Fru talman! I gemenskap med andra demokratiska
stater, både i vår närhet och runtom i världen, ska vi i
praktisk handling forma Sveriges framtida säkerhet.
När vi talar om säkerhetspolitik är det ju viktigt med
framförhållning: att undvika krig och kriser. Och det
gör vi på olika sätt t.ex. genom ett aktivt deltagande i
Förenta nationerna. Sverige är ju en aktiv aktör i FN.
Det som hände den 11 september fick även USA
att höja sin FN-profil. Jag tycker att det egentligen är
att beklaga att det ska till en sådan drastisk händelse
för att man ska inse värdet av internationellt samar-
bete för att undvika kriser. Egentligen är det lite
skamligt på sitt sätt att USA då helt plötsligt betalar
in sina skulder till FN, för nu ska man då använda den
organisationen i ett krisläge. Man borde ha insett det
långt tidigare och varit med och stött FN på ett aktivt
sätt och inte underminerat FN:s ekonomi. USA beta-
lar ju en stor del av FN:s budget, om man nu hade
betalat det man skulle.
Vi gör det också genom EU. Sverige tövade gans-
ka länge - alltför länge - innan vi gick med i EU. Så
småningom har vi gjort det som en aktiv part och
också förebyggande. Genom en solidarisk bistånds-
politik ska man också kunna öka samarbetet på det
internationella området för att undvika kriser. Där
finns också mycket att kritisera många länder för.
Bidragen till det internationella solidaritetssamvetet
minskar i världen. Det borde vara precis tvärtom.
Egentligen är detta småpengar jämfört med mycket
annat man satsar på inom försvarsområdet. Det är
brist på insikt egentligen att inte inse detta; att inter-
nationellt solidaritetsarbete är fredsarbete och säker-
hetspolitiskt arbete.
Genom att bryta ned gränser, genom att samarbe-
ta, genom att handla med varandra genom frihandel
och annat ökar man förståelsen mellan människor,
och därmed skapar man en bättre värld.
Svensk säkerhetspolitik ska sålunda formas av
verklighetens krav och inte i slutna seminarieövning-
ar kring formuleringar av den svenska säkerhetspoli-
tiska doktrinen. I och med vårt medlemskap i EU
lämnade vi den traditionella neutralitetspolitiken
bakom oss. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen:
"Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt
land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde", har kommit till vägs ände, ja, den har
spelat ut sin roll. Det inser alltfler. Ändå lever den
kvar vid högtidliga deklarationer här i riksdagen.
Vår självklara och ovillkorliga solidaritet med
andra fria och demokratiska stater har kommit till
tydligt uttryck efter de tragiska händelserna den
11 september, som flera här har varit inne på.
Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå neutralt
inför extern aggression mot ett annat EU-
medlemsland.
Som medlem av de fria demokratiska staternas
gemenskap skulle Sverige inte heller kunna stå neu-
tralt vid en extern aggression mot någon av våra tre
baltiska systernationer. En sådan aggression skulle
innebära en åtminstone indirekt men i alla händelser
mycket kraftig inskränkning i Sveriges säkerhetspoli-
tiska förutsättningar.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under
årtionden garanterats av Nato. Detta samarbete mel-
lan USA och Europa är viktigt också i framtiden. Den
transatlantiska länken ska upprätthållas.
Diskussioner pågår mellan sex av riksdagens sju
partier om en ny formulering av svensk säkerhetspo-
litik. Eftersom Folkpartiet inte får delta i dessa över-
läggningar vet vi av naturliga skäl inte hur överlägg-
ningarna går. Hur intensiva är egentligen diskussio-
nerna? Det kanske finns någon eller några företrädare
för de partier som deltar i diskussionerna som kan
lätta lite på förlåten.
Neutraliteten och alliansfriheten valdes en gång
av Sverige i syfte att hålla vårt land utanför stor-
maktskonflikter i Europa och särskilt i Östersjöområ-
det. Med det kalla krigets slut, Sovjetunionens upp-
lösning, Rysslands gradvisa normalisering som en
europeisk demokrati och utbyggnaden av de europe-
iska samarbetsorganen föreligger inte längre det kon-
fliktmönster som vår traditionella säkerhetspolitik var
avsedd för.
Huvudsyftet att kunna vara neutralt vid en kon-
flikt i vårt eget närområde förefaller i dag inte vara
annat än en rent teoretisk konstruktion. Praktisk
handling och den krassa verkligheten har ju visat på
något annat. Med vårt eget medlemskap i EU och
övriga Östersjöstaterna som fullvärdiga medlemmar
av EU föreligger i vilket fall ingen reell neutrali-
tetsoption.
Vår egen säkerhet förutsätter solidaritet inom den
europeiska gemenskapen. Såtillvida är det i praktiken
ingen skillnad mellan de förpliktelser ett EU-
medlemskap innebär och de som ett Natomedlemskap
skulle innebära. Det rör sig i båda fallen om ömsesi-
dig solidaritet mellan Europas demokratier.
En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör enligt
min mening utgå från att Sverige aktivt ska bidra till
att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige bör
därför, i likhet med de baltiska staterna, söka med-
lemskap i Nato.
Som fullvärdiga medlemmar av Nato får vi större
inflytande än som samarbetspartner utanför Nato.
Natos fortsatta utveckling från att enbart vara en
försvarsallians till att vara en huvudpelare i europeisk
krishantering är givetvis främst en fråga för Natos
medlemmar. Utan ett fullt medlemskap ställer vi oss
utanför den viktiga fortsatta utvecklingen av Nato.
Det är egentligen samma resonemang som vi hade när
vi ansökte om medlemskap i EU. Det är bättre att
vara med i det rum där besluten fattas.
EU:s och Natos successiva utvidgningar till att
omfatta alltfler av Europas demokratier är viktiga
bidrag till att stärka de strukturer som främst främjar
fred och säkerhet i Europa. Det bidrar kraftfullt till att
förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom
som mellan stater i Europa. Institutionaliserade sä-
kerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka trans-
parens och förutsägbarhet.
Den mycket positiva och välkomna utvecklingen i
Ryssland och dess framtida roll i det europeiska sam-
arbetet bör i högre grad uppmuntras och understödjas.
Rysslands väg mot demokrati och rättsstat underlättas
inte av att vare sig Sverige, Natoländerna, eller
Ryssland självt fortsätter att framställa Ryssland som
en motpol och ett särfall i Europa. Det vore en djupt
olycklig demonisering av Ryssland.
Under president Putins ledarskap har Ryssland allt
tydligare visat att det ser sin framtid i ett allt närmare
samarbete med det övriga Europa. I efterdyningarna
till attackerna mot World Trade Center har Ryssland
ytterligare markerat sin hemvist i det nya Europa och
dess allt närmare samarbete med Europas säkerhets-
och samarbetsstrukturer.
Fru talman! Alltmer talar för att Nato vid sitt
toppmöte i Prag i november nästa år kommer att fatta
beslut om inbjudningar till en fortsatt utvidgning.
Denna gång kommer utvidgningen att omfatta också
svenska grannländer i Baltikum. Finland beskriver
t.ex. numera sitt säkerhetspolitiska vägval som
"alliansfrihet" - och så lägger man till "under rådande
förhållanden".
Efter Natos toppmöte i Prag kan diskrepansen
mellan svensk säkerhetspolitisk i inhemska doktriner,
i de samtal som pågår och i praktisk politik därför
mycket snabbt bli mycket stor. I Europa är det då
bara Sverige och Vitryssland som för egen del ut-
tryckligen utesluter medlemskap i Nato.
Fru talman! Med dessa ord vill jag passa på att
yrka bifall till reservationerna 1 och 6. Eftersom de
reservationerna innefattar flera punkter nöjer jag mig
med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 2 och
reservation 6 under punkt 13.