Fru talman! I detta hänseende är signalspråket av
oerhört stor betydelse. Både orden neutralitet och
alliansfrihet för problem med sig i dagliga säkerhets-
politiska umgänge som vi har med grannar och vän-
ner med vilka vi samverkar och samarbetar. Jag tyck-
er att det vore orimligt om neutraliteten fanns med i
den svenska säkerhetspolitiska doktrinen helt enkelt
därför att det är den mest osannolika av optioner som
Sverige skulle kunna ställas inför. I folkrättslig be-
märkelse har jag ingen anledning att inte ge Urban
Ahlin rätt. Men denna möjlighet tillkommer faktiskt
även ett Natoland som väljer att stå utanför det stöd
till andra Natoländer som artikel 5 faktiskt innebär.
För mig är det alltså bättre att beskriva säkerhets-
politiken som den faktiskt är i stället för att försöka
klä den alliansfria julgranen med sådant som den inte
förtjänar respektive att använda sådana ord som fak-
tiskt ger en i grunden missvisande beskrivning och
balansering av svensk säkerhetspolitik.
Jag har ytterligare en kort fråga till Urban Ahlin,
och den gäller frågan om baltiskt Natomedlemskap.
Min fråga bygger på det krumbuktande och de om-
skrivningar som finns i utskottsbetänkandet, där ut-
skottets majoritet beskriver detta som positivt, dvs. att
vi inte ska sätta punkt för kalla krigets uppdelning
förrän dessa länder också har förverkligat sina säker-
hetspolitiska mål, och det stöder Urban Ahlin. Men
det är ju just utifrån förutsättningen att detta är deras
säkerhetspolitiska mål - Natomedlemskap. Om det
var union med Vitryssland, medlemskap i terrorisnät-
verket al-Qaida eller medlemskap OSS som vore de
baltiska ländernas egna säkerhetspolitiska mål, skulle
Urban Ahlin då vara lika positivt inställd till de bal-
tiska ländernas egna säkerhetspolitiska val och anse
att detta skulle gagna också stabiliteten i vårt närom-
råde och svensk säkerhet?