Fru talman! Jag noterar först av allt att varken för-
svarsministern eller utrikesministern ansett det mödan
värt att försvara regeringens politik i denna debatt.
Men jag nöjer mig väl med Urban Ahlin, som jag
dessutom tar tillfället i akt att hälsa välkommen i
utskottsordförandenas krets - om än något tidigt. Man
kan kanske t.o.m. se fram emot en mer givande debatt
med honom än med regeringens å tjänstens vägnar
mer bokstavstrogna talesmän.
Jag instämmer i mycket av det som Urban Ahlin
har framfört, men jag har ett par frågor som jag vill ta
upp. Jag vill inte föregripa partiledarsamtalen. Dem
skulle jag från min utgångspunkt gärna se att Folk-
partiet återvände till. Större än så torde inte motsätt-
ningarna vara. Eller om man uttrycker det så här:
Bland de sex kvarvarande partierna torde väl motsätt-
ningarna vara minst lika stora som de skulle bli om
även Folkpartiet inkluderades i kretsen. Det skulle
vara positivt för Sverige om vi kunde hitta en gemen-
sam doktrin att gå vidare utifrån.
I samband med detta vill jag ställa en fråga till
Urban Ahlin avseende den militära alliansfriheten.
Från min utgångspunkt är det som det sammansatta
utskottet har fastslagit i detta betänkande vad gäller
begränsningarna för svenskt säkerhetspolitiskt samar-
bete oerhört väsentligt. Då undrar jag om det inte är
Urban Ahlins uppfattning att den diskussion som förs
kring den säkerhetspolitiska doktrinen i väl stor ut-
sträckning utgår från negationen, dvs. från det själv-
klara förhållandet att så länge vi inte är med i Nato
omfattas vi inte av artikel fem. Borde det inte i stället
vara rimligt att fokusera på och utgå från vad svensk
säkerhetspolitik, inte minst i praktisk handling, i all
den praktiska handling som jag tidigare här har redo-
visat i talarstolen, i verkligheten innebär? Det handlar
om våra nationella säkerhetsintressen, vilka de är, vad
vi gör och varför. Vore inte det bättre än att klä alli-
ansfrihetens julgran med kulor som den varken är
värd eller förtjänar?