt hittills varit
begränsad.
Fru talman! Vad innebär då den delvis nya värld
som växt fram under tre månader av afghanskt fokus i
världspolitiken? Rimligtvis har den bild som växt
fram under det senaste decenniet växt sig än starkare,
samtidigt som den korrigerats något. När det verkli-
gen gäller är det inte bara ESDP och Bryssel som
gäller. När det verkligen gäller är det inte med Pe-
tersbergsuppgifter och god vilja i största allmänhet
som problemen löses. Då sätts solidariteten över
Atlanten på prov. Den här gången har den transatlan-
tiska länken bestått provet med betyget Med beröm
godkänt. Artikel 5 i Washingtonfördraget utlöstes. En
för alla - alla för en. Men inte bara de 19 i Natokret-
sen, utan också vi andra är med på vagnen. Solidari-
tet, inte neutralitet. Gemenskap, inte utanförskap.
Säkerhetspolitiskt samarbete, inte anemisk alliansfri-
het.
Låt oss ta det till utgångspunkt för dagens debatt.
Världen är inte ny, men vi ser den på ett nytt sätt.
USA är förutsättningen för fred och konfliktlösning
hart när överallt på jorden. Alla har att förhålla sig till
den transatlantiska länken som växt sig allt starkare
under senare år. Från Bosnien över Kosovo och fram
till den för första gången utlösta artikel 5. Detta är
den säkerhetspolitiska verkligheten.
Och vilket är då Sveriges förhållningssätt? I prak-
tisk handling och i daglig retorik entydig. Bejakandet
av alla upptänkliga kombinationer i den säkerhetspo-
litiska alfabetssoppan spänner över hela det seriösa
säkerhetspolitiska fältet, alltså från socialdemokrater
och högerut. Vänster därom gör sig verklighet och
rationalitet inte besvär. Där härskar ännu testuggan-
dets och den formella neutralismens öken. Hur en
socialdemokrat med buret, jag kräver inte att det ska
vara högburet, huvud ens kan tänka sig fortsatt rege-
ringsinnehav på grundval av stöd från dessa partier,
efter denna höst då sanningens ögonblick avlöst var-
andra, är åtminstone inte jag man att förstå. Och hur
de röd-röda och röd-gröna kan acceptera en regering
som för den Europa-, säkerhets- och försvarspolitik
som den trots allt gör är lika svårt att förstå.
Sverige år 2001 är nämligen något helt annat än
Sverige för tio år sedan. Då - i en process av begyn-
nande orientering mot medlemskap i EU - på väg
bort från den självvalda och självdefinierade neutra-
litetspolitikens efterhand alltmer ofruktbara mylla. Då
- med det kalla krigets slut just bakom oss och Sov-
jetunionens upplösning precis framför - definierade
en bred majoritet i denna kammare om vår säkerhets-
politiska s.k. doktrin. Det var framsynt då. Automatik
blev option. Utanförskap blev europeisk identitet.
Vårt deltagande i den också mer närliggande världens
säkerhetspolitiska verklighet accelererade. Bosnien
och sedan Bosnien igen under Natobefäl. Suveräni-
tetsstöd till Baltikum. PFF, EAPC, VEU, EU-
medlemskap och GUSP, WEAG, svenska officerare i
Natostaber, accelererande militärt bistånd till Estland,
Lettland och Litauen efter Thage G Petersons avgång
1997, och så ESDP och LOI-avtalet.
Med andra ord: Europeisk solidaritet. Europeisk
identitet. Transatlantisk verklighet.
Sveriges politiska och militära agerande är nume-
ra fast förankrat i EU-solidariteten. I denna krets
formas Europas gemensamma svar, vår gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik i stort och smått. Neut-
ralitetspolitiken har - oavsett retoriska försök att
bibehålla det folkrättsligt självklara halmstrået - helt
förlorat relevans. Den militära alliansfriheten är ännu
ett faktum, samtidigt som vi allt djupare integreras i
den politiska och ekonomiska men också moraliska
allians som den europeiska unionen utgör.
Det nära militära samarbetet inom unionen ger al-
liansen också militära implikationer. Tillsammans har
vi påtagit oss en del av världssamfundets militära
börda för att släcka mindre bränder innan världen står
i lågor. Åtagandena är i formell mening inte förplik-
tande, men i verkligheten ges knappast någon möjlig-
het att svika.
När svenskt försvar nu steg för steg formas till en
pusselbit i ett större europeiskt säkerhetsmönster kan
vi rimligen inte kliva ur med svansen mellan benen
om det hettar till. Samövade förband - där vår del
inte kan ersättas av andra - gör det i praktiken omöj-
ligt. Opt out är en formell reservutgång för att neutra-
listerna ska kunna sova gott om natten, men solidari-
teten är den reella huvudlinjen. Genom vårt medlem-
skap i EU deltar vi i en solidarisk gemenskap vars
yttersta syfte är att förhindra krig på vår kontinent.
När vårt försvar integreras, interoperabiliseras och
internationaliseras blir normalförfarandet samverkan
med andra. Hur sannolikt, och hur rimligt, är det då
att den svenska pusselbiten - det svenska försvaret -
ska dras ur sitt sammanhang när den ska lösa den
svåraste av uppgifter, nämligen existensförsvaret av
vårt eget land? Det vore rimligt att fortsätta den full-
ständiga integrationen i de euroatlantiska säkerhets-
strukturerna. Ett svenskt Natomedlemskap är, med
andra ord, ett naturligt steg på den väg mot utökat
säkerhetspolitiskt samarbete som har varit Sveriges
under det senaste decenniet.
Också andra skäl talar för en fortsatt och fördju-
pad integration. Ensam är inte längre stark. I ett nät-
verk av säkerhetssamarbete på militära, polisiära,
ekonomiska och alla andra områden mister alliansfri-
heten det mesta av - för att inte säga hela - sitt inne-
håll. I ett nätverk av ömsesidigt beroende och ömse-
sidigt samarbete är nationella gränser en chimär efter-
som hoten till sin natur, liksom t.ex. miljöförorening-
ar, är gränslösa.
Omstöpningen av vårt största och viktigaste sä-
kerhetspolitiska instrument - Försvarsmakten - går
långsamt. En omprövning - ett vändande på alla
stenar - är nu nödvändig för att nå rätt effekt, inte
minst för att också i verkligheten öka vår förmåga att
delta i internationella insatser militärt och civilt. Då
får inte heliga kor och ideologiska käpphästar tillåtas
stå kvar i Regeringskansliets stallbyggnader. In med
ljus och luft! En ny verklighet - en ny "affärsidé" -
för hela försvaret kräver flexibilitet och öppenhet för
nya lösningar på alla områden.
Flexibilitet och öppenhet borde också prägla Sve-
riges säkerhetspolitiska doktrin. Visserligen kan vi
med fog hävda att det spelar mindre roll hur vi ut-
trycker vår politik när vi i stort rör oss i rätt riktning.
Men omvärlden undrar. Varför begreppet neutralitet
används är en fråga som man ofta möts av. Visst vore
det en Gudi behaglig gärning om de samtal kring
också vårt sätt att beskriva vår säkerhetspolitik kunde
landa i en anständig formulering som vi kan nå bred
enighet kring.
Finland kunde vara ett exempel. Där påbörjas - nu
påhejat av statsminister Lipponen inför den finska
regeringens säkerhetspolitiska redogörelse år 2004 -
en diskussion om vad som blir Finlands nästa steg
efter ett alltmer sannolikt baltiskt Natomedlemskap
efter Natos toppmöte i Prag om elva månader. Detta
välkomnande av framtidsdebatten manar till efter-
följd.
Fru talman! Jag står självklart bakom alla mode-
rata reservationer, men jag nöjer mig med att för tids
vinnande yrka bifall till den kronologiskt första,
nämligen reservation 2. I den fastslås vad som är
uppenbart för var och en, men vad regeringen ännu
vägrar säga, nämligen att de baltiska länderna har ett
starkt svenskt stöd för sin ambition att bli medlemmar
i Nato. Vårt militära bistånd - som med Orwellskt
nyspråk fortfarande kallas suveränitetsstöd - innebär
och syftar till att hjälpa Estland, Lettland och Litauen
att bli medlemmar i Nato. När det är så, varför inte
också säga det? Det gagnar oss, det gagnar dem, men
det gagnar också Ryssland och stabiliteten i vår del
av världen. Varför använda omskrivningar? Varför
inte i stället säga som det är?
Det blir så mycket som blir så mycket lättare då
också i det här avseendet.